Foto: Cato Lein

Jag fick precis reda på att Bengt Emil Johnson, poeten, är död.
Jag träffade honom 2007, på Elverket.
Minns hur vi stod där bakom scenen i mörkret,
att vi log och viskade och snart var det hans tur.
Jag hade en hemlighet,
jag hade spelat in fågelsång till hans entré.
Jag satt där bakom och lyssnade sen.

Jag hade fått i uppgift att skriva ihop en presentation om honom innan:

"Bengt Emil Johnson tilltalar sig själv i sin poesi. I sitt lyriska talspråk är han förbannad, enträgen, han klagar, kuvar och tröstar. Han jagar dikten, fångar den med utropstecken. Han talar om döden, visar sig själv en väg att gå innan den hinner ifatt, för ännu är graven en orörd grön matta. Han talar också om dem som kommer att lägga blommor där, när det gröna gräset en dag grävts upp och plattats till igen."

På något sätt talas här om dem
som kommer att sätta blommor
hos oss när vi dör.
Det har börjat,
visa nu bara ingen svaghet.