Varje morgon vaknar jag en kvart innan väckarklockan ringer. Jag knäpper på datorn som står på golvet vid sängen och sätter på något av sommarpraten som jag har laddat ner. Den här morgonen är det Ulf Malmros tur. Det regnar ute, smattrar mot båtarna nedanför balkongen. Jag tar mig tid att göra min frukosttallrik med fil (syrnet melk) perfekt. Skivar banan och ett äpple, lägger i tur och ordning i valnötter, hasselnötter, mandlar, linfrö, pumpakärnor, tranbär, gojibär och strör på torkad brännässla, kanel och krossade nyponskal. Det här har varit min frukost i några år nu och det har blivit mitt alibi för alla de där sena nätterna. Men spriten, spriten. Jag kan supa vilken gubbe som helst under bordet. Jag kan supa vilken vinpimplande kulturgubbe som helst under bordet. Aktarej Stig.

Jack och Jim och flaskan med Akvavit står fortfarande oöppnade. Men hur många dagar har gått? Sju, snart. Inte direkt dags för diplom, men ändå. Jag knarkar min roman nu. Hela nätterna sitter jag uppe i studion och skriver och skriver tills ögonen svider och bokstäverna gungar lika mycket som havet.

Jag pratar inte med någon. Ibland ett litet "Hej" om jag möter någon i korridoren. Eller "Förlåt" om jag råkar stöta till någon i affären.

Men i mitt huvud bubblar det av ord, dialoger, tankar, drömmar. Jag tar pauser ibland och går utefter kajen och strukturerar upp det jag ska skriva. Pratar högt för mig själv, provar samtal mellan huvudpersonerna. Ibland skrattar jag och ibland börjar jag gråta. Då vet jag att det är bra. Eller är det bara jag som tycker det och skitsamma skit i alla andra nu. Nu är det jag och min roman.

Havet får lyssna. Det ser olika ut varje dag. Kanske gör det att hjärnan expanderar lite grann när man kan se så lång bort och att man då får plats med större tankar.

Jag sätter på mig strumpbyxor, klänning och en stickad tröja. Jag har snott med mig Loves blåa, han vet inte om det, men jag tänkte att det kan vara bra att ha den på sig. Jag skriver ju ändå om honom.

Jag har satt upp ett kort på honom i studion. Och fyra av mina andra vänner som ger mig inspiration till den andra protagonisten. Det blev för rörigt att ha med dem allihop så jag har smält samman dem till en mörkt lysande bubblande varelse som följer mig på min resa genom Staterna. Love är egentligen inte heller ensam om att inspirera till sin karaktär. I första uppsättningen av mitt manus var han det. Men så hände saker. Det gick en vinter. Jag blev förälskad. Så förälskad att jag till slut tappade förståndet. Han är med i den här versionen. Så förlåt Love, du är bättre i verkligheten. Och kanske den viktigaste personen i mitt liv. Fortfarande. Någon annan är där och försöker knuffa ner dig från piedestalen, men det kommer nog ta tid. Det tar tid visa att man alltid står kvar - vad som än händer.

Jag tar med mig min fil och går ut ur lägenheten, låser, går ner för spiraltrappan, över piren. Låser upp fabriken och tar hissen upp till plan tre. Det luktar rengöringsmedel i hissen, eller det luktar luktsudd, eller tuggummi. Jag får minnesbilder av tioöringar som klirrar i fickan, fem stycken från syrrans samling, vilket ska man välja? Lite ont i magen för stölden. Men men. Hade jag tio kunde jag växla till en krona och köpa ett i automaten. I med kronan, vrida om. -klonk- Vilken färg skulle det bli?

På dörr 545 står det: AIR USF International Guest Artist. Jag låser upp och går in i mina 67 kvadratmeter av himmelriket. Mina 3,2 meter till taket. Mina tre stora fönster med utsikt över viken och min stora franska balkong där jag kan stå som en miljonär och vinka till skeppen som åker förbi.

Det doftar målarfärg och rooiboste. Mitt skrivbord är fullt av målarfärgsfläckar och rispor. Jag kopplar in datorn och sätter på vattenkokaren. Gör en kopp te och en kopp pulverkaffe. På med glasögonen. Nu kör vi. Du och jag havet. Nu jävlar ska den bli klar.