Vindpollinerad

Morgonsolen spelar i tallarna, in genom fönstret i pojkrummet där han ligger och sover. Lifterskan sitter naken i en sliten sackosäck och tittar på honom. Han har händerna på bröstet som att han spelade död. På väggen finns en hylla med pokaler, ett familjeporträtt från Teneriffa. Bredvid den klistermärkesklädda dörren sitter en affisch på AC/DC från tiden innan Bon Scott söp ihjäl sig. Han har ristat in texten till Highway to Hell i skrivbordet.

No stop signs
Speed limit
Nobody's gonna slow me down
Like a wheel
Gonna spin it
Nobody's gonna mess me 'round
Hey Satan
Payin' my dues
Playin' in a rockin' band
Hey momma
Look at me
I'm on my way to the Promised Land


De smet från konserten så fort han var färdig, en raggare gav dem lift till stan.

Vilken färg har den här bilen, frågade Lifterskan.

Bajsguld, svarade raggaren.

Hon satt i baksätet med raggarens 40-åriga lillasyster som hade samma rosa färg på läpparna som på snoddarna hon fäst i hästsvansarna. De delade på en flaska surt vitt vin. Lifterskan tänkte på sumpväxten med samma namn, Hästsvansen, på bladen som simmade i grumligt träskvattnet, de röda pistillerna som stack upp som skäggiga hundkukar. Vindpollinerade.

I baren bjöd en svajande norrlänning henne på en stor stark med sina nyvunna pokerpoletter.

Du har toalettpapper under foten, sa hon.

Bakom baren stod en kines och blandade en drink till Anna-Lotta Larsson. Discomusiken bankade över det tomma dansgolvet. Två ängsliga skjortor slickade sig runt munnen. Det luktade korv ur norrlänningens mun. Hon hann inte ta mer än en klunk av ölen förrän han tog hennes hand.

Kom.
På vägen fällde han ner henne i en snödriva. Hon försökte göra motstånd men det var lönlöst. Och han kysste henne på halsen och stoppade snö innanför hennes klänning.

Nu hänger den skrynklig på tork på elementet. Han vaknar och letar efter henne i sängen. Mumlar något.
Kom.