I love dancing with the cowboys

Vi har nu lämnat Texas med en tår i ögonvrån och befinner oss i en liten håla i Louisiana. Austin var väl värt ett besök. Staden kallas ”the live music capital of the world” med all rätt. Dock kom livemusiken i varierande kvalitet. Ibland kändes det som att man satt i ett 40+ tält på en festival i Västerås, men vi hittade några guldkorn. Bästa hänget finns på södra sidan om bron, i SoCo. Där finns också en hel del bra vintage- och klädaffärer, bland annat hipstersbutiken Factory People. De flesta gayställen hade slagit igen men till slut hittade vi regnbågsbaren Cattle Company. Vi såg i och för sig inte en enda flata, men stället var coolt. Old-school hiphop och folk som dansade breakdance.

Dagen efter tog vi bilen för att besöka Texas enda nudiststrand Hippie Hollow och ge tuttarna ett tillfälle att se sig omkring. Men det var inte helt lätt. Det var nästan som ett dataspel. Vid varje liten trappa ner till vattnet stod en naken äckelgubbe med snoppen i vädret och vi var tvungna att hitta den rätta banan för att slippa se härligheten på nära håll. Vi letade efter de nakna kvinnorna (de goda) och ångrade att vi inte valt ett bra vapen på vägen. Till slut lyckades vi hitta en avskild vik där gubbarna var tillräckligt långt borta för att de skulle vara ofarliga. Så låg vi där och var topless och klagade över alla snoppar som orsakat så mycket lidande för kvinnor runt om i världen. ”Man blir sugen på att ta fram en sax och bara klipp, klipp.” Plötsligt såg vi hur en snoppgubbe kom gående mot oss från andra sidan viken och jag blundade. Efter ett tag kom han fram, ställde sig en meter framför mig och sa: ”How are you girls doing?” och jag sa ”We would like some privacy please!” assurt och han gick muttrande därifrån. VAD hade han trott!? Gubbar har sånt jävla ego ibland så man blir svimfärdig. Men när han gått var det härligt i solen igen. Johanna hade en liten olycka som finns på film här. Tyvärr var den för porrig för Youtube.

Nu har jag äntligen dansat med en riktig cowboy. Vi tog en taxi utanför stan till Broken Spoke, ett legendariskt Texas Dancehall-ställe. Väggarna var fulla av fotografier på stjärnor som varit där. Nu har jag och Dolly Parton svängt våra lurviga på samma dansgolv! Först fick vi en introduktion i hur man dansar cowboydansen Two-step och när klockan blev nio fylldes stället med folk och bandet började spela. Jag och Johanna var poppis och dansade med alla cowboys framför deras flickvänner. Jag kände mig som en liten flicka som snurrade runt runt och inte kunde sluta skratta. Jag kommer definitivt komma tillbaka till Texas.

I love riding shotgun

I love Johanna

Wall-Mart, Johanna åker tjockiskundvagn.

I love Texas

I love Jesus

Vi har nu kommit till bibelbältets gyllene spänne: Texas. Oljepumparna bugade artigt när vi passerade gränsen och vi välkomnades av en skylt med texten: ”Don’t mess with Texas”. Sedan började ovädret. Blixtar, tornados (eller tromboner som Johanna kallar dem) och svart himmel. Här är byarna rostiga och tomma, kyrkorna växer på träd och vägarna för raka för sitt eget bästa. Jag råkade komma upp i 160 kilometer i timmen här om dan. Handlade amerikanska flaggor på Wall-Mart för att blidka eventuella sheriffer som haffar oss för fortkörning.



Vi passerar platser som ”Little Devil's River”, ”Black Jack Ranch” och ”Honey creek”. Männen har cowboyhatt, Levi’s-jeansen uppdragna till midjan, stora spännen på sina bälten och kvinnorna har t-shirts med texter om Jesus. Idag kom vi fram till Austin och är nu halvvägs på vår resa genom det förlovade landet.

I love Karaoke

I love white sand

Motel 6, Alamogordo New Mexico.
Poolen öppnar om en timme och jag ska passa på att skriva av gårdagens dagboksanteckningar.

20 Maj, New Mexico
"Första kvällen i Tucson satt jag uppe och pratade krigsminnen med en gammal vietnamveteran till tre på morgonen. Han började gråta när han berättade om första gången han dödade någon. Då var han sexton år och skar halsen av en man, han minns fortfarande det gurglande ljudet. Sedan dess har han dödat tusentals människor. Mannen hade krigat i både vietnamkriget och knarkkriget i Mexiko och Sydamerika. Han mindes hur han slängt in handgranater i familjers hus och hur han en gång när han bombat med napalm i Vietnam sett en kvinna springa brinnande över marken nedanför. Jag mådde illa när jag lyssnade på hans historier. Det märktes att han var ärrad av krigandet. Nu var han insnöad på att hitta Bin Laden. Han kunde helt enkelt inte släppa tanken på att döda, den var som ingjuten i hans identitet. Jag försökte få honom att förstå att hans dagar som soldat var över och att det var dags att sluta hata. Då fick han plötsligt hjärtsvikt och ramlade ihop och jag fick hjälpa honom till rummet.

