Den svarta lådan

Sjömannen skriver:

Din bov.

Lifterskan:

Ha!



Du kommer så klart att straffas.

Hur? Svarta lådan?

Har du skrivit om den svarta lådan?

Nej.

Ja, straffet innebär förstås den svarta lådan.

Stadens svarta låda…

Med ett styrsystem som registerar dess färd mot undergången.

… en liten låda, ett pollen i näckrosen som snart lyfter Staden. Svart pollen såklart. Där finns pojkdrömmarna samlade.

Och näckrosen är lika stor som?

Lika stort som ditt samvete.

Hur stort är mitt samvete - på medeltiden debaterade man hur många änglar som ryms på ett knappnålshuvud - immateriella saker har inte rumslig utsträckning - så storlek har
den inte.

Om jorden är knappnålen är ditt samvete änglarna…

Poetjävel.

…s pratbubblor

Blixtar och snurror. Du Långben, du gillar blåmärken?

Det är finare än tatueringar.

Ja.

Din är något mittemellan.

Haha - du är djärv och briljant. 14 punkter att minnas och ett straff som du sent kommer att glömma.

Gillar du dem?

Det är klart jag gillar dem - nu jobbar vi lite. jobba sen jobba och sist jobba!

Utropstecknet = meningens knull

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?

Säg till när du är klar, fredag?

Då är jag redo för dig.

!

Lämna nu min värld... låt mig poeta mig

Det är ju det du gör.

Jag ska blåmärka dig om du inte slutar och blåmärka dig om du slutar.

Jag slutar nu eller nej jo
nej jo
nej jo
nej jo
nej jo
jag kommer se ut som en smurf

####&&%€&///%&/€""€"!"##€

Hon vaknar bredvid Sjömannen

Det var 14 saker hon skulle komma ihåg att skriva ner. Hon har memorerat dem hela natten.

1.Förälskelsen. Vem kommer att ge upp först? Vi är väldigt lika du och jag, sa han. Det kommer att bli en lång kamp.

2.Pannkakorna. Han stekte dem med ryggen vänd mot spisen och glömde socker och salt. Han sa: jag känner dina klänningar nu och stirrade på mina uppdragna ben.

3.Gråten. Han bad mig gråta för att jag kunde och för att han tycker att det är vackert.

4.Mardrömmarna. Hela natten drömmer jag dem. Skriv: Är de mardrömmar eller minnen från nätter som jag glömt i fyllan. Det finns olika nivåer av mardrömmar olika sorter som hos snö. Mina drömmar smälter och hugger istappar trycker in istappar i mig. Ja, i alla hål.

5.Staden. Maten. Skriv om staden och maten och om hur de aldrig riktigt vet vad det är de äter. Att golven i stadens Restaurant & Bar är full av utspottade ting; delar av smycken, okända benbitar, guld- och silvertänder och bitar av päls och gåshud.

6.Staden. Husen. de är byggda av alla träd och växter – de fattigas (det finns inga växter kvar i Staden förutom ett träd – Det är därifrån pengarna kommer, det är trädets löv som är Stadens valuta ) och djur – de rikas (hudar, blåsor och torkat kött. De här husen är ONDA. Det kryllar av likmaskar i väggarna. Kom ihåg att KOLLA UPP VAD SOM HÄNDER I KROPPEN NÄR EN MÄNNISKA DÖR.

7.Att jag låtsades att jag inte blev kåt när han läste dikterna innan han släckte lampan och jag låg på hans arm och han luktade samma parfym som någon annan någon annan gång.

8.Hela natten regnar det i sekundetapper. Tre sekunder åt gången. Det är samma ljud som spårväxlarna i drömmarna. Men osynkade med drömbytet.

9.Hans bröstkorg pulserade hans nätter mot min fitta.

10.Jag drömde att jag gränslade döda poeter i baksätet på en taxibil. Aspenström och Ekelöf. Jag drog ner strumpbyxorna så att de skulle komma åt och brydde mig inte om att chauffören såg på i backspegeln.

11.Han är god men inte snäll.

