Det här är deras slott

Emma kommer och hämtar upp henne med bilen. De åker bort från stan till det övergivna slottet. Bron knarrar när de går över vallgraven.
– Jag behöver ju dig, fattar du inte det? säger hon och tjurar.
– Jo.
– Vi har skrivit i blod att vi alltid ska vara bästa vänner, minns du det.
– Ja, myggbettsblod.

De går in i labyrinten. Häckarna är vildvuxna, de tappar bort varandra. Ropar så det ekar över den åldrade slottsgården. Gräsmattorna är gula av maskrosor och gullvivor. Fasaden på slottet har flagnat, fönsterrutorna är buckliga och blanka i solen.
– Kom, vi går till ån.

Vårforsen har dragit över stranden och lämnat nakna leriga rötter efter sig. Vattnet är spegelblankt innan det brusar ner i vattenfallet. De två flickorna klättrar på stenarna på kanten. De har lekt här i en evighet. Det här är deras slott och deras mark. Här härskar Storkungen och drottningen är död. De slåss mot Furor och Vuxenvilt med sina hemmagjorda pilbågar. Här kan ingenting komma åt dem. Inte ens vattenfallet och vårforsen. Här är kärlek fortfarande en lek.