Jag trodde jag behövde dig

Jag kunde inte hejda mig. Jag längtade så efter hans läppar. Jag visste att det skulle bli såhär. Det var därför jag först inte ville träffa honom alls och sedan inte kunde låta bli. Vi sitter på berget på Söder där John berättade att han skulle bli farsa för en sommar sedan. Cornelis och Cecilia Lind viskar i bakgrunden. Jag har mitt huvud på hans axel och han har sin arm omkring min midja. Vi tittar på Stockholm och vattnet och alla ljusen.
– Jag vill aldrig att det här ska vara sista gången, säger jag till honom.
Då kysser han mig som han aldrig har kysst mig förut.

Jason ringer dagen efter. Han hör på en gång att någonting är fel.
– What's up baby, tell it to me straight.
– I don't know.
– Tell me honey.
– I'm just confused. This thing with you and me… I don't know.
– What has happened.
– Well I met Petter…
– You met him again?
– Yes, and now I am confused.
– Did you guys hook up?
– No… It's just that…
– Don't fuck with me Kristina. What did you do, did you make out? Sleep with him?
– Well… we kissed.
– This relationship is over.
– Baby...
– I don't ever want to see you again.

Jag går in till Ola i köket.
– Vad har jag gjort? Vad fan har jag gjort?
Jag vill inte gråta så jag torkar tårarna.

Det gör ont för jag vet att jag gått miste om ett stort hjärta. Men jag kan inte sluta tänka på Petter. Hur han ser på mig, hur han känns när jag smeker honom över magen.

Men det är inte bara på grund av Petter som jag är tvungen att bryta med Jason. Jag kände det när jag kom hem från resan och stod där själv i lägenheten. Independence day. Öppna fönster. När jag var sådär stark som jag var i New Orleans men nu utan en mans kropp och hjärta att luta mig mot. Jag märkte det när han ville komma tidigare och jag sa nej, att jag behövde tid för mig själv först.

De veckor vi spenderat tillsammans var nu vår säkerhet för att vår kärlek var evig. Och han började ifrågasätta mig. Han sa aldrig åt mig att jag inte skulle göra vissa saker eller att jag skulle bete mig på ett visst sätt. Men han gav hintar. Omedvetet försökte han forma om mig till hans blivande fru.

Ända sedan jag var liten har jag haft svårt för människor som vill styra mig. Jag var sladdbarn, mina syskon är tio och tretton år äldre och jag var ofta själv när jag lekte. Jag bestämde vad som skulle hända. Vem jag skulle vara. Jag grät när jag var tvungen att kamma håret eller sätta på mig finskor. När mamma ropade att nu var det dags att komma in. Och nu började han styra mig med sitt röstläge, med sina frågor.
– Why are you going to the Pride-festival?
– Because I feel like it. I want to be with my friends.
– But why?

På mornarna får jag mejl där han ber om ursäkt för att han ifrågasatt mig, för att han varit vresig. Jag älskar honom men jag börjar tröttna på att vara den som ska få honom på bra humör igen. Jag börjar längta efter Petter och jag börjar också inse att jag älskar ensamheten om mornarna. Frukostarna med mig själv. För första gången på mycket länge, kanske hela mitt vuxna liv inser jag att jag inte behöver en man för att vara lycklig.

Jag vet inte vad som kommer hända nu. Samtidigt som jag älskar mitt nya liv i Stockholm så vet jag att jag vill iväg igen. Jag har längtat efter äventyr sedan jag var en liten flicka med tovigt hår och jeansjacka.
– Kan du leva så alltid? frågar Petter.
– Jag kanske måste det.
– Man kan inte alltid vara på väg.
– Varför då?
– Jag vet inte, men jag tror inte det.
– Du vet när du pratade om att du vill ha det där Svenssonlivet som alla andra hade när du växte upp? Att du ville få lokaltidningen på helgen och sitta och läsa tillsammans med familjen vid frukostbordet? Jag vet inte om jag vill ha det längre. Jag trodde att jag ville ha det där trygga. En man, en villa och några ungar som sprang omkring.
– Vill du inte?
– Jag vill ha barn men när jag ser mig själv med min dotter eller son så sitter vi i bilen. Mitt barn sitter i passagerarsätet bredvid mig och det är vi mot världen. Jag vill ha så mycket mer av livet än det jag får här i Sverige. Jag vill inte vakna och veta precis vad som ska hända under dagen. Men jag vet att jag är kär i dig. Att jag kommer älska dig vart jag än är på väg.

Kvällen efter har vi fest i Petters lägenhet. Salomon filmar oss med sin digitalkamera.
Jag tittar på det nu. Petter och jag sitter på golvet och sjunger för varandra. Håller händerna på våra hjärtan. Han slänger huvudet bakåt, dansar med knäna. Jag skrattar och smeker hans hår. Han böjer sig framåt och kysser mig på halsen.
To die by your side, such a heavenly way to die

Innan de går viskar Tarinja i mitt öra.
– Jag röstar på Petter.
– Jag med, viskar jag tillbaka.