12.Han vill inte släppa in mig för att han inte vill kasta ut mig.

13.Stjäl hans penna och använd den. Experiment.

14.Jag vill vakna med en apelsin i munnen och pressa jos över hans festliga kuk.

Herr X är ute och ror och kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu.

Hon sitter i en svit på Park hotell. En poet har just fyllt hennes champagneglas till kanten med whisky. I hörnet står två SÄPO-vakter och glor. Det är mest män där, olika sorter: skådespelare, författare, fotografer, förläggare. Judith är också där. Hon säger att man ska peta dem i magen om de ignorerar en. Inte bara stå där och vänta tills de bemödar sig att titta på en.

På avstånd kan de glo, säger hon. Stå och glo i stora klungor och man blir kropp. Men står man bredvid när de pratar med en annan man vågar de inte ens titta på en.

Det kanske är för att de är rädda för dig. För vad som kan komma ur din mun om du får en chans.

Kanske det. Kanske ska de vara det också.

Jag vet vad man gör med män som bara pratar på. När de börjar skryta låtsas man tappa fokus för en kort stund och sedan säger man förvånat och imponerat: Va?! Har du bla bla bla – någonting mycket större och värre än vad de nyss har sagt. Så måste de dementera: Nej, alltså det var bla bla bla. Och man ser lite besviken ut och säger Jaha. På så sätt får man dem att förringa sig själva, alldeles på egen hand.

Titta Lifterskan, där står en man och filmar dig.

Ja, det gör det, säger hon in i linsen.

Bakom en palm i hörnet av rummet står en man med en liten silvrig digitalkamera. När han ser att de har sett honom kommer han fram.

Varför filmar du henne, frågar Judith.

För att jag tycker att det är kul. Men det är inte för TV 1000. Inte för efter klockan tolv. Då ska barnen sova.

Håret reser sig på hennes armar, hon vänder sig så att hon sitter med ryggen mot honom. Judith stirrar på mannen. Hon ser bekymrad ut, viskar:

Här är Gud en man med hatt i en hatt på en man med hatt.

Hon går fram till SÄPO och viskar i örat. Han nickar och går fram till mannen med digitalkameran, säger någonting och videomannen ser så rädd ut att han ser ut att kissa på sig, kanske gör han det, en liten skvätt, han luktar så – pissgubbe. När han gått försvinner Judith in på toa med SÄPO. Han ser ut som en lycklig hundvalp i hennes hand. /Kommer komma ut med svansen mellan benen/

Rök och sprit dimmar vägen mellan hjärta och mun.

Jag kan liksom inte uttala sorgen, säger Lifterskan till den manliga skådespelaren som slagit sig ner på armstödet bredvid henne. Då kommer den spruta ur mig som en vass kastspya. Jag är ensam, det är därför jag aldrig är själv. Jag är ensam och jag vill ha kärlek. Jag vill att någon ska ta på mig. Jag vill höra att någon älskar mig. Det var så länge sedan. När jag frågade Mrs Fagerholm vad som läker ett brustet hjärta sa hon till mig att man har flera hjärtan i kroppen. En mosaik av hjärtan. Men vad hjälper det när det inte finns någon att ge dem till.

Skådespelaren nickar och lägger handen på hennes ben, klämmer åt. Han viskar: Kom vi tar en taxi till festen på museet. Det är ingen som ser.

Vänta, jag ska bara gå på toaletten.

När hon låst dörren bakom sig tar hon upp telefonen och letar efter någon som kan säga någonting till henne som skyddar henne från sig själv. Någon som känner henne så som hon var förut, som ger henne mjukhet runt hjärtat. Som i alla fall har älskat henne. Loves telefon är avstängd, Fotografen svarar inte, hon ringer fyra gånger för säkerhets skull. Han har bytt meddelandet på telefonen. Nu är det han som pratar. Och han säger allting som man ska säga, lämnar rätt information. Rationell. Han har återhämtat sig från sommaren. Vansinnet. Kärleken. Liferskan.
Då var det hon som sa: Herr X är ute och ror och kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu. Men du får hemskt gärna lämna ett meddelande.

