S skjutsar ut mig till landet. I baksätet på snickarbilen kluckar ett flak Pripps han fått av Simon för att han hjälpt till att skjutsa öl till Bastard. Jag läser i Sörmlands Nyheter om poesiuppläsningen jag ska ha med Orkanen på Gnesta Konsthall ikväll. Det står att vi ska vara med och rädda konsthallen. Vet inte vad Skuggan tänkte på när han bjöd in oss till räddningsauktionen, men våra tre Gnesta-fans kanske kommer. Jag hör att S berättar någonting för mig. ”Det var svårt att avgöra om det var folk som inte pratade med henne eller om det var hon som inte pratade med folk.” ”Va?” ”Hon var sån bara. Men på något sätt var det en perfekt symetrisk liten bild även om hon i mitten inte gjorde som alla andra.” En blodådra dunkar snett under ögat, under den tunna, nästan genomskinliga huden. Hans ögon, vita, blå, blanka. Han ringde inatt och väckte mig. ”Jag cyklar!” sa han. ”Jag är full fast jag inte borde och jag cyklar! Det är varmt ute. Du borde komma hit, jag kan skjutsa dig.”

Han spärrar ut näsborrarna och kisar mot vägen. Jag berättar om allt det han inte hinner se. ”Titta rådjur! Kolla svanarna!” Jag knyter upp skosnörena och drar av mig kängorna. Krånglar mig ur strumpbyxorna. Klänningen åker upp och han glor på mina ben, flinar, tar mig i handen.

Det haglar när vi parkerar bilen på gräsmattan framför stugan. Jag sätter på mig den blå regnkappan och går ut och plockar lupiner. I fickan ligger fortfarande morakniven vi täljde barkbåtar med. Det var vår då och vi knullade bland vitsipporna i huggormsgläntan. Nu blommar plommonskogen och syrenen, äppleträden där han kommer jaga mig när vi kommer hem inatt. Jag, full och lyriskt yrande om vårt uppträdande med Gudibrallans trummis. Han, gäspande och mumlande någonting om ”Nu vet jag hur det känns för Smolle, att ha tonårsdöttrar.”

Han ligger utsträckt på kökssoffan med fötterna över armstödet när jag kommer in. Han har somnat och kaffet kokar över på spisen. Och jag är så nära att säga stora ord, bara han varit vaken.