Det är dagen efter festen. Hon vaknar av Judiths SMS.
”Har du hittat en liten påse med röda piller är de mina. Du kan få ett som hittelön.”
Granen lutar sig sorgset över de afrikanska instrumenten, de omkullfällda flaskorna och glasen. Hennes sockor klibbar sig fast i spillt rödvin. Love, som låg på soffan och sov sist hon såg honom har lämnat en lapp på köksbordet: Tack för igår. Det var liksom inte läge att stanna. Jag älskar dig, har alltid gjort kommer alltid att göra. Jag är hemma hos Judith om du vill prata.
Hon tittar på Leoparden. Han har lagt en kudde över huvudet.
Love och Judith, vem kunde ana. Men nu är de två. Det sved först när hon fick veta, och hon erkände för dem att hon grät. Men egentligen är det bara det att hon är rädd att förlora dem. Att de inte ska ha tid för henne längre när de har varandra. Att hon inte kan åka hem till Love så att han kan hålla om henne de där nätterna då hon är livrädd för någonting som hon inte kan sätta fingret på. Love säger att hon kan göra det ändå. Och hon säger att hon har Leoparden nu. Han har lovat henne att hon ska få tre önskningar uppfyllda på nyårsafton, vilka som helst. Hittills har hon kommit på en:
1. Bli avmålad naken när jag har en prinsesskrona på huvudet och äter grodlår.
Vid tolvslaget ska de gå till Mariaberget och titta på fyrverkerierna och hångla in det nya decenniet och dricka varm choklad spetsad med den ryska vodkan hon fick av Liebe. Sedan möta upp med de andra på en bar.
På golvet i hallen hittar hon ett brev från sina grannar:
Dina sängkammarljud hörs ner till oss. Gott Nytt År önskar Herr och Fru Fransson
Det snöar i Gamla stan. De sitter på varsin pall i hans galleri och äter ostsmörgåsarna han gjorde i morse. Han häller upp det sista kaffet ur termosen i en stor gul plastkopp med blåa rosor. Det har redan blivit ljummet.
Jag tänkte stänga lite tidigare idag, säger han och blinkar åt henne. Så går han och låser dörren och hämtar en tjock yllefilt från städskrubben som han lägger på det hårda marmorgolvet.
Kom.
Hon lägger sig på hans arm. Utanför, i skenet från gatlyktorna, kan de se folk gå förbi snön. En äldre man stannar och suddar bort frosten från fönstret för att se in. Men han ser inte att de ligger där på golvet och han ser inte när Han lägger sig över henne och kysser henne i nacken. Hon har tjocka yllestrumpbyxor som sticks mot låren. Han har ett stort hål i skjortärmen där hon stryker honom över huden tills den knottrar sig. Han luktar kaffe och svett och hans hår kittlar henne över kinden.
Vet du, säger han. Det här har varit den bästa julen sedan jag var liten. Då var jag pirrig över vad som låg under granen men nu var jag pirrig av vad som låg bredvid i sängen.
Varför är du med mig?
Jag vet inte. Det var som att jag fastnade i en flygplansmotor. Kanske för att… du
(Men han säger det inte.)
För att du gör min kropp till en köttig motorväg mellan munnen och kuken.
Hon tänker på hur de brukar träffas i trappuppgången. Hur hon väntar på honom i burspråket, första trappan ner. Hur hon ser hur han går genom parken. Hur hans fotspårslinje växer i snön. Han hittar kanske aldrig tillbaka, brukar hon tänka. Jag ska få honom att stanna hos mig.
Hon tar av sig sin päls och viker ihop till en kudde. Bisamråtta, den billigaste sorten. Han är en lupin, tänker hon. En hund. Knullar som en symaskin. Som om det var första gången han rörde vid någon.
Svär du på att det är du och jag nu, viskar hon. Jag vill att du ska stanna hos mig, besvära dig inte med att leta mer.
Fast hon är medveten om att han har byggt dödsfällor sedan han var liten.
Han drar upp tröjan över hennes huvud och drar pekfingret nedför hennes mage. Hon är blind och han säger: Du förstår väl att kärlek kan vara en religion? Att kärlek är Gud. Du är den mest romantiska jag har träffat. Jag menar, kom igen, du torkar rosor i köksluckorna. Och lever i någon slags fantasivärld. Men jag är rädd att du är som Kirke och förvandlar män till svin. (Han har sett fotografierna som hon har gömda under sängen.)