Vem är du egentligen? Jag måste bara veta vem fan du är. Ett museum?
Hon ser sig själv i spegeln. Huden under ögonen är tunn och violett. Små slingor av hår har krånglat sig ur flätan. Luggen har lockat sig. Hennes mun är lite öppen. Hon har svart klänning, tunn så att behån syns. Strumpbyxor med nattklättrande maskor. Blå ökenkängor med klack, skinnjacka.
Plötsligt slås hon av tanken att det är så tydligt att hon är moderslös. Att det syns så väl. Och hon saknar sin mamma så mycket att hon är tvungen att sätta sig på golvet med armarna om benen och pressa tillbaka hjärtat in mellan revbenen.
Hon skulle, som de andra, ringa hem till sin mamma när hon behövde älskas villkorslöst. Inte följa med skådespelare i taxibilar med sina maskiga strumpbyxor i deras händer.

Grannen.
Hur är det? frågar han.
Sschh jag får inte börja gråta.
Kom hem till mig när du kommer till Stockholm. Du kan sova här och jag kan hålla om dig. Vill du det?
Ja, det vill jag.
Jag kan komma och hämta dig på stationen.

Om havet och om att de var ensamma båda två på stranden

Koncentrera dig nu.

Sluta samla snäckskal.

Du har hittat havsbrusets kärna. I ljuset i mitt öppna fönstret.

Min vackra fula poetiska förort

Magistern ringer.

Det verkar som att dina kläder lever ett eget liv?

Det är glory days magistern.

Jag är på väg hem till min vackra fula poetiska förort. Vad gör du?

Jag sitter och skriver. Min tatuerade granne har somnat på soffan. Han hade med sig en systemetkasse med plommon och en systemetkasse med öl. Han säger att jag är en heartbreaker.

Jag trodde att det var tvärtom.

Borderline. Men sorgen är portad.

Jag antar att… Kan man klä sin sorg i ord så klarar man sig.

Det höll på att bli en upprepning av förra året. Det höll på att gå åt helvete. Men jag klarade mig den här gången också. Det är som den där låten jag skrev du vet: Sometimes you gotta burn twice to stop the fire.

Så du har brunnit färdigt nu?

Den lågan. Jag slocknar inte. Trots att Fotografen säger att det är ett under att jag lever. Du. Vet du att det finns tjejer som slickar toalettsitsar, som fyller sina munnar med kukar istället för tungor? Vet du att ljud färdas snabbare under vatten, att det är därför jag lägger örat mot ytan?

Du. Jag saknar dig. Är du ledig?

Det finns en jag tänker på. Men han är från en helt annan värld. Han är motsatsen till hundarna och uteliggarna bland hajarna och spiggarna. Han ska bjuda mig på pizza imorgon innan jag åker.

Ja vi ses väl på bokmässan? Jag kräver bara en dans. Vart ska du bo?

Har en svit på Clarion. Mm... tillbaka till GBG… tror att jag behöver någon som håller mig i handen där.

Jag vill vara en sjöman

Du stjäl mina linor och jag dina ord
skriver någonting om kärlek
om att jag föddes i ett fyrtorn
om att jag har sett dig sedan jag var liten
jag har hört dina rostiga armar gnida sig mot stormen

jag har lyst för dig

du

du trodde att jag var en mal i ljuset
du såg mig smälta mina vingar

du

du talar som en mjuk klang av tång
sjögräs på svarta stenar
blåvalsång

kom

Jag vill bara ha stora fähundar

Jag vill knulla dig gul och blå och älska dig sönder och samman.
Vill du?
Nää. Jo. Kanske.

Sjöpojken och de olyckliga barnen

Nu ska jag berätta om sjöpojken;
Stadens grundare och upphovsman
som står staty på en sten i havet
utanför Stadens kust.

En gång för länge sedan, när barn
egentligen inte fanns, hittade han
en öde ö, där han lät drömmarna
rinna över.

