This relationship is over
Hon kunde inte hejda sig. De kunde inte sig. Hon längtade så efter hans läppar. Hon visste att det skulle bli såhär. Det var därför hon först inte ville träffa honom alls och sedan inte kunde låta bli. De sitter på berget på söder där John berättade att han skulle bli farsa för en sommar sedan. Cornelis och Cecilia Lind viskar i bakgrunden. Hon har sitt huvud på hans axel och han har sin arm omkring hennes midja. De tittar på Stockholm och vattnet och alla ljusen.
– Jag vill aldrig att det här ska vara sista gången, säger hon till honom.
Så kysser han henne som han aldrig har kysst henne förut.
Ethan ringer dagen efter. Han hör på en gång att någonting är fel.
– What’s up baby, tell it to me straight.
– I don’t know.
– Tell me honey.
– I’m just confused. This thing with you and me… I don’t know.
– What has happened.
– Well I met Love…
– You met him again?
– Yes, and now I am confused.
– Did you guys hook up?
– No… It’s just that…
– Don’t fuck with me. What did you do, did you make out? Sleep with him?
– Well… we kissed.
– This relationship is over.
– Baby...
– I don’t want to see you again.
Hon går in till Judith i köket.
– Vad har jag gjort? Vad fan har jag gjort? Det gör ont för jag vet att jag gått miste om ett stort hjärta. Men jag kan inte sluta tänka på Love. Hur han ser på mig, hur han känns när jag smeker honom över magen.
Men det var inte bara Love, det vet hon. Hon kände det när hon kom hem från resan och stod där själv i lägenheten. Independence day. Öppna fönster. När hon var sådär stark som hon var i New Orleans men nu utan en mans kropp och hjärta att luta sig mot. Hon märkte det när han ville komma tidigare och hon sa nej, att hon behövde tid för sig själv först.
De veckor de spenderat tillsammans var nu deras säkerhet för att deras kärlek var evig. Och han började tvivla, ifrågasätta henne. Han sa aldrig åt henne att hon inte skulle göra vissa saker eller att hon skulle bete sig på ett visst sätt. Men han gav hintar. Omedvetet försökte han forma om henne till hans blivande fru. Ända sedan hon var liten har hon haft svårt för människor som vill styra henne. Hon var sladdbarn, hennes syskon är tio och tretton år äldre och hon var ofta själv när hon lekte. Hon bestämde vad som skulle hända. Vem hon skulle vara. Hon grät när hon var tvungen att kamma håret eller sätta på sig finskor. När hennes mamma ropade att nu var det dags att komma in. Och nu började han styra henne med sitt röstläge, med sina frågor.
– Why are you going to the Pride-festival?
– Because I feel like it. I want to be with my friends.
– But why?
På mornarna får hon mail där han ber om ursäkt för att han ifrågasatt henne, för att han varit vresig. Hon älskar honom men hon börjar tröttna på att vara den som får honom på bra humör igen. Hon börjar längta efter Love och hon börjar inse att hon älskar ensamheten om mornarna. Frukostarna med sig själv. För första gången på mycket länge, kanske hela sitt vuxna liv inser hon att hon inte behöver en man för att vara lycklig.
Hon vet inte vad som kommer hända nu. Samtidigt som hon älskar sitt liv i Stockholm så vet hon att måste iväg igen. Hon har längtat efter äventyr sedan hon var en liten flicka.
– Kan du leva så alltid, frågar Love.
– Jag kanske måste det.
– Man kan inte alltid vara på väg.
– Varför då?
– Jag vet inte, men jag tror inte det.
– Du vet när du pratade om att du vill ha det där Svenssonlivet som alla andra hade när du växte upp? Att du ville få lokaltidningen på helgen och sitta och läsa tillsammans med familjen vid frukostbordet? Jag vill inte ha det längre. Jag trodde att jag ville ha det där trygga. En man, en villa och några ungar som sprang omkring.
– Vill du inte?
– Jag vill ha barn men när jag ser mig själv med min dotter eller son så sitter vi i bilen. Mitt barn sitter i passagerarsätet bredvid mig och det är vi två mot världen. Jag vill ha så mycket mer av livet än det jag får här i Sverige. Jag vill inte vakna och veta precis vad som ska hända under dagen. Men jag vet att jag är kär i dig. Att jag kommer älska dig vart jag än är på väg.
