Lifterskan

Vem är du egentligen?

Lifterskan.

Är det du som är jag?

Jag vet inte vart jag tar vid. Kanske är jag alltid du. Jag är den du drömmer om att vara och därför är. Du lever ditt liv genom mig och därför existerar vi. Du är bara min kropp som jag utnyttjar för njutning. Den enda skillnaden på oss är jag inte är rädd för jag har ingen kropp som ruttnar.

Jag har ingen kropp som ruttnar. Den brinner sakta upp.
Jag vet inte vad du vill med mig. Du gör så att alla runtomkring mig tror att jag är tokig. De skrattar åt mig bakom min rygg medan du står framför mig och hånler.

Det är för att du behöver det. Lika mycket som du behöver en smäll då och då.

Poeten slog mig för att jag bad om det.

Poeter är inte harmlösa. Vad trodde du egentligen? Trodde du att han sa allt det där fina utan att göra det fula.

Det kanske är annorlunda den här gången. Snälla skräm inte iväg honom från mig.

Jag tänker aldrig lämna dig det vet du. Jag har stått vid din sida sedan vi träffades i skogen den där gången då du var fem år och ensam. Du var ensam i skogen och du hade gått och lagt dig under en gran för att dö.

Varför ville jag dö när jag var liten?

Du föddes med mörkret i dig.

Jag trodde alltid att det var diskmaskinen som stod på när jag somnade. Att det var den som brummade innan mardrömmarna kom. Men så en kväll upptäckte jag att den var tom.

Det luktade varmt tvättat kött om bestickkorgen.

Ja.
Han är på väg hit nu och jag har inte ens tagit upp mina smutsiga trosor från golvet jag...
jag kan inte slita mig från dig. Syster.

Jag höll dig i handen i skogen. Jag sa åt dig att rista in orden i stammen innan du gick hem. Du hade fått en morakniv av din pappa. Det stod ditt namn på skaftet med stora barnsliga bokstäver. Ditt gamla namn.

Men blev jag dig eller står du bredvid mig?

Varken du eller jag existerar utan varandra. Jag är puls. Du är mina särade ben.

Jag är trött.

Jag vet. Men det blir snart bra.

Jag kommer aldrig få sova så länge du finns här.

Håll käften. Du vet mycket väl att det är jag som stryker tummen över din näsa.

Pappa brukade göra det.

Han kan inte vara här hela tiden.

Är du en ängel?

Jag känner din mamma.

Vem är det som räddat mig?

Vi kanske har hjälpts åt. Vi har dragkamp om dig och nu är hon snart bara jord. Till och med änglar försvinner så småningom.

Sluta.

Minns du hur hon såg ut?

Ja.

Är du riktigt säker på det? Blunda och tänk på hur hon såg ut.

Hon ser ut som jag.

Hon lever i dig nu. Det är därför.

Men hennes guldtand glänser. Jag minns.

Säg som det är. Det är fotografiet som stod på kistan som du ser.

Fan ta dig och dina sanningar.

Jag vill bara få dig att förstå att du måste fortsätta att leva i fantasin för att hon ska finnas till. För att änglar försvinner när man inte tror på dem. Du måste tro på att hon finns.

Är hon äldre nu? Som pappa? Har hon grå lockar?

Du vet mycket väl hur hon ser ut nu.