Stenröset

Hon vaknar på golvet igen och kryper in under täcket. Undrar hur mycket man kan skriva om kärlek egentligen, kanske är det dags att lägga av nu. Hon är rädd för allting som kan ta det här ifrån henne. De håller hand under täcket, båda har jord under naglarna från trädgården. Han har grävt upp ett land i gräsmattan där hon har satt potatis och sått frön: morötter, rädisa, ruccola, squash, dill och portlak. De har rensat bort allt bråte från baksidan. Gamla pinnstolar och flaskor från femtiotalet.

– Vi kan väl slänga ner all sten för klippan, det blir fint med ett stenröse där nere i gläntan, så har snokarna någonstans att bo. Kolla det är jätteskönt.

Hon väljer den största stenen hon kan lyfta och slänger den utför berget, den rullar och studsar ner för klipporna och landar med en duns bland vitsipporna och vårgäcken. Han skrattar och väljer en ännu större. De står i bar överkropp och kastar sten i en timme.

***

Innan han följer henne till färjan plockar han en bukett vit rhododendron och slår in i en tidning. Hon byter om till skinnjacka igen, målar ögonen. Hans storebror ropar uppe från vita villan.

– It’s wine o’clock!

Hans bror bjuder på vitt vin med nässelsoppa med rökt lax och pocherade ägg. De sitter under körsbärsträdet och han ruskar en gren så att det regnar vita blad över henne.

– Du såg ut att behöva det.

Hon hinner med tre glas innan det är dags att gå; tillräckligt för att hon ska bli sentimental när de kysser varandra hejdå och lova att hon ska skriva en sång till honom på bussen hem.