Välkommen till ny blogg >>>

lifterskan.tumblr.com

eller hemsidan >>>

kristinasigunsdotter.se

Kära Bergen,

Tack för maten och dansen.

Lördag hemma i fabriken. Jag lurar ner skräckpunkbandet Misfits i fjorden och ett pensionärsgäng härjar på parkeringsplatsen.

The Love Letter

Dear Lutz and Stian,

This is my love letter to you. My neighbours. Well, actually, the only ones living with me in this house in the Bergen harbor. After you’d told me about your project You only tell me you love me when you're drunk, there was really nothing else for me to do but to get you so drunk that you told me you loved me.

(I’m actually drunk right now, writing this to you. I brought a bottle of stolen rom to your studio. You went out and I stayed in. Lutz, you looked disappointed, but then you smiled and said: ”It’s just as good. It always goes to hell when we drink with you.”)

The day after we met, I woke up at 5.30 in the afternoon, naked on the balcony in my studio. You knocked on the door, Lutz. Red-eyed, your hair looked like some remarkable bird’s nest. You said: "The last thing I remember is swimming towards you.”

I hung bottles of Swedish Aquavit on your door. I came by with Jack D and raspberries that I’d picked and I filled your apartment with flowers. I climbed trees to give you the sweetest cherries, and then I drew sad little faces on the naked seeds. You danced with my Jim B on the table until you fell, Lutz, and had to walk with a limp for two weeks.

And all it came down to was me turning into a wreck. It’s hard to make a wreck out of a wreck, but you managed.

So how do you make a wreck out of a wreck? This is the Lutz and Stian way:
You wrap it up in sloppy packaging and send it around the world.
(Well, I've done that already.)
Ok. So maybe you found the beautiful pieces in the trash, and you created something new from them. That’s how it felt, hanging out with you. When we were drinking I turned into your sculpture, and you created something beautiful out of the wreck that is me. Remember that night you took me to your gallery? It was empty then, and Stian, you looked at me and you said: ”Maybe we should just exhibit you.” (You were already doing it.)

I fell in love with both of you that first night in the studio.
Because you dance yourselves to destruction.
Because you love destruction.
Because you reconstruct love.
Because you swing over the autobahn.
Because you carry your bones in suitcases.

I love you because you let me sleep in your bed so that I can watch the moon over the fjords. The fjords and the city at night, glued to the mountain like thousands of fallen stars. I love you because you skinny-dipped with me in the midnight water. I love you because you didn’t see me taking naked pictures of you afterwards.

Stian, you said that Lutz would go swimming tonight, and I said that he should watch it so he doesn't get stung by a jelly fish. You looked at me then, as if to tell me that I should know that I’m more dangerous than a jelly fish. But you, you don’t seem to care about that, and for that I love you. I was alone here before you came. And I will be alone after you leave.

I love you because when you do I’ll still be a wreck, just a little bit more beautiful than I was before.

And, well, tonight it finally happened.
Me: Let's have a big dinner together before you leave me.
Stian: I know what we should eat!
Lutz: You always know what we should eat.
Stian: I want to cook you sheep head.
Me: I would love to eat sheep head with you!
Stian: I love you!

…

You only tell me you love me when I want to eat sheep head.

Love, K

Det är bara jag och Lutz kvar. Det är den sista natten och vi sitter i min säng och delar på en flaska bisonvodka. Vi pratar om dem vi saknar där hemma. Lutz visar bilder på sin son. Han säger det där igen. Om hur konstigt det var när han höll den där lilla främlingen för första gången och plötsligt älskade honom över allt på hela jorden.

Det är svårt att gå och lägga sig sådana här kvällar. När man inte vet när man ses igen och man har kommit så nära. De har gett mig hopp om mänskligheten och kärleken, dessa fantastiska män som gett mig kramar när jag varit nere, tvättat åt mig, gjort smörgåsar och fått mig att skratta så jag gråtit. När jag vaknar nästa morgon har han lämnat en lapp på golvet vid dörren.