Föräldralös förlist från farbröder
och fastrar. I sju år färdades han
med ålströmmarna
malströmmarna
mardrömmarna
tills han spolades upp på vita
kalkklippor, där han lade sig på
rygg i sin slitna sjömanskostym
och drog linor mellan ebb och
flod.

Han bjöd dit de olyckliga barnen;
de som gömt kärleken och glömt
var. De stängde ögonen och lekte
krig tills ingenting annat fanns

kvar. Sjöpojken blev vuxen i
sömnen;
väcktes av en lifterskas kyss.
Och såg sig om, såg Staden.
I havet såg han en man.

Där fanns inga blommor kvar;
inga träd och inga vackra snäckor.
Hans kropp hade ett hårigt bröst
och två grova händer.
I hennes ögon såg han en man.

Han hade drömt om henne;
hon som klättrade högst upp
i träden, när han fortfarande
var på riktigt.

Kostymen var nu för liten, skorna

var för små, han hade skägg och

metalliskt hår. Han låg på en strand

av glas och skrotbilar. Bland tanks,

kapsyler och tömda silar. Runt

honom cirkulerade svarta fåglar

mimandes till sången av havets

brytningar och skriken från dess

sänkta skepp.

Någon har tatuerat ett

uppochnervänt hjärta på din

arm. Lägg dig bredvid mig nu

så att den nuddar min blånade

axel. Försök att minnas vart

du gömt dina skatter,

så är jag din.

Staden: Crocodile Freakshow Dinner

Orkanen,
Jag är kvar i stadens vanvett:
ett kräldjur i kräldjursfett

Klädd i herrbyxor, vargboa
och svart kaninhårshatt
träffade jag stadens kock inatt

Han har klotrunda glasögon
finskor och Elvisfrisyr
hög och styv av svart glasyr

Han sa: Du ser ut som
ett prunkande helvetesfönster
pälskantad; ett bipolärt mönster

Han satte på mig dubbla förkläden
muttrade att jag var sen;
ströp min midja i en gördel av ben

Han trädde ostronpärlor
runt mina läppar, min röst
målade en mouche på höger bröst

Han kokade kalops
på konserverad krokodil
assisterad av en nekrofil

Vi var i Stadens katakomber
där ett fyra tons krokodildjur
hålls fängslad i en rostig bur

Hon är en hynda
en hona med utdragna tänder
bunden i sina fjälliga händer

Hon är det sista djuret
de skar bitar av hennes svans;
den slog utan kropp i en dödsdans

Kocken skrattade åt mig
och sa: Den växer ut,
hennes kött har inget slut

Hennes könsorgan och tarm
mynnar ut i en öppning: kloaken
hon har en devis tatuerad på baken:

Tutto a te mi guida:
Allt leder mig till dig.
Hon grät krokodiltårar för mig

Mätt somnade jag på hans mage,
när lemmarna var slaka
med sås på min haka

ditt hjärta gör dagar av sekunder

”Jag har hört ryktas vad du skriver om mig. Herregud. Vågar jag träffa dig igen?”
”Du gör som du vill Ers Majestät. Frågan är väl om jag vågar träffa dig igen.”
”Möt mig i Spökparken klockan tolv.”

Han tar med henne till en restaurang med stumma servitriser och beställer in en luad blankål. Han äter inte själv men tittar på när hon äter den med händerna. Den feta fisken rinner från fingrarna ner på den rutiga bordsduken. De enorma brända ögonen stirrar på henne från tallriken.

”Du får ursäkta mig, jag är från landet, jag har inget vidare bordsskick.” säger hon och ler brett.
”Vet Lifterskan att man fiskar ålar med kistor och kadaver?”
”Jag har läst Grass.”
”De arbetar som lokalvårdare i Stadens avloppssystem.”
”Va?”
”Vi fångar dem och släpper ner dem i brunnarna.”
”Dör de där?”
”Nej, när de blir fyrtio år går de i pension. Då släpper vi tillbaka dem i sjön så får de simma tillbaka till Saragassohavet och dö. Det är där alla ålar föds, sedan simmar de som larver i tre år tills de kommer fram till Staden där de blir glasålar och bosätter sig i sjön. De är nattdjur som du, på dagarna gömmer de sig, klumpar ihop sig i bottendyn till stora knutar.”
”Jag är ett nattdjur?”
”De äter fågelungar ibland. Vet du att vi är som klippta och skurna för varandra du och jag. Vi är sagan om den rika affärsmannen och den fattiga poeten.”

