I love Sweden

Vi åker hem till Stockholm igen. Anniken, Mattias och jag. Mamma, pappa och skitungen i baksätet. De ser kära ut. Jag lägger mig ner och tittar på molnen. Allt är supersvenskt. Liv Ullman sommarpratar på P1. Vi stannar och äter kebabtallrik i Billingsfors. Letar Stig Lindberg-keramik och stringhyllor på loppmarknader längs vägen. Äter geléhallon och turkisk peppar.

Vi pratar om äckliga djur. Jag tycker att alla djur är obehagliga när de är många.
- Tänk ett rum fullt med ulliga kaninungar. Eller hästar, små och jättemånga hästar. Usch. En larv som är stor och ensam är inte så farligt. Som en elefant.
Mattias tycker inte om katter.
- De är äckliga. Bara hur de går omkring med svansen i vädret. Äckliga människor har katter.

Sedan pratar han om Klu Klux Klan och skrattar.
- Asså de är inte så många som man tror. Bara några hundra. Så har de ju inte bara vita kåpor, det finns alla möjliga färger att välja mellan. Det ser nästan ut som en pride-festival med alla färger. Så kommer de där i sin lilla specialkåpa i sitt lilla demonstrationståg. Står på en liten gräsplätt med kravallstaket runtom. Omringade av tusentals motdemonstranter som vill slita dem i stycken. Ha ha. Det är fan synd om dem. ”Jaha, varför är ni så få?” ”Vi är flera tusen.” ”Men vart är dem då?” ”Eh... vi är tjugofem.”

Vi stannar och tankar på en mack utanför Kristineberg. Då kommer Trazans Banarne gående. Han äter korv och har vackra blå ögon. Trazan är på Gotland och svinar.

Det är sommar i Värmland, Sveriges Texas. Björkar, bara ben och Banarnes blåa ögon. I love Sweden.

Banarne som Klasse Möllberg