Hon lirkar sig ur tröjan och stoppar in hans fingrar i sin mun. Och hon viskar: Säg vad du ser när du ser på mig. Jag ser din mun som om det gick ett elektriskt stängsel från den ner till din fitta. Jag kan nästan se hur det lyser genom dina tarmar. Och när det vrider sig som en orm där inne vrider sig din kropp i positioner som annars aldrig skulle vara möjliga.
Han stoppar in båda sina händer i hennes mun. Varje skrymsle, varje tand vill han känna och tungan som virvlar som en trollsländelarv över hans fingertoppar. När han trycker ner fingrarna i halsen på henne så försöker hon svälja dem. Han känner hur blodet sugs ut mot hans naglar som gör avtryck i hennes hals. Hon hulkar aldrig, men när han har haft sina fingrar i hennes hals för länge rinner det tårar ner för hennes kinder och hon ser på honom med så sorgsna ögon att han är tvungen att ha kvar dem en liten stund till. Han vet att hon vill. Hon ger sig hän som ingen han någonsin träffat förut och han rodnar när han ser på henne. Hon ser full ut, plågad. Och hon ser på honom rakt in genom ögonen in i hjärnan är hon och rotar runt och han vill spruta i hennes ögon och göra henne blind så att han får vila.
Och han vill säga hur mycket han tycker om henne men han hittar aldrig orden. De mittemellan vill du vara min och jag älskar dig.
Så kan det gå när ni på Svenska Akademien råkar byta ut Kristina Lugn mot mig i er mail-lista, Odd Zschiedrich.
Hennes namn stod mitt emellan Kjell Espmark och Gunnel Vallqvist, sedan Horace, Katarina...
Hon ringde Orkanen och frågade om hon ville följa med på fest, vilket hon såklart ville, och svarade sedan akademiens sekreterare att de gärna ville komma till mottagningen på palatset. En vecka senare låg inbjudan från landshövdingen i brevlådan.
De klädde upp sig i svarta klänningar med volanger, högklackat och mormödrarnas gamla pärlor och glittriga halsband. Orkanen hade turban och Lifterskan satte upp håret i en hög regal frisyr. De träffades på en liten krog i gamla stan, hällde i sig två glas vin och halkade sedan genom de isiga gränderna fram till slottsbacken och det lilla palatset som var smyckat för julsamvaron.
Som blålera låter det ordet men jag säger det inte än
Jag vill skriva någonting till dig om underjorden. Jag tycker du hör hemma där. Där jorden har spår av eld. Djupt ner där du och jag ligger som ädelstenar i blålera.
När jag kom hem igår drack jag allt jag hade kvar och jag låg på golvet på rygg och det snöade lappvantar utanför fönstret och du fanns i alla lyktorna. Jag tänkte att jag aldrig vågar säga att jag gillar dig.
Att jag vill göra om det igen.
Men du säger bara saker om Honom och jag säger saker om Honom. Och jag ger dig saker som du ska ha på ditt rum. När du vaknar vill jag vara din tomma flaska; stå och glo på dig och du ska spela sorgsna melodier i min hals. Jag tänker vore det här en saga var du i mig och jag var ljus och genomskinlig som glas. Ett skepp instängt i en flaska som är jag där du är både skepp och kapten. Jag säger högt till taket att Det borde vara vi men du är du och jag ligger platt på marken. Du verkar inte se mig ändå för du slinker undan så lätt du tittar så fort och så tittar du bort igen och du böjer huvudet neråt och det låter som du sjunger när du säger att jag är fin. Jag vill säga att Du och jag kunde vara någonting speciellt. Om du låg bredvid mig på marken och min hand slutade i din och snön som inte smälte på dina kinder samlades i dina ögonbryn. Jag vill säga till dig att Om vi inte brydde oss om dem och deras kyssar så skulle vi bli lyckliga du och jag.
