Igår kom HÅLET tillbaka när vi lagt oss. Det äter mig som inifrån. S höll mig och sa åt mig att andas i hans takt, men det gick inte över. Det var tankarna, av den mörkaste sorten var dem och jag kunde inte ruska dem av mig. Jag försökte tänka på mamma så att jag skulle gråta mig ur det men det var stopp. Jag försökte beskriva känslan för S. Att jag var rädd men jag visste inte för vad och när jag blundade så sögs jag in i en mörk ihålighet utan botten med väggarna kantade av knivar och håriga händer som skar och sträckte sig efter mig.

Jag ville inte väcka barnen heller så till slut var jag tvungen att gå ut och spy bakom bryggan. Karhu följde efter och stod och gnydde och viftade svansen ängsligt mot marken. Det var midnatt och ljust på sjön och älvdans. Torne älvs brus hördes inte, myren var lomens land och brakvedens som trasslade in sig i sälgen. Den var jordugglans po-po-po i en långstubbe, ryttlande tornfalkar över Jukulajärvi och spyan som lyste röd i lingonriset.