Det bodde tre ryska dansöser bredvid mig i hamnen, men de har åkt nu och när fabriken stänger på kvällarna är jag helt ensam här igen. De brukade ta med sig män hem på nätterna och då kom havet in genom springorna i fönstret och jag saknade dig ännu mer.

Jag brukar pressa läpparna mot handen och lista sakerna jag vill visa dig tills jag somnar. Hur det luktar här i gränderna när det har slutat regna. Den gula vallmon, kaprifolen, kullerstenen och rosorna. Platsen högst upp på berget där man ser molnen ovanifrån, stalaktiterna i bäckmynningen, ormbunkarna och jättedaggkåporna, suddiga moln och klart vatten. Skeppen och seglen, brännmaneterna under mitt fönster.

Du sa: ”Jag vill vara där du är ibland, förstår du inte det? Minst ibland.” Och jag sa att jag var tvungen att stänga av mobilen ett dygn för att tänka på om den verkligen var bra för mig, den här kärleken som människor vrider sig ur och in i. ”Vad är du rädd för?” frågade terapeuten. ”Det är jag inte”, sa jag och kröp ihop i skinnjackan och i samma andetag: ”Kanske för att de jag älskar tas ifrån mig och för att jag ska sluta älska.” Jag sa ”Det är en tunn gräns mellan det jag kallar livet, romantiken och självdestruktivitet. Jag är rädd att kärleken ska slipa mina kanter.”

I 24 timmar letade jag anledningar att sluta älska dig och jag kom inte på någon. Men jag kom på att jag vill inte förlora dig. Du är den jag vill vara närmast och du är viktigast för mig.