Om jag inte kan vara en människa måste jag vara det näst bästa.

Lifterskan det regnar.
Och klockan klämtar på Krüger Strasse.

”Jag måste vara fri” säger du.
”Måste vara flytande.
Måste slita loss tyglarna
och dyrka upp handklovarna.
Jag kan inte vara en del av det hela.”

Jag parkerar min cykel på Green Street.

"Om jag inte kan vara en människa måste
jag vara det näst bästa."

Det växer nässlor bakom pissoaren.
Jag trivs inte på landsbygden.
Trivs inte i mitt eget skinn.
Och skräddaren i bäcken och höga tallar
och skogen full av blåmesar.
Jag är naiv och hungrig och jag har beslutsångest.

Utanför operan blir jag kär i en gatumusikant.
Hon från Ryssland med blonda ögonfransar
valentinoskjorta och läppstift.

Vi är i förorten och hon sitter på min balkong och rullar cigaretter.
Hon skrapar bort fläckar från sina trosor.
”Berätta inte det här för någon” säger hon.

Jag tänker att det här kanske räcker.
Att kärlek och hat bara är ett symptom.
Det kanske inte är på riktigt.
Längtan är bara ett symptom.

/Erik