... Jag vaknade med en ofrivillig mustasch från bläckpennan. Nu har det gått en dag och jag är tillbaka i sängen igen. Har precis läst några sidor ur Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna. Jag har inte pratat med en enda människa idag.

Jag har packat upp mina saker. Hängt upp klänningarna på galgar i fönstret, ställt Jack och Jim så att de har utsikt över varvet. Så har jag lagt smulor på räcket till balkongen från ett paket kex jag hittade i skafferiet, så att gråsparven ska fortsätta sitta där.

Jag har promenerat utefter piren och gått genom fiskmarknaden och tagit kort på krabborna som krälade omkring i stora kar. Och jag har varit i Botaniska trädgården och tittat på rosorna och tjacknackarna som sköt upp bakom Kulturhistoriska museet. Jag har bestämt mig för att gå till trädgården varje dag och sitta på bänken vid dammen och titta på karparna som far som guldpilar under näckrosorna. Eller, om det regnar, under valven vid Naturhistoriska museet, där taget flagnar gul färg och det droppar ur betongen.

Klockan är halv fyra på morgonen. Jag kunde inte förmå mig att gå hem till lägenheten med den utsikten. Efter solnedgången var staden stjärnor som fäst sig vid bergsväggen och speglade sig i viken tillsammans med fartygen och småbåtarna. Jag var ensam kvar i Sardinfabriken och gick omkring i de tomma korridorerna. Jag undrar vem som bodde i det vitkalkade huset där jag har min lägenhet. Hoppas att det var någon riktig gammal sjöbuse. I en segelbåt under min balkong spelar någon Guy Chadwicks Crystal Love Song. Luften känns som ett fuktigt Honolulu med stänk av regn och salt sill.

Jag önskar att jag slapp prata med någon imorgon också. Att det bara är Bodil Malmsten och jag och bläckplumparnas hemliga meddelanden i lakanen.