Och jag sa samma sak till Sjömannen. Att han aldrig blir lycklig så länge han tänker på mig. Att han inte skulle vänta på mig fast jag bad om det. För jag skulle ändå aldrig välja honom. Han ville kanske det men jag låg på rygg i havet och följde tidvattnet och osynliga linor drog i mig. Jag sa När jag lyser av mareld kan ingen nå mig. Då är jag över kärleken. Jag är någonting annat och då är ingen värd mig. Det är då jag tänker på det där ordet ingen någonsin hört förut och det är så vackert det där ordet att jag aldrig behöver säga någonting annat. Det ska spridas med en visklek genom staden tills alla blir tysta. En enda gång vågar man säga det och sista bokstaven klingar liksom tårar över gatorna och smälter snön. Gula spår av ord och hundar.
Och jag vill säga till dig att Vi ska inte bry oss om vi somnar ensamma ibland. De sjunger för oss fastän vi inte är där. För det gör de. De sjunger och de tänker på oss och vi skulle höra det bara vi vågade tänka högre om oss själva. Och då skulle vi inte behöva dem. För det är ändå deras tankar som vi vill ha mest. Eller hur? Och deras sånger. Och när de någon gång rör vid oss får vi tänka att det ändå inte går att få nog av det och att det inte ens räcker med mycket. Att vi ville dö när vi låg på deras bröst. Vi ville egentligen vara inuti dem som att de vore våra snäckskal där vi var gruset, på botten av havet tills åren gick och det brann från botten och dyn och lavan svalde oss till stenar.
Vi ville att någon skulle hitta oss så. För vi visste att de skulle förstå att hur hårda de än gjort oss så är vi vackrare om vi finns inuti dem än bredvid.
Du sa att jag var fin i min klänning. Men den är så tunn. Du har ingen aning. En låt till och jag faller isär. Det här är min sång till dig. För dina tunna armar och tunga ben. Och ditt hjärta som sjunger isär och är en mussla i havets djup. Det är så tyst här. När lapphandskar faller. Det är så tyst när jag tänker på dig.
Hon sitter runt brasa på campingen tillsammans med hennes chaufför och guide Joseph, Stephen från Manchester, Peter som är femton år och jobbar som bartender på campingplatsen och masaikrigaren Wilson. Då och då ramlar stora skalbaggar från träden ner i hennes hår. Wilson har ett zebraben instoppat bredvid svärdet i sitt bälte. Hans spjut står lutat mot bänken. Han berättar att för att vara en riktig masaikrigare var han tvungen att döda ett lejon innan han blev femton. Han dödade två, det första när han var tio år. För att bevisa att han dödat lejonet tog han med sig huvudet och klorna tillbaka till byn. Han berättar att när en masai dör lämnar man dem på savannen åt hyenorna.
Sörjer ni då? frågar Lifterskan.
Wilson är inte är en människa som sörjer, han är ett djur, en krigare, säger Peter.
Lifterskan suger märgen ur ett kycklingben och sköljer ner med whiskyn hon köpte med sig från Nairobi. Hon skickar runt flaskan så att alla får varsin klunk, alla utom Wilson som inte dricker. Peter går och hämtar varsin öl. Stephen glor på Lifterskan i mörkret. Hans vita tänder lyser.
Har du alltid flaskan med dig?
Wilson tar av sig sitt halsband och räcker fram till henne. Det är ett rött snöre med en tand fastsatt i en mässingshållare.
Du får det, det är från mitt lejon. Om du stannar här ska du få tio kossor och ett hus att bo i.
Tio kossor och ett kobajshus? Nu då? frågar hon och tar av sig glasögonen.
Fem kossor och ett kobajshus, säger Wilson.
Klockan är elva och från kyrkan i byn hörs fortfarande mässande. De har hållit på i flera dagar i streck. De har hängt upp högtalare i träden utanför så att alla ska höra, berättar Peter.
Crazy christians, suckar Lifterskan.
De vita ökenblommorna reflekterar månen och gör marken till en spegelbild av himlen. Aporna prasslar i träden och en grupp hundar springer förbi, morrande, de följer efter en mindre hund, biter den i den såriga svansen. Det låter nästan som att de skrattar när de skäller. I kyrkan sjunger de Halleluja och hon tänker på Leoparden. Hon tänker fan vad fin han är när han ser rakt igenom mig.
Det här är berättelsen om Lifterskan.
Jag var fem år när jag träffade henne första gången.
Hon stod i skogen med en morakniv i handen och sa att det var roligast om man klättrade högst upp i granarna.