Han ger Lifterskan ett silvermynt och kysser henne. Håller hennes huvud hårt i sina händer.

”Tänker du på mig när jag är ute på mina resor?” frågar han.
”Det är klart jag gör. Men jag är rädd att du inte kommer tillbaka om jag tänker för mycket.”
”Min Lifterska, ditt hjärta gör dagar av sekunder. Tro mig, jag vill vara där du är.”
”Då kommer jag att längta efter dig.”
Han kysser henne igen och håller hennes salta händer.

”Självbefläckelse är inte vad den varit. Jesus, jag vill knulla dig gul och blå.”
”Du är den enda som får lägga hand på mig. Ge mig alla färger.”

Lifterskan & Orkanen - Gnesta Konsthall

Crocodile Freakshow Dinner

Kära Lifterska,

Jag ser nu att min enkla mail-prosa nått din blogg. I sms-kläder.
Verklighet och dikt flätas samman till en sås utan klumpar.

Nu är jag typ frisk och har packat. Hade tänkt jaga dig genom Vasaparken under fullmånen i natt.
Men jag tror att varulvskrafterna måste sparas till Staden. Och så är det nog inte fullmåne.

Krokodilen sover tryggt i konservburken och blir nog inte väckt förrän jag kommer hem från österland.
Då blir det Crocodile Freakshow Dinner.

Lycka till med din stora fest. Och med din fina prosa.
Hoppas kunna ge rapporter från Staden men man vet aldrig.
/K

Kära Lifterska,

Jag har precis kommit till Staden. För andra gången. Ikväll öppnar min bar här. Och imorgon kväll kommer jag hem. Så någon dag senare i veckan borde det bli krokodil till middag.
Hoppas du mår fint.
/K

Kära K,

Det kom precis en man och knackade på dörren. Han hade en hatt och en sån där brun ihoprullad lapp, som en gammal budbärare. Det var en inbjudan till mig att komma på ostron-buffé på lördag klockan ett. Jag har även två biljetter till teatern. Vill du följa med?


Kära Lifterska,

Det klart det kom en sådan man till dig. Ditt liv är som vanligt väldigt Dahlströmskt/Waitskt. Eller Bulgakovskt som här i Staden.

Teater låter fint. Kanske även mannen med ostronen. Vi hörs om allt snart.
/K

Kära Lifterska,

Nu är jag hemkommen. Ringde dig igår.
Jag antar att du var på en dunkel bar i hamnen dansandes med enbenta dvärgar.

Kram,
K

Disciplin

”Vad händer Johnny?”
”Kommer du på vårt gig på fredag? Du gillar kultur har jag hört.”
”Ja, kanske det.”
”Du kanske kan ta med dig några små kulturtungviktare... eller bara dansa lite på scen.”
”Jag kan ta med min kärlek.”
”Den får inte plats.”
”Vart?”
”Broder Tuck. Ta med dig vem du vill. Jag är inte så petig...
när det gäller killar.”
”Mm.”
”Om du kommer med många så släpper jag in dig gratis
fast det kanske inte är så lockande
eh
du kan få en kvarts private session.”
”Du kan komma och spela i min lägenhet sen. Ta med bandet.”

Love och Johnny, Berlin 2004

Lifterskan & Orkanen i kött och blod

"Allt som inte talar till hjärtat har svikit konstens sanna mening" skrev Flaubert, och liksom en av hans mest kända hjältinnor präglas Lifterskan & Orkanen av djup bovarism.

