Sometimes always

Han sitter och väntar på en soptunna. Orakad, han har låtit håret växa sedan jag åkte. Min frisör var ju i USA. Tunn t-shirt, blå uppkavlade byxor, röda skor som har gått sönder i sömmen. Han låtsas att han inte ser mig förrän jag står där framför honom. Jag kan inte låta bli att le.
– Hej Petter.
– Kristina.
Vi håller om varandra i flera minuter, hårt så att det värker i armarna.

Jag vågar knappt titta på honom när vi går upp för Götgatan. Mina händer skakar.
– Vad fin du är, säger han.
– Du med.

Vi sätter oss på klipporna bakom Allhelgonakyrkan. Öppnar varsin folköl, vi sitter nära varandra. För nära.
Han ser så smal ut.
– Jag kunde inte äta efter att jag läst ditt mejl.
Jag trodde att jag skulle dö den natten. Grät så att jag inte kunde andas. Det värsta var att jag inte kunde göra någonting. Jag kunde inte prata med dig. Jag vill fråga dig varför. Säga åt dig att det är ju jag. När du ringde och berättade att du träffat någon annan så visste jag det redan. Det var inte det som var det jobbiga. Det var när du skrev att det var slut, när du inte ville ha mig längre. När jag inte fick vara din. Jag ville stå där på Arlanda med öppna armar när du kom tillbaka. Nu kunde jag inte ens få tag på dig. Det gick så fort. Ena dagen skrev du kärleksbrev och ritade mitt namn i sanden och andra dagen var du bara kall. Jag kände inte igen dig Kristina. Jag ville bara se dig i ögonen, säga åt dig att titta på mig. Vill du verkligen inte ha mig mer?

Jag låter honom vila i mitt knä. Smeker det långa håret, kan inte låta bli att nudda ögonbrynen, näsan. Han tittar på mig i smyg.

– Jag visste att jag inte kunde träffa dig. Jag visste att jag inte ens kunde höra din röst den där dagen jag skrev brevet. Jag slutade ju aldrig vara kär i dig.

Vi träffas igen samma kväll när han har slutat jobbet. Möts på Södermalmstorg och promenerar upp till hans lägenhet vid Nytorget. Köper ett sexpack folköl i 7-11 butiken nedanför. Hans lägenhet är ljus, mittemot går de gamla i äldreboendet och lägger sig. Vi sitter i soffan, Jim Reed och Hope Sandoval sjunger för oss. Sometimes always.

I gave you all I had
I gave you good and bad
I gave but you just threw it back

I won’t get on my knees
Don’t make me do that please
I’ve been away but now I’m back

Don’t be too sure of that
What makes you sure of that
You went away you can’t come back

I walked away from you
I hurt you through and through
Aw honey give me one more chance

Aw you’re a lucky son
Lucky son of a gun
You went away, you went away
You went away but now your back

I got down on my knees
And then I begged you please
I always knew you’d take me back

Vi är tysta ett tag, lyssnar, jag har fötterna i Petters knä.
– Det är så jävla synd, säger jag. Vi var ju så bra ihop. Alla tyckte det. Alla tyckte vi var så fina tillsammans. De blev så förvånade när det tog slut. Vi satt ju liksom ihop du och jag.
– Jag vet.
– Träffas du och X?
– Ja.
– Det gjorde ont Petter. När jag fick höra. Jag försökte förstå men det gjorde ont.
– Jag förstår det.
– Du ser ledsen ut.

Jag börjar gråta. Jag har min näsa mot hans nyckelben, gråter på hans t-shirt.
– Jag försökte i fyra år Petter.
– Jag vet att du gjorde det.
– Jag slutade aldrig tycka om dig. Jag kunde bara inte längre.
Han gråter och pratar i mitt hår.
– Jag kommer aldrig träffa någon som du. Det är som att jag slitit ut mitt hjärta och gett det till dig och aldrig fått det tillbaka. Alla jämförs med dig nu.
– Jag vet, det är som en jävla tummstock som man måste gå omkring med resten av livet.
– Ja, jag förstår Bergman efter Ingrid dog. Han ville inte träffa någon människa alls. Bara dö och komma till henne. Han började leva ett inrutat liv. Varje dag gick han sina utstakade promenader, åkte med färjan in till byn och köpte tidningen, såg en film på kvällen. Väntade.

– Jag vill att du ska ha en sak. Han hämtar Rosie Thomas-skivan jag alltid lyssnade på när vi bråkat.
– Jag kan inte lyssna på den längre, säger han.
– Kan du lyssna på den nu?
– Ja. Vill du dansa?
Han vet hur jag vill att vi ska dansa. Att han ska gå ut ur rummet och komma in igen och fråga mig som om jag är en ensam på discot. Panelhönan som ingen vill bjuda upp.
– Vill du dansa?
Han lyfter mig med sin hand. Jag har mina armar runt hans smala rygg och vi är barfota på parkettgolvet.

Yes I’ve had enough of love
It’s been good to give up so good to be good to myself.
I’m gonna get on the highway with no destination
but plenty of vision in mind
I’m gonna drive to the ocean
Go skinny dippin blow kisses to venus and mars
I’m gonna stop at every bar
And flirt with the cowboys in front of their girlfriends

So much for love I guess
I’ve been wronged but it’s alright
Cuz I’m moving on
I’m gonna drive over hills over mountains
And canyons and boys that keep bringing me down
I’m gonna drive under skyline and sunshine
Drink good wine at vineyards
And get asked to dance
I’m gonna be carefree and let nothing pass me by
Never ever again.

Jag känner hur han gråter.