Brev från Erik: Köpenhamn Zoo

Hon kommer alltid för sent. Jag har tappat andan och sitter på Köpenhamn Zoo. Luftslott och hallonberg och den brutala närvaron av total tomhet. Hon får mig att le falska leenden. Får mig att hoppa hopptorn högt hopplöst helvete. Jag är småfet efter rehab, kritvit. Jag är frånstötande och nervös och jag har inte varit med en kvinna på flera år.

Vi sitter vid insekterna och dricker öl, med tomma blickar och förakt och för mycket tid att känna efter.

”Det är du och jag nu baby” säger hon. ”Du och jag och Lake Michigan.”

Jag är fast nu i denna malström av rymd. Det finns ingenstans att ta vägen. Ingen inspiration, ingen takt, ingen ton, spänningen är borta. Jag är jag och jag kom aldrig fram till sanningslandet.

Förra året satt jag på ett vandrarhem i Tokyo. Vi väntade på begravningen. Pontus och tvillingarna hade kommit. Dom bodde på femstjärnigt hotell och rullade cigaretter nakna i badkar fyllda med champagne. Jag stod utanför franska ambassaden i rutig skjorta och spelade Allan Edwall för dom trendkänsliga japanerna. Det var så Rikard hade velat ha det. Vi hade varit på den där tyska puben i Singapore när Rikard började förändras. Alma var där då också, försenad. Det som höll oss samman var våldet, det bespottade porträttet av förlorad ungdom och brist på mål och mening. Det susar inte längre i säven. Efter dimman kommer molnen. Vi är trötta och längtar efter kontakt. Förstår ni inte att vi också behöver närhet?

Vi lämnar Zoo och åker taxi in till staden.

"Vad ska du göra nu då?" undrar hon.

Det känns ovänligt och stelt. Hon är utmanade; Donna Karen och Vivienne Westwood.

När vi först träffades var det annorlunda:

Någonstans i det amerikanska mittlandet. Vi tävlade om vem som kunde simma fortast. Sötvatten mot naken hud. Eldflugor och dagsländor. Spindlar i sovsäcken. Milkshaken som fastnade i sugröret. Sitta bakpå pickup truck och ormarna och dom fattiga och solen som omfamnar och svider. Springa barfota genom bomullsfälten. Känna det mjuka mot magen. Pirret mellan benen. Punka på cykel och ligga sömnlös, sävlig, sorgfri. Sexuell nyfikenhet och besvikelse.

"Varje dag är en kamp mot döden," svarar jag. Hon pratar i mobiltelefon.

Jag funderar på det där hon sa. Vad är det egentligen jag ska göra nu. Hur skapar man ett nytt liv mitt i livet. Jag vill skapa nya minnen, nya historier.

Men jag är Dorian Gray
nu
och jag är rädd
för mitt eget porträtt.