Trappuppgångarna

Det är i trappuppgångarna de hör hemma. Det är där han kysser henne. I burspråket i halvmånen. Hon är i hans händer där. Upptryckt mot fönstret med hans suddiga blick i ögonvrån. Han kysser hennes kinder, panna, ögonlock. Han har handen under tröjan, sin höstkalla hand, han luktar öl och gula löv. Och de hör inte ens att grannfrun öppnar dörren, de hör inte nyckeln i låset och hur hon suckar när hon tar det första steget ned för trappan. Men de känner hennes ljumma hjärta som en vinter när hon går förbi.

Han släpper inte taget om henne då, han håller hennes huvud vänt ut mot trädgården så att hon inte ska se. Som för att skydda henne från den sortens kärlek som svalnar, från bitterhet och skuld och skam.

Det regnar inomhus hos henne, tänker han när han tar tunnelbanan hem. Hon är tokig men det är det jag tycker om. Det är därför jag kan lämna henne besudlad av kärlek och bitmärken. För att jag vet att hon ligger där i regnet och ler. För att hon vet att jag varje gång lämnar kvar en liten bit av mitt hjärta i hennes säng.