Där björnar biter huvud av män

De kör längs Pite älv mot familjegården. I väster ligger lappmarken, i öster Finland. På åkrarna segnar nävertaken ihop på de grå höladorna. I Älvsbyn står byfånen och vinkar åt dem från Shell-macken. Storforsen dånar.

De parkerar bilen en bit från stugan och sjunker ner till stövelskaften i den fortfarande meterdjupa snön. Nyckeln ligger på dörrkarmen, han låser upp och hon suger in doften av fuktig trasmatta och furumöbler. Han sätter på kaffe och tar fram ett par torra sockor. Sedan tar han med henne ut på träsket. Skaren spricker och de sjunker ner i slasken tills isen tar emot.

– Det är ingen fara, den är minst en halvmeter tjock fortfarande, säger han.

De går över vattnet till granngården. Kikar in genom fönsterrutorna i de övergivna stugorna. Där bakom de solblekta gardinerna blommar dammiga plastpelargoner, där står tiden still i moraklockorna sedan årtionden tillbaka. De hittar spår av djur utanför, älgspillning och märken av rävtassar i skaren.

– För ett år sedan hittade de en man utan huvud här i skogen, björnen hade tagit honom. Min kusin fick skjutsa den huvudlösa mannen in till byn.
– Vi kanske ska gå tillbaka nu.

Han tänder en brasa i en nedgrävd cementtrumma vid strandkanten och tar fram djupfrusna hamburgare och bröd. Solen är stark, hon fotograferar honom där han står i bar överkropp i snön och petar i elden.

– Kommer du skriva om det här? frågar han.
– Ja, det är fint här.
– Varför skriver du egentligen?
– Förut skrev jag för att liksom bevisa min existens. Eller egentligen för att rättfärdiga den.
– Är det sant allt du skriver?
– På sätt och vis är det det. Ibland känns det till och med att det är som att jag lever för texterna. Att de val jag gör i livet gör jag för att jag ska ha någonting att skriva om. Det började redan när jag var liten, då gjorde jag de galnaste, farligaste upptåg för att kunna ha någonting att berätta. Bara för att jag överhuvudtaget skulle ha rätt att finnas till, eller känna att jag levde.
– Jag känner igen det där, det är väl samma med musiken antar jag. Att man lever genom den. Att den styr allt det andra.
– Jag brukade hänga i knävecken från balkongerna när jag var på fest.
– Vad fånigt.
– Ja, jag vet. Så brukade jag tända eld på torrt gräs i skogen. Och när mamma dog blev det ännu värre. Det var då jag och Emma åkte på vår första roadtrip och blev sådär tjocka av allt vin, när vi sov hos nya killar varje natt. Och sedan träffade jag ju Sjömannen och åkte till kriget i Afghanistan.
– Men du kan ju sluta låtsas nu. Nu har du ju mig, jag är ju förälskad i dig fastän du inte hittar på en massa farligheter.

Det kanske är du som är kriget nu.

– Vad vackra ögon du hade imorse på konditoriet förresten, säger han och kramar henne så att hennes toppluva ramlar ner i snön. Han tar upp den och skakar av snön mot byxbenet.
– Det är ju du och jag nu. Vi ska ju flytta ihop och allt.