Dagen efter mötte jag honom i köket och han sa: "Thank you for escorting me to my room. I was so pitiful." Sedan var han som förbytt. Ok, han hade inte verkat riktigt vid sina sinnens fulla bruk kvällen innan men nu var han jättekonstig. Han betedde sig som om hans manlighet gått förlorad och nu gjorde han allt för att vinna den tillbaka. Han skrattade konstant och sa: "You're so cute." om allt jag gjorde. När jag drack vatten, gjorde våfflor, hade lönnsirap på våfflorna, åt våfflorna... Han blev konstigare och konstigare och till slut var vi tvugna att ignorera honom helt. Han gick omkring i hostelet och pratade med sig själv, skrattade eller låg på sin säng och sjöng eller gjorde sexljud: "Oh baby, oh baby yeah!". Det kändes som att vi var med i en psykologisk thriller. En kille på hostelet rekommenderade oss att kolla in recensionerna på nätet om stället. Tydligen var vi inte ensamma om att tycka att det var en konstig stämning.

Tucson visade sig iallafall vara en underbar liten stad. På andra sidan järnvägen låg 4th street fullt av mysiga fik och second handaffärer. Vi hamnade på ett poesicafé med livemusik och fantastiska mozzarellamackor. Flatan i kassan på Rainbowbar tipsade om bra ställen att spendera kvällen/natten, samtidigt som vi flörtade med henne tills hon blev alldeles rosig om kinderna. En bra kväll börjar med en Veggie mole quesedilla och drinken Horchata på restaurangen Martin's. Sedan vidare till Surly Wench Pub för några kalla med stadens rollergirls och rockabillys. Bästa klubben att avsluta på är Plush dit USA's indieband kommer och spelar. Själva började vi kvällen med att ta bilen utanför stan till Joe & Vicky's i korsningen Oracle/King. Dit kommer en salig blandning av cowboys, mexikanare och queers och sjunger karaoke tre dagar i veckan. Folket här har verkligen ingen självdistans och de sjöng som om de stod på Wembley Stadion. Det var en av den här resans höjdpunkter än så länge.

På den här flatbaren går inte alla buskar hem

Det mysiga poesicafét

Johanna provar fetdräkt

Vad som hände sedan kanske har att göra med att vi vaknade på campingplats 13, tog av vid väg 112 in till Tucson och möttes av en svart katt utanför hostelet. Vi råkade missa en avfart och sedan var det kört. Vi kunde inte hitta hem igen. Det var sent och ingen var ute och vi hade ingen karta. I två timmar var vi vilse innan vi äntligen hittade hostelet. Självklart möts vi av en skrattande psykopatgubbe när vi öppnar dörren. Jag behövde som tur var aldrig träffa honom igen men Johanna hade inte samma tur. när hon öppnade toadörren morgonen efter stod han där och kissade och när han såg att det var Johanna som öppnat utbrast han i ännu ett av sina American psycho-skratt. Woody Woodraft heter han tydligen och han ska ha väldigt tur om Usama bin Laden någon gång har vägarna förbi Roadrunner hostel i Tucson, Arizona.

Vi lämnade Tucson i morse och åkte genom ett vindigt Arizona. Vägen var kantad med tornados och man fick hålla hårt i ratten. Skyltarna varnade "Zero visibility possible" och "Take extreme cation". Efter en timme insåg jag att jag glömt min dagbok på hostelet och ringde dit. Då hittade de Johannas dagbok. Jag misstänker att våra hjärnor också ligger kvarglömda någonstans i Tucson. Nu är vi iallafall i New Mexico. Vi har besökt White Sand, en magiskt vacker plats med snövita sanddynor där vi blev barn igen. Ritade i sanden, gjorde skuggfigurer, skrattade och kutade runt. Synd att vi inte hade med oss stjärtlapp.