Ljuv romantik blandas upp av blodiga passioner, ilska och uppbrott i texter ständigt sökande efter kärlekens sanna natur i denna dramatiserade uppläsning. Tokiga skogar, djurliknelser, smuts och verklighet är återkommande teman när Lifterskan och Orkanen sliter sig ur det som har varit och i jakten på frihet, tillsammans, ger sig av på en roadtrip.

Dessutom en utställning med fotografier från Lifterskan och Orkanens sommar av fotograferna Lena Modigh och Stefan Bladh.

Gnesta konsthall, Östra Storgatan 8 i Gnesta (pendeltåg mot Södertälje)
Onsdag 16 september 19.30

Staden: Kungens mor

Kungen ligger i ett badkar i New York med nyrakade ben;
en plockad tupp i rosa badskum och rosenblad,
han ler vitt och säger :

Min mor var
vämjeligt luktande, kristalliserande
bildade gula nålar
brann med sotande lysande låga
scharlakansröd
bråd död

Han springer för att lära sig gå
/simmar i eld och lågor/
bort från sin barndom

Skulle jag få herrvälde över världen så skulle jag tröttna på leken efter en vecka och börja gå ner mig i olika nivåer av perversion och upplösning. Lifterskan, det skulle vara det snabbaste förfall mänskligheten skådat.

Staden - Kungen

Orkanen,

Jag träffade stadens kung inatt
en bourgeoisie med äkta silverhår och renrakade lår

en nebulös natt Orkanen
vi simmade i chockrosa cocktails

Han sa att han ständigt är på resande fot
flyger concorde i
Balmainpyjamas och kanintofflor
röker gräs i pipor han snidat ur potatis
släpper bomber över länder han inte tycker om
där svartmuskiga dvärgar bor:
Belgien, Malta och Kina
och när han hälsar på i sin stad
äter han lifterskor till frukost
Alors, fait attention sinon écarte tes jambes

Han bjöd mig på tuppspad och cointreau
serverat i saltkantade glas
vi åt middag klockan midnatt
tigerkycklingar
fiskar med namn ingen förstår
benlösa med gulsvarta fjäll

Han berättade om sin barndom
om fadern
den gamle kungen
en navelskådande
nackbenad
narcissist
som lämnade honom ensam med
en sinnessjuk mor
en mordlysten syster

Han har en skatt
ett kassettband med sin röst som pojke
där han säger: Vi pratar om rymden
och fadern: Det gör vi inte alls

När han var liten prins spenderade han en sommar med att hugga halsen av observatorieråttor med sin leksaksgiljotin.

Han berättade för mig om talet
han höll på sin systers födelsedag
att fadern förlöjligade honom
men gästerna applåderade
och att fadern då ställde sig upp
och gick
och dog

Systern som nu är anonym drottning av Bourdeaux
försökte mörda sin lillebror för att komma åt tronen
hon körde honom i en kundvagn på motorvägen
matade honom med flugsvamp och heroin
slog av strömbrytaren och jagade honom sakta
nynnandes genom det mörka huset
när han låste in sig i badrummet
gräddade hon våfflor utanför dörren
och när hans sötsug öppnade
tryckte hon ner honom
höll hans huvud
under ytan
men misslyckades och dränkte sig själv i billigt vin

Han har ett ärr under ögat av hennes stålvärja

En dag när hon satt vid frukostbordet
/han var elva år då/
lyfte han upp henne
och bar henne upp till övervåningen
där han lade henne i badkaret och
spolade henne med iskallt vatten
hon gjorde inte motstånd
de bytte inte ett ord
hon visste att han var starkare nu

Han gav folket en tablettask och förklarade sig själv kung

Vi var uppe på höga höjder Orkanen.

Han ser musik som former
berg i olika nyanser
där falska röster rusar som laviner mot trumhinnorna
och skär genom kött och själ
raserar allt i sin väg
han andas i en fyrkant
säger
att allting handlar om en halv sekund
slår två slag i taget
och talar i min mun

Jag berättade att jag är Mälholmens prinsessa
men jag vet inte om han hörde på
jag lämnade mitt märke på hans bröst
när han sov

vi kanske ska ses igen
kanske har han mjuknat lite
då



Staden: Kungen by lifterskan