Stigen hit

Hon vet inte hur många gånger hon har försökt hitta den här stigen nu. Han brukade alltid skjutsa henne på pakethållaren och hon satt med armarna om hans kropp och allting annat försvann. Men nu är den där och där borta glittrar sjön.

Hon klättrar upp och sätter sig på deras klippa. Hon är ensam här med vita näckrosor och fuks. En bris över vattnet, hans andedräkt och solen de en gång hade i ögonen. Hon kisar. Hennes hjärta ligger bredvid på marken, kippar efter andan. Då och då rör det sig. Öppnas, försöker minnas, ta in honom igen. Hon blundar och tänker att han badar. Hon kisar. Och ser honom bland näckrosorna, han har plockat flera stycken till henne. Han ler, med ögonen, som bara han kan och hon vet att han älskar henne. Älskade.
Älskare.

Hon skulle åka hit med sin älskare. De skulle få vara ensamma här och Han skulle aldrig få veta någonting. Men när hon äntligen hade hans kyss var den blandad med fylla och smakade ingenting. Och de åkte aldrig hit.

Hon går vilse på vägen hem.