På kvällen tog vi in på ett motel 6 i närheten. Vi bubblade av glädje när vi såg de stora sängarna, TV:n, tvålpaketen och duschen, som ser ut som en sån där utslussningsmaskin i Sci-Fi filmer. Man vet aldrig, inte långt härifrån kan man se mystiska ljusfenomen om nätterna. Vi firade vår första natt på motel med Mc Donalds take away och ett spännande väderprogram på The Weather Channel. Jag älskar det här livet. Friheten är oslagbar. Johanna är så fin. Nu står hon och tvättar trosor och jag tycker så mycket om henne. Jag längtar efter Petter förståss. I natt drömde jag att vi sågs igen och han kysste mig så att jag ramlade omkull! Skulle vilja att han pussade på mina nya fräknar. Men det är härligt att skriva kärleksbrev och känna hur hjärtat slår kullerbyttor när jag tänker på honom."

I love Arizona

Vi är i Tucson, Arizona, en mysig liten stad i södern. Ikväll ska vi åka till ett ställe där cowboys, militärer och queers turas om att sjunga karaoke. Folk är galna här och det är fullt av gamla vietnamveteraner som pratar i nattmössan. Här kommer lite dagboksanteckningar:

18 Maj, Joshua tree national park
"Första natten i bilen var tuff. Det var iskallt och vi vaknade av vildhundar som ylade utanför. Belöningen kom när solen gick upp över bergen och vi var omgivna av palmträd, kaktusar och klippor. Vi kom hit igår kväll efter en lång bilfärd från den sömniga lilla staden San Luis Obisbo, genom LA's rusningstrafik. Fem filer åt båda håll med fyra överkorsande broar och man blir lite svettig. Vi stannade och köpte öl på vägen och kom fram till parken i skymningen. Sedan rally genom kringelkrokiga grusvägar för att hinna till bästa solnedgångsutsikten Keys View vid Hidden Valley. Det var fantastiskt! Utsikt över dimmiga bergen och solen som sakta sjönk ned i horsonten. I mina solglasögon blev dessutom allting rosa så jag fick ett litet smakprov på hur det var att vara nerrökt hippie här på 70-talet. Vi träffade tre killar från Memphis och fick deras karta över campingplatser i parken. Så blev vi inbjudna att stanna hos dem när vi kommer dit.

Till slut hittade vi en plats att campa. Det var mörkt och vi käkade bönor och drack varsin kall öl i skenet av en lykta som riktiga cowboys. Platsen vi är på är så vilda västern som det kan bli. Vägen hit var kantad av gunshops och mexikanska tavernor. Här finns skallerormar och vildhundar och har vi tur lyckas vi fånga en kanin till middag.

Det börjar kännas bättre att köra. Det var lite ovant i början med en automatväxlad bil, det känns som att jag spelar dataspel. Men den är vit och fin och lyxig. Egentligen hade vi beställt en mindre men uthyrningskillen fixade en större. Man kommer ganska långt med fyra blåa ögon och två stora leenden. (Nu strök precis en vildhund förbi bilen...) Jag började med att köra över Golden Gate Bridge och sedan fortsatte vi på Highway 1 utefter den kalifornska kusten. Serpentinvägar och kilometerdjupa stup. Min höjdrädsla yttrade sig i ymmigt svettande handflator så Johanna fick ta över ratten den sträckan. Som tur är har vi olika nojjor när det gäller bilkörning. Johanna gillar inte motorvägar och jag kör helst inte vid stup eller över broar. Men här i öknen är det härligt dammiga vägar, vi sjunger med i Dolly Parton-låtar och stråhatten kittlar i nacken. Jag älskar att vara Johannas sydstatsfru och byter till högklackat så fort jag sätter mig i passagarsätet. Jag kommer komma hem från det här landet som en äkta patriot, med cowboyhatt och flaggan i topp!"

Johanna och ett Joshuaträd

Jag är den lilla personen

En kompis vi träffade på vägen

I love San Francisco

Nu har nästan en vecka passerat i San Francisco och imorgon ger vi oss av på roadtripen mellan Staternas svettiga armhålor San Francisco-Charleston. Idag har vi fixat med hyrbilen, åkt på sightseeing till Alcatraz (asspännande!) och tittat på sexuellt frustrerade sjölejon. Nu sitter jag i lobbyn och lyssnar på svängig country omgiven av en massa snubbar med laptops.

Här kommer lite gott och blandat från mina dagboksanteckningar:

12 Maj
"Det är dimmigt i San Francisco vilket det tydligen alltid är här. Efter resan med den lönnfeta bögen Greg som ogenerat satt och spillde på sig själv kom jag sömndrucken och smått förvirrad fram till slut. Vid säkerhetskontrollen fick jag lämna fingeravtryck och bli fotad. Jag kände mig som en bov och såg tydligen väldigt alvarlig ut för att tullmannen sa åt mig: "Smile, you're on holiday! Now tell everyone that the officer wouldn't let you in to the country unless you smiled!"

