Forsarna

Finse, 1222 meter över havet slår lock för öronen. Jag tänker inte ens försöka skriva något poetiskt om de här turkosa forsarna som dånar ner för de snötäckta bergen. Min naturromantiska lyrik är en mört, efter att katten varit på den, jämfört med det här.

Jag får panik när jag ser snön. Jag har packat väskan full med hippeklänningar. Hur kallt är det här i Norge egentligen? Tåget hänger sig fast i klippkanten. Himlen är vindsblå. Och forsarna – nu gör jag det ändå – de verkar själva ha glömt varifrån de kommer och vart de ska, bara störtar fram.

Jag saknar ingenting – kanske är det det som är lycka. Jag är jag och min kappsäck och det är jag som bestämmer vad jag ska göra. Ingen chef – aldrig någonsin mer en chef, livet är för kort för att spendera på vad andra tycker att man ska göra. Jag längtar efter att packa upp mina saker i min nya lägenhet, öppna fönstren på vid gavel och lyssna på mina nya ljud. Jag känner hur forsarna och bäckarna drar igenom mig. Jag drömde mardrömmar om berg när jag var liten – jag ska erövra dem nu.

Jag vet inte ens om jag tycker om det här landskapet, jag bara häpnar över att det kan vara så här. Allting är stort. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om Norge inte är lite väl gulligt för mig. Jag studerar Mette-Marit-kopian i sätet mittemot. Rosiga kinder, hon osar friluftsliv, som om hon andades ut friskare luft än hon andades in. De andra passagerarna glor på mig. Kanske för att jag precis öppnade en ölflaska med tänderna, men jag tycker ändå att de glor lite väl mycket. Speciellt en kortklippt kvinna i fyrtioårsåldern. Hon gör det i smyg när hon tror att jag inte ser. Varje gång jag tittar dit – som nu – så gör hon liksom en rörelse som ska verka som om den redan var på väg någonstans. Som om hon precis bara sträckte lite på nacken, eller tittade i sin mans pocketbok och nu är på väg tillbaka till att titta ut genom fönstret. Nu gäspar hon, hon kommer inte undan. Jag glor tillbaka och när hon möter min blick tittar jag snabbt bort och gäspar jag med.

Ska jag försöka prata norska nu? Bergen-norska låter ju som något tyskarna knullade fram under Hansatiden.

Jag har fått ett mobilnummer till Hallvard som ska möta mig på tågstationen i Bergen.

Jag har två olika förslag på vem Hallvard är.

Hallvard # 1: ElektroPop-Hallvard

Är lika gammal som jag, blond, mjukt ljust skägg, sneakers, vindjacka och t-shirt med ett hippt fyrfärgstryck. Elektropop-Hallvard har lite hull och han är ständigt lätt alkoholrosig om kinderna. Han ger ett snällt och mysigt intryck. Han har en flickvän sedan fem år tillbaka som han älskar men som han har varit otrogen mot en gång. Flickvännen vet inte om det och det har blivit till ett ont frö som gror i Hallvard.

Hallvard # 2: Lång-Hallvard

Är jättelång med rödskimrande ögonbryn som avslöjar elden i kalsongerna. Svår acne, men bara på ryggen. Besserwisser med lite för korta jeans och något obskyrt norskt Oi!-band tryck på t-shirten.

Det är ingen utsikt längre. Bara en blå dimma av regn så jag antar att vi är nära. Jag har inte ens några gummistövlar med mig fast folk sagt att det regnar mer än 22 meter regn i Bergen varje år. Det blir första prioritet imorgon. 1. Köp gummistövlar. 2. Ring och kolla om Jon Fosse är hemma.