Gud vad jag kommer sakna er.

Det var den sista helgen med mina grannar. Deras kompis Moritz var på besök från Berlin. Han skrattade och sjöng hela tiden. Solen strålade och vi drack GT medan vi väntade på att deras utställning skulle börja.
Efter utställningen gick jag och hämtade Isabel och Nicole som kom från Stockholm. Och medan Lutz, Stian och Moritz var ute på klubb förberedde vi en ceremoni i studion. Vi skulle lura dem att Isabel var en slags ceremoniell meditationsledare och att just den här kvällen var det en "very special night" när planeterna stod helt rätt och vi skulle hitta "our inner child". Vi målade oss i ansiktet och ställde upp värmeljus i formen av en blomma där vi alla skulle sitta. Vi gjorde även en väg med värmeljus fram till väggen där vi ställde fram målarfärg. Man skulle när som helst kunna gå ut cirkeln och skriva ett ord eller rita en känsla. Vi till och med övade på ceremonin en gång och jag fick spela killarna som bjöds in i cirkeln.

När de äntligen kom stirrade de på oss som vi var spöken. Isabel bjöd in dem i cirkeln och berättade lite om planeterna och att vi skulle börja ceremonin med att vara våra inre barn. Alltså, de barnen vi själva var för typ tjugo år sedan. Jag pratade bred västmanländska om någonting, förmodligen kottar och kåda. Isabel grät. Sedan var det Nicoles tur att leda ceremonin. Vi skulle nu blunda och stå i positionen av vårt inre träd.
När vi öppnade ögonen igen såg vi hur Stian och Moritz smög ut genom dörren. Kvar låg stackars Lutz i fosterställning som en fallen gran. Vi fortsatte ceremonin med dans. Ett tag så hade tydligen mitt ben börjat brinna och Nicole ropade: "You're on fire!" och jag hade bara lett förtjust och dansat vidare.

Morgonen efter kom Lutz och Moritz förbi lägenheten. Vi var alla klädda i vita nattlinnen och de tittade på oss lite oroligt. Jag var tvungen att säga någonting.
– Förlåt, men det var ingen riktig ceremoni. Vi bara lurades. Isabel har inte lärt sig någonting om ceremonier och planeter av "Native American indians in California". Men så sa du så fina saker Lutz, det där om hur barnet är en främling först och sedan älskar man det, så vi kunde liksom inte säga att det var på skoj.
– Damn. I remember thinking like, here are three beautiful girls and they are ALL psycho.

Vi spenderade dagen med att titta på Bergens sevärdheter: gränderna vid hamnen där jag bor, botaniska trädgården, heroinistparken. Vi åt räkor på Bryggen och tog linbanan upp på Berget. På kvällen åt vi middag i min studio och sedan gick vi till Landmark. På vägen hem träffade jag Aston från Jamaica och han följde med till studion. (Det är han och hans reggaekompisar som jag kommer hänga med nu när grannarna åkt.) De andra hade mött en tjej som blivit rånad som de hjälpte och jag och Aston fick dansa själva en timme. Han hade leendet upp till öronen och ropade: "This is the dance of the year!"

Morgonen efter skjutsade vi Isabel och Nicole till flyget och sedan åkte jag och Lutz och Moritz långt ut i skogen.

Jag och Lutz på deras balkong.

Moritz och Stian.

Så här glada såg de faktiskt ut nästan hela tiden, dessa mans-människor som Gud skapat.

The ceremony.

Jag visade dem mitt favoritträd.

På den här bilden har vi sprungit före små barn för att få bästa platsen på linbanan.

Solnedgång i min studio.

Lutz ville prova min hippieklänning.

Aston åker runt i världen och köper snygga slipsar.

Våra lägenheter i bakgrunden.

Teve från Bergen. Vi går upp på berget för att hitta Olles mormor.

Jag har haft besök av ännu ett av mina ex. Olle kom hit och månen lyste över bergen!