Löften

Har du sett mina tabletter? Hon rör sig som en orkan genom den stökiga enrummaren. Hon letar i badrumskåpen, i fickorna på jackorna i hallen, hon river ut kvitton och nycklar och lappar som han plockar upp. Han läser dem aldrig, han vill inte veta vad de skriver till henne. Inatt fick hon ett sms på mobilen. Jag saknar dig, kom tillbaka. Hon sa att hon inte visste vem det var ifrån. Till slut hittar hon en karta med Oxascand bland trosorna i byrålådan. Det är ett piller kvar som hon sköljer ner med mjölk. Hon dricker direkt ur kartongen och mjölken rinner ner på halsen och kladdar sig på kragen.

Hon är inte där längre. Hon står i snön och hon vet plötsligt att han inte alls hade åkt tillbaka till henne. Han var i sitt föräldrahem och allting var bara en mardröm. Han var bara borta ett litet tag och nu är han tillbaka hos henne. Och han håller henne hårt, säger: Ska du redan gå?

Jag sa att du inte skulle höra av dig till mig innan du hade bestämt dig. Och du sa att du inte ville ha mig tillbaka. Aldrig någonsin, lovade du.

Jag vill inte bara ha dig som älskarinna.

Jag är ingen kuttrande duva.

Jag vet det. Jag är trött på det här nu. Jag vill vara med dig. Jag står inte ut längre.

Gapa stort. Spruta eld, säger Orkanen. If he liked it then he should have put a ring on it.

Du, kom nu. Hon är tillbaka i hallen och han står i dörren. Han har vit skjorta och grå kavaj och skosnören som ligger som vissna stjälkar mot parketten. Jag vågar inte gå ut, säger hon. Jo, kom nu. Han drar henne i armen. Det är som att solen går ner i hennes ögon, tänker han. Vad fan har de gjort med henne? Han tänker att ingen, ingen ska få göra henne illa igen. Och han ska ge tillbaka till henne allt det hon har gett till dem. Han lovar tyst att han ska hålla henne varje natt tills hon känner sig så vacker inuti som hon är när hon drömmer och ler. När hon säger någon annans namn men håller hans hand så hårt i sömnen.