Ur dagboken från öde-ön:

Jag vaknade av tärnorna. De flög över vattnet, så nära att vingspetsarna slog mot ytan. Jag satte mig upp och kisade mot solen som reste sig ur sin spegel. En tidig segelbåt drog streck över blänket. Jag tog en överbliven vedbit och petade i eldstaden. Det glödde fortfarande under askan. Han rörde på sig, mumlade någonting om att det är alldeles för tidigt ännu, drog ner mig på rygg igen. Yllefilten vi sovit under var fuktig av natten, det kom rök ur hans mun när han andades. Jag huttrade och han tryckte mig intill sig. Så sa han: ”Vill du vara min tjej?”

”Ja.”

”Modigt. Jag tänkte först att det var banalt att fråga, att kalla det här som du och jag har för någonting alls. Men jag vill vara tillsammans med dig.”

Han hade hört något på radion sa han sedan, som han tyckte handlade om mig. Om någon som såg ut som att hon alltid klädde på sig i motvind, kammade sig med fingrarna och aldrig skulle få igen den sömn hon förlorat.

Vi hade vattnet som slår mot stranden. Och tovor av torr tång. Och vassen som lutar sig över krossade snäckskal. Och svartmyran som kryper över texten. Här var jag och han som tar med sig solen och strimlar den till stjärnor som sticker hål i den mörkaste dröm.

Jag satt i Vanadisparken igår med en kvinna. Hon slevade i sig sushi som gröt, ändå liksom krympte hon där hon satt bredvid mig. Till en liten köttbulle, en frikadell med den där fåniga frisyren som hon alltid envisas med att kamma till. När jag ätit sa jag ”Tack för lunchen. Nu måste jag gå.” Hon räckte fram pappret och jag skrev under utan att läsa, jag tittade inte på henne en enda gång. Så reste jag mig och gick ner för backen, korsade rödljuset, svängde in på Sveavägen och ringde honom.
”Hej hjärtat.”
”Hej, jag har fått kicken. Kan jag komma ut till dig?”
”Ta pendeln till Södertälje hamn och så buss 702. Jag hämtar upp dig på hållplatsen i Hälleby.”

Jag tog pendeln från Centralen, vagnen luktade fränt som koskit. Jag tittade ut genom rutan och gömde ögonen med handen. Tanten mittemot glodde nyfiket, undrade väl vad som hänt. I Södertälje hamn var det jag och en tjej med svart långt hår som gick av. Hon pekade vart busshållplatsen låg.

Jag satt längst fram, såg honom på långt håll. Han satt vid vägkanten i gräset och pillade med någonting, en nyrullad cigarett. När han såg bussen komma reste han sig och borstade vägdammet av snickarbyxorna. Höll ut armarna och höll om mig så hårt att jag lyfte från marken. Pussade upp tårarna ur ögonvrån och gav mig en ljummen folköl han hade haft nedtryckt i byxlinningen. Så körde vi ut till gården där de timrade. ”Stefan heter jag. Välkommen hit!” sa en man och räckte fram en tatuerad arm, plirade. Gården var ett pussel av timmerstockar. Jag satte mig i ett stenröse och tittade på när de arbetade.

Han hämtade en stor stock som han bar över axeln när han klättrade upp på stegen som stod lutad mot det halvfärdiga huset. Hans hår liksom yrde runt huvudet, nacken röd av solen, snickarbyxorna uppkavlade över anklarna. Snickararmar. Runt blommade lind och björk. Vitsippor, gullvivor och styvmorsviol. Ormbunkarna krullade sakta upp sig mot eftermiddagssolen.

Här är det så som vi skrev Orkanen. Här är solen raps och natten vråkar.

När de var färdiga körde han ut mig här till ön och sedan genom skogen ut till udden där solen gick ner till vänster och nu upp till höger och nu har han lämnat mig här. Här där det knäpper i tallarna och citronfjärilarna virvlar över barren och sanden. Här ska jag leva Robinson nu, gå barbröstad och barfota och samla slipat glas i fickorna på hans gamla utsvängda jeans från Gul&Blå.

Det finns inget liv som är tyst, det finns inget liv som står stilla.