Soppa på torkad trumpetsvamp

– Du får mig att vilja släppa in Sture Dahlström i livet igen.
– Gör jag? Det var min kompis Linda som gav mig Den galopperande svensken. Hon sa att hon tänkte på mig när hon läste den.
­­– Jag blev så medveten om att livet verkligen är nu när jag träffade dig. Att det är nu det händer. Aldrig sen. Sture Dahlström är bra på det där. Måste erkänna att det känns lite läskigt att närma mig honom igen, han var verkligen en husgud för länge sen. Jag är rädd att han inte känns lika levande nu, att minnet ska förstöras.
­­­– Det är nog ingen fara.

Hon kysste hans kalla händer. Han gick långsammare nu än när de träffades första gången.

– Går du hela dagarna? Jobbar du aldrig? frågade hon.
– Jag sa upp mig för ett år sedan. Så renoverade jag färdigt det där huset och sålde det i somras. Så nu har jag råd att stanna upp.. gå. Jag skulle vilja gå med dig oftare. I skogen, plocka svamp med dig.
– Jag har världens bästa trumpetsvampställe i vår skog på landet, utanför Gnesta. Vissa höstar är det helt svart i mossan, säger hon.

På kvällen, innan hon ska gå och lägga sig ser hon att han har skickat ett mejl.

Det inträffade precis en smått mystisk sak som fick mig att skratta och haja till.Jag ställde mig vid bokhyllan och fingrade lite på mina Sture Dahlström-böcker. Plockade ut den kanske roligaste utgåvan, en slags orginalpocket av Gökmannen från 1975 (en sån där man får sprätta sidorna själv). Ur boken faller en liten urklippt tidningsartikel. Och det är ett recept på "soppa på torkad trumpetsvamp" (fritt efter Prinsessornas kokbok). Coolt, va?! Kram