Johanna mötte upp på flygplatsen och guidade in till staden där jag tittade storögt på allt jag förut bara sett på TV; K-Fed-killar, galningar klädda i amerikanska flaggor, fetknoppar och fladdrande pundare. Man får inte ta till höger när man går ut från vårat hostel för där bor alla hemlösa och det ska tydligen vara livsfarligt. Första kvällen spenderades på ett ölhak där vi blev bjudna på tequila och spelade biljard med San Francisco-borna. Som svenska blondiner får man en hel del uppmärksamhet vilket vi nöjt slickar i oss."

13 Maj
"Här i San Francisco får man inte dricka efter klockan två. Vi var på en italiensk bar och bartendern sa åt oss att vi hade fem minuter på oss att dricka upp (våra fulla glas öl). Vi skrattade och trodde att han sa så för att vi skulle kunna beställa något mer innan baren stängde. Men han menade allvar och en minut i två ställde han sig vid vårt bord och sa att vi hade en minut på oss att dricka upp. Så det var bara att halsa i sig. Det manliga paret bredvid blev av med sina nyinköpta flaskor öl. Man kunde se paniken i deras blickar då deras enda nyckel till konversation togs ifrån dem. Båda satt och stirrade in i väggen medan de åt upp sina smörgåsar (man kunde känna hur maten växte i munnen). Inte ett ord yttrades. Nu skulle ingen våga ta första steget.

Jag har köpt en stråhatt till min framtid som Texasfru åt Johanna, jag ska vara supersomrig, ha solglasögon när jag går i supermarkets och klackskor när jag tankar bilen. Men självförtroendet fick sig en liten knäpp idag när en man gjorde ett tecken åt mitt håll (pekfingertopp mot tumtopp) som betyder att han gillade vad han såg. "Thank you!" sa jag och log brett. Det visade sig dock att han menat att Johanna var läcker och för att vara snäll sa han: "You look good too." Mitt leende blev till ett dumflin och jag flydde generad in i köket.

Idag lyckades vi vandra rakt in i de "farliga kvarteren". Vi var klädda i kortkort och guldhalsband, hade händerna fulla av shoppingpåsar och gick och pratade utan att tänka på vad som hände runtomkring. En kille ropade efter oss och plötsligt insåg vi att det var väldigt många konstiga personer runtomkring. Påtända flaxande knarkare, människor som låg på gatan, biffiga gangsters, en tjej i handfängsel och massa sopor överallt. Vi hade gått ner fel gata och flera kvarter åt höger... Smått stressade vände vi på klacken och skyndade tillbaka med nervösa leenden. Hälsade så artigt vi kunde på gängmedlemmarna som ropade efter oss."

15 Maj
"Förrigår var den bästa dagen vi haft i San Francisco. Vi tog tuben till Castro, San Franciscos gaykvarter och prommenerade till lationokvarteren i Mission. Castro är packat med bögar, man börjar nästa undra om de växer på träd. Men det är väl precis vad de tycker om heteros på de flesta ställen i resten av världen. Gayflaggorna färglägger stadsdelen som är full av söta små diners. Mellan Castro och Mission ligger Dogshit park med utsikt över hela San Francisco där bögarna bättrar på brännan eller hånglar i skuggan av palmträden. I Mission hittade vi flera vintagebutiker, de flesta med musik och böcker men också en hel del kläder och prylar. Och även en med döda djur i alla dess former, kanske lite väl vintage för min smak.

Påverkad av gayandan köpte vi varsin lösmustach. Min heter "smart boy" och är en konservativ sheriff-mustach medans Johannas är en lite mer lössläppt "party boy" mustach med italienskt påbrå. Jag hittade även ett par praktiskt tagit aldrig använda Marc Jacobs-klackskor för 85 dollar! Bögen i butiken sa med härlig tysk accent: "Many people have come to try sthe shoes, but nobody seem to fit in sthem" och jag kände mig som askungen i mina nya dyrgripar. Vi avslutade shoppingen med några öl på San Franciscos enda lebb-bar Lexington club för att se om Johanna kunde få ett ragg efter torkan i Salem. Men lebborna bara tjuvkikade på oss, ingen vågade komma fram. Vi gjorde några tappra försök men de var svårflörtade och log på avstånd. Vi provade att gå in på en klubb men det var som att gå ombord på bögbåten Patricia i Stockholm. Testosteronet och pungsvetten låg som en dimma och det blev en bar med lite färre bögar i istället. Stackars Johanna. So gay but so far away."

Första kvällen i Staterna

Väggmålning i Mission

Johanna i Alcatraz

Leka fängelse

Idag är Alcatraz ett fängelse för tjuvaktiga skator och mördar-måsar