Nu är jag äntligen på väg. Jag ser mitt ansikte speglas i tågets fönster. De små rynkorna runt ögonen, jag har svullna ögonlock av för lite sömn. Håret är nytvättat och lockar sig under hatten. Jag har satt på mig min svarta trikåklänning och skinnjackan där backstagepasset till Thåströms konsert på Slottsskogsvallen fortfarande ligger kvar som en trofé i bröstfickan. Det är så påtagligt att jag är på väg till friheten. S har packat ner svenska jordgubbar och en stock snus. Lifterskan har packat med sig Jack och Jim och Akvavit. Solkatterna leker över hennes kinder när hon lämnar Stockholm bakom sig.

Vi vaknade tidigt imorse. Ingen sa någonting. Jag duschade och han gjorde en frukosttallrik till mig, kokade kaffe. Vi var uppe sent. Låg på en filt i parken utanför mig och drömde om en roadtrip runt Svarta havet. Pekade ut länder och städer i kartboken. Först tre veckor med bil genom Lettland-Belarus-Ryssland-Georgien-Azerbadjan-Iran-Turkiet, sedan några veckor i Syrien och sedan tillbaka genom Europa Turkiet-Bulgarien-Rumänien-Ungern-Slovakien-Polen-Tyskland-Danmark. ”Jag älskar dig, men nu orkar jag inte hålla upp ögonen längre.” var det sista jag hörde honom säga innan vi somnade med näsorna i kartboken.

Han skjutsade mig till stationen och satt och väntade med mig på perrongen. Han såg ledsen ut. ”Men du kommer ju och hälsar på i augusti.” ”Ja, om jag inte köper en flygbiljett redan imorgon.” ”Jag känner verkligen att jag är på väg nu.” ”Ja, du är ju på Centralen.” ”Ja men liksom inuti mig. Jag är inte kvar här längre.” Då höll han om mig och kysste mig över hela ansiktet. ”Jag måste kyssa varenda fräken nu innan Norge tar över.”

Jag har åkt genom nästan hela Sverige den här sommaren. Färgerna är det samma, och människorna. Det är något hjulbent bastant över svenskar. Något rödkindat blå-gult i de neonfärgade foppatofflorna. Perrongerna liknar varandra, teglade stationshus, planterade träd på rad. Åkerfräken som lutar sig mot nedklottrade vagnar, blålångblomster mellan rostiga järnvägsspår. Det är hus men inga människor. Ensilagebollar och klöverängar. Tranor som bögigt spatserar över vetefält. Jag är bortskämd med de gröna skogarna och rapsfälten som Gud spritt över landet som gula pisspölar.

I Karlstad byter vi till buss och båda mina väskor går sönder. Axelremmen på mammas gamla skinnväska och det ena hjulet på resväskan. Karlstad gillar inte mig och jag får skrivkramp av Karlstad. ”Parkeringshuset Duvan”, skriver jag i mitt block. ”Sven Ingvars på Beach Boys-turné”, ”sporthall/gaskammare”. På grund av att jag nu måste släpa min 20kg-väska till bussen hinner jag inte på förrän den är full. Det är jag och ett kinesiskt äldre par och en fetlagd lantisfamilj som inte kommer på bussen. Mamman i familjen, som är mitt uppe i ett blomstrande klimakterium ropar hysteriskt att vi måste ha en buss, att hon minsann inte tänker åka någon jävla lokaltrafik genom hela jävla Sverige. Och den tjocka sonen som måste vara i tioårsåldern och dagen till ära klätt sig i någon typ av fin-kavaj med tribals i glitter på ryggen och en tjock silverlänk runt halsen spottar ur sig roliga historier från en slitet exemplar av dass-boken. Pappan är liksom genomskinlig i bakgrunden, släpandes på familjens bagage. Efter ett tag kommer en buss och jag somnar så fort jag satt mig. När jag vaknar är jag i Norge. Jag har smugglat sprit över gränsen och ler nöjt. Framme i Oslo släpar jag min resväska genom Sentralstasjonen. (Allt som jag hädanefter skriver på norska kommer vara på gehör.) En röst i högtalarna får mig att stanna upp. Det är som om en porlande bäck från Fäbojäntan strömmade ut över stationshuset. Stig har rätt, alla svenska tjejer borde lära sig norska.