Jag sover på kyrkogården ikväll

Hon tänker på hur gravstenen och cyklamen turas om att skugga varandra.

Hon läser dikten hon fått av Erik, han romantiserar döden han med. Det är underligt hur hon hela sin barndom omsorgsfullt försökt att undvika den – då när hon inte känt någon som dött hade hon cykelhjälm på sig i bilen. Och sedan, efter de där fyra åren då alla dog (farbrodern, morbrorn, katten, hundarna, mormodern och mamman): började längta efter den. Och började se den som friheten.

Du ska veta hur nära jag har varit, säger hon till Orkanen.
När jag ramlade i sjön.
När jag hängde knäveck i höghusen.
När jag var i krig.
När jag slogs med kniv.
När sorgen tog vansinnet med sig.
När spriten tog vettet ifrån mig.
När jag ställde mig tvärs över motorvägen i Tennessee.

Jag har längtat efter den ända tills den här sommaren då jag rörde vid det jag trodde var frihet och upptäckte att det var en kall vägg i en krympande cell; ett svart svar till den eländige; att det var samma sak som att blunda mot slocknade blodkärl. Ända tills du visade mig att frihet är en manöver, inte ett fall.

Erik sover på kyrkogården. Begraver sig själv levande. Jorden som duntäcke. Himlen som potemkinkuliss.

Himlen som potemkinkuliss: Vi fortsätter låtsas att döden finns där bakom. Vad i helvete är det vi försöker intala oss själva Erik?? Döden ruttnar oss.

Han säger:
Det känns bra ibland att rista in hieroglyfer på underarmarna
Det känns bra ibland att rista in ikoner i hjärtat

Han har skickat en bild på sig själv. Han står i motljus på en kyrkogård och håller handen för ansiktet. En snusdosa putar i jeansfickan, han har rutig skjorta, arméjacka. Ena bröstfickan är oknäppt. Han har korta naglar, ett litet födelsemärke vid örat, mörkblont hår. Buxbomen är kortklippt. Allt är grått eller grönt på bilden förutom Erik. Himlen är bara ett ljus. Han är fin.