Sanningen
Hon hör finlandsbåtarna gnissla mot kajen. Direktören är sen, hon ser honom komma gående nedför Bondegatan.
– Jag är nervös, trodde inte jag skulle vara det, säger han när de har satt sig.
Hon beställer in ett glas husets röda, stryker honom över kinden.
– Jag är glad att du dök upp och räddade mig i kaoset. Det var skönt att vara kär och glömma.
Så berättar hon sanningen om vad som har hänt, om lögnerna, nätterna då hon fått nog och gått tillbaka till tabletterna och kniven. Efter ett tag gömmer han huvudet i händerna.
– Är du ledsen?
Han tittar upp och gnider tårarna ur ögonen.
– Jag är bara orolig för dig. Jag tror att det är du som torskar på det här.
– Jag vet att jag tar en risk med honom men jag har inget val.
– Jag vet att du är beredd att betala ett högt pris för det liv du vill leva, jag respekterar det. Men du får inte gå under.
– Jag är i alla fall medveten om det. Och jag vet att jag är naiv, de flesta tycker väl att jag är korkad, men jag tänker stå kvar. Jag har valt att leva så, hellre riskerar jag mina smällar än går och undviker dem för att jag är rädd att bli skadad. Jag vill leva fullt ut och då kan man inte gå omkring och vara orolig för att de man älskar ska svika en. Om man hela tiden är beredd på att bli sårad kan man ju aldrig bli riktigt lycklig. Jag har tagit en massa smällar redan, när mamma dog, när psykot med gitarr spöade mig, våldtäktsförsöken, alla lögner… och jag har stått pall.
– Frågan är hur länge till, säger han.
Hon tänker på sina nattstreck. Att det får räcka nu. Men det vet Han om.
Innan de skiljs åt ber Direktören att få hålla henne en stund. Hårt, säger han. Deras skugga glider svart över väggen bakom dem.
– Jag är nervös, trodde inte jag skulle vara det, säger han när de har satt sig.
Hon beställer in ett glas husets röda, stryker honom över kinden.
– Jag är glad att du dök upp och räddade mig i kaoset. Det var skönt att vara kär och glömma.
Så berättar hon sanningen om vad som har hänt, om lögnerna, nätterna då hon fått nog och gått tillbaka till tabletterna och kniven. Efter ett tag gömmer han huvudet i händerna.
– Är du ledsen?
Han tittar upp och gnider tårarna ur ögonen.
– Jag är bara orolig för dig. Jag tror att det är du som torskar på det här.
– Jag vet att jag tar en risk med honom men jag har inget val.
– Jag vet att du är beredd att betala ett högt pris för det liv du vill leva, jag respekterar det. Men du får inte gå under.
– Jag är i alla fall medveten om det. Och jag vet att jag är naiv, de flesta tycker väl att jag är korkad, men jag tänker stå kvar. Jag har valt att leva så, hellre riskerar jag mina smällar än går och undviker dem för att jag är rädd att bli skadad. Jag vill leva fullt ut och då kan man inte gå omkring och vara orolig för att de man älskar ska svika en. Om man hela tiden är beredd på att bli sårad kan man ju aldrig bli riktigt lycklig. Jag har tagit en massa smällar redan, när mamma dog, när psykot med gitarr spöade mig, våldtäktsförsöken, alla lögner… och jag har stått pall.
– Frågan är hur länge till, säger han.
Hon tänker på sina nattstreck. Att det får räcka nu. Men det vet Han om.
Innan de skiljs åt ber Direktören att få hålla henne en stund. Hårt, säger han. Deras skugga glider svart över väggen bakom dem.
posted by Lifterskan at 1:29 PM
3 Comments:
Tänker på dig. Får ont i bröstet av det du skriver. Fast lycklig samtidigt.
När ska du komma och hälsa på igen? Jag har en annan vikerska nu, hon kan göra fåglar.
Mr M hälsar att han tycker att du ska skriva att du gråter varje kväll för att du inte är hos oss. Idag har jag gjort våfflor till alla igen. Eller, vi var inte så många, bara jag, Mr M och en magdansös. Du borde varit här.
Post a Comment
<< Home