Brev från Erik - Innan jag blir helt genomskinlig

Hon en lifterska, han en narkoman.

Innan han går ut sköljer han ansiktet med kallt vatten. Han känner kroppens små rörelser. Han tittar sig i spegeln: ovårdad, oattraktiv, utan karaktär. Han vill vara en man nu, men när dom andra dog slutade han att utvecklas.

Det är mörkt ute, som hon lovat. Tystnaden bryts av hans skrovliga hostningar, blod på händerna. Alla väsen har gömt sig nu. Precis när han öppnade dörren försvann dom: stadstrollen, vildvittrorna. Han är själv och det är mörkt.

Minnena kommer med ensamheten. Han fick självmordsbrevet från Rikard dagen efter det hänt. Han stod vid tunnelbanan på Massachusetts Avenue och läste det: Erik, det finns en svart fläck på mitt hjärta som inte går att skrapa bort. Jag kan inte längre se när jag öppnar ögonen. Jag kan inte längre andas när jag öppnar lungorna. Erik, för varje dag suddas jag ut lite mer. Jag måste försvinna innan jag blir helt genomskinlig. Erik, jag väntar på dig och jag kommer att längta.

Han går till funkishusen som han tycker om. Klättrar över staketet och plockar en vallmo. Han sätter den i ett glas bredvid sängen, känner att sömnen kommer att vara tung.

Du Lifterska, blev min räddare i nöden.
Du Lifterska, den finaste av alla blommor.

/Erik