Kvällen efter har de fest i Loves lägenhet. De kan inte slita ögonen från varanda.
Han kysser henne och hon vet att hon aldrig vill att det ska vara sista gången.
– Jag vill aldrig att det här ska vara sista gången, säger hon till honom.
Så kysser han henne som han aldrig har kysst henne förut.
Ethan ringer dagen efter. Han hör på en gång att någonting är fel.
– What’s up baby, tell it to me straight.
– I don’t know.
– Tell me honey.
– I’m just confused. This thing with you and me… I don’t know.
– What has happened.
– Well I met Love…
– You met him again?
– Yes, and now I am confused.
– Did you guys hook up?
– No… It’s just that…
– Don’t fuck with me. What did you do, did you make out? Sleep with him?
– Well… we kissed.
– This relationship is over.
– Baby...
– I don’t want to see you again.
Hon går in till Judith i köket.
– Vad har jag gjort? Vad fan har jag gjort? Det gör ont för jag vet att jag gått miste om ett stort hjärta. Men jag kan inte sluta tänka på Love. Hur han ser på mig, hur han känns när jag smeker honom över magen.
Men det var inte bara Love, det vet hon. Hon kände det när hon kom hem från resan och stod där själv i lägenheten. Independence day. Öppna fönster. När hon var sådär stark som hon var i New Orleans men nu utan en mans kropp och hjärta att luta sig mot. Hon märkte det när han ville komma tidigare och hon sa nej, att hon behövde tid för sig själv först.
De veckor de spenderat tillsammans var nu deras säkerhet för att deras kärlek var evig. Och han började tvivla, ifrågasätta henne. Han sa aldrig åt henne att hon inte skulle göra vissa saker eller att hon skulle bete sig på ett visst sätt. Men han gav hintar. Omedvetet försökte han forma om henne till hans blivande fru. Ända sedan hon var liten har hon haft svårt för människor som vill styra henne. Hon var sladdbarn, hennes syskon är tio och tretton år äldre och hon var ofta själv när hon lekte. Hon bestämde vad som skulle hända. Vem hon skulle vara. Hon grät när hon var tvungen att kamma håret eller sätta på sig finskor. När hennes mamma ropade att nu var det dags att komma in. Och nu började han styra henne med sitt röstläge, med sina frågor.
– Why are you going to the Pride-festival?
– Because I feel like it. I want to be with my friends.
– But why?
På mornarna får hon mail där han ber om ursäkt för att han ifrågasatt henne, för att han varit vresig. Hon älskar honom men hon börjar tröttna på att vara den som får honom på bra humör igen. Hon börjar längta efter Love och hon börjar inse att hon älskar ensamheten om mornarna. Frukostarna med sig själv. För första gången på mycket länge, kanske hela sitt vuxna liv inser hon att hon inte behöver en man för att vara lycklig.
Hon vet inte vad som kommer hända nu. Samtidigt som hon älskar sitt liv i Stockholm så vet hon att måste iväg igen. Hon har längtat efter äventyr sedan hon var en liten flicka.
– Kan du leva så alltid, frågar Love.
– Jag kanske måste det.
– Man kan inte alltid vara på väg.
– Varför då?
– Jag vet inte, men jag tror inte det.
– Du vet när du pratade om att du vill ha det där Svenssonlivet som alla andra hade när du växte upp? Att du ville få lokaltidningen på helgen och sitta och läsa tillsammans med familjen vid frukostbordet? Jag vill inte ha det längre. Jag trodde att jag ville ha det där trygga. En man, en villa och några ungar som sprang omkring.
– Vill du inte?
– Jag vill ha barn men när jag ser mig själv med min dotter eller son så sitter vi i bilen. Mitt barn sitter i passagerarsätet bredvid mig och det är vi två mot världen. Jag vill ha så mycket mer av livet än det jag får här i Sverige. Jag vill inte vakna och veta precis vad som ska hända under dagen. Men jag vet att jag är kär i dig. Att jag kommer älska dig vart jag än är på väg.
Kvällen efter har de fest i Loves lägenhet. De kan inte slita ögonen från varanda.
Han kysser henne och hon vet att hon aldrig vill att det ska vara sista gången.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home