Det är nästan morgon. Jag, Petter och Erik är hemma hos mig på efterfest. Folkölsburkar på golvet, högsta volym på stereon, ännu har inte fru Hansson under golvet ringt och klagat. Vi är fulla och dansar. Killarna sliter av sig sina tröjor. Jag med.Så faller vingarna till golvet
Kungarna av stolen
Och pojkarna röda
Ser flickorna glöda En dag började det värka under mina små myggbett till bröstvårtor. Jag skulle bli kvinna, jag skulle bli vuxen! Först växte ett, sedan det andra, lite på efterkälken, men det är fullt normalt sa doktorn.
Brösten kom. Jag, Maria och Jenny fick våra först. Mamma följde med och köpte behå på Lindex, en blå ribbad bomullsbehå med spetskanter. Jag sträckte på mig när jag gick över skolgården och visade upp mina nya behag. Elva år och kvinna.
Men så fick pojkarna något i blicken. De ville till varje pris ta på mina växande myggbett. Tröjan fick smutsiga märken från deras jordiga pojkfingrar. Det gjorde ont när de nöp i dem. Ibland försökte de dra upp tröjan. Ibland var de flera som hjälptes åt, några som höll fast och några som klämde. Vissa dagar sprang jag in på toaletten och gömde mig tills det ringde in. Fröknarna sa: ”Ni får inte ta på flickornas bröst för att de växer nu och det gör ont.” (Men sedan när de är färdiga får ni klämma och kladda så mycket ni vill.)
I högstadiet gjorde killarna blue-tit, vilket innebär att man nyper tag i bröstet och vrider om. Jag minns att min kompis Linas bröst var fulla av blåmärken. När brösten kom fanns det ingen undanflykt längre. De blev ett maktinstrument i pojkarnas händer. Från att ha varit barn blev jag ett objekt. De stora moppekillarna tejpade fast oss med silvertejp i lekparken och tafsade, sedan fick vi åka bakpå deras mopeder. I våran värld var det naturligt att killarna skulle klämma och tafsa. Nästan en rättighet de hade. Visst fick man göra motstånd, men bara till en viss gräns. En gång gick jag över den gränsen, jag knäade en av dem, Anders i pungen. Kvidande sjönk han ihop i gruset. När han rest sig igen tittade han på mig med avsky. ”Vad fan håller du på med, är du dum i huvudet?” Sedan sparkade han på mitt säte i skolbussen ända tills han slutade nian.
På vissa av tjejerna började inte brösten växa förrän i högstadiet, och på vissa slutade de växa efter en vecka. ”Anka planka platt som en pannkaka!” Upptäckte någon bomullen de stoppat i behån fick de skämmas terminen ut. Utan bröst ingen kvinna. Kanske är det därför halva Sverige går omkring med rosa sidenband på kavajslaget. Stackars kvinnor som blir av med sina bröst, sin kvinnlighet.
Män får visa pattarna för att män inte är objekt på samma sätt som kvinnor. De får till och med visa upp sina nakna/fasta/platta/insjunkna/kvinnliga/svullna/håriga/hängiga pattar på stan. Men våra pattar måste kontrolleras såsom vi kvinnor ska kontrolleras. Våra kroppar är en del av patriarkatets kulturella förtryck. Kvinnligheten sitter i brösten, förtrycket sitter i kvinnligheten.
Bröstfetischism är den vanligaste manin bland män i Amerika, Europa och Japan.
Men det finns människor från samhällen i Afrika och Söderhavsområdet som skakar lika mycket på huvudet åt skylandet av våra bröst som vi gör åt skylandet av hår med slöja. I Kina är de fixerade vid små fötter, i Japan nacken. Den sexuella laddningen av de olika kroppsdelarna, inklusive brösten beror på att den är helt eller delvis förtäckt. Jag var barn tills mina bröst började växa. Idag sätter föräldrar på sina döttrar små bikinis så att de ska dölja de platta, eller barnsligt knubbiga barnbrösten. Och omedvetet har de själva förvandlat sin dotter från barn till sexobjekt där brösten måste skylas.
En gammal flamma till min lesbiska vän opererade bort sina bröst för en vecka sedan. Hon hatade dem, vännen fick aldrig ta på dem. De representerade en kvinnlighet som hon inte ville ha med att göra. Jag såg bilder på Internet. En bandagerad torso, full av blåmärken. Nu när jag tänker på det såg hon precis ut som Lina gjorde i högstadiet.
Jag och Johanna är på roadtrip i USA. Vi tar bilen till den enda nudiststranden i Texas. Vid parkeringen sitter två unga killar och tar betalt.
– Ni vet att det här är en nudiststrand va, tjejer?
– Vi måste ge våra tuttar en chans att se Texas, säger jag.
Som i ett dataspel rör vi oss utefter den smala lummiga stigen som löper efter kusten. Det går trappor ner till olika vikar. Olika banor. Vid varje trappa står en naken gubbe med snoppen i vädret. Vi letar efter nakna kvinnor (de goda) men hittar dem inte.
– Kanske är det poängen med spelet, att befria alla kvinnor som också vill vara nakna utan att behöva vara rädda, säger Johanna.
Till slut hittar vi en trapp där en ung man med biceps stora som amerikanska fotbollar står och spanar ut över kusten. Ingen snopp, bara en väl inoljad rumpa. Vi skyndar oss förbi. Första banan avklarad.
På andra sidan viken finns tre män. De vankar av och an och drar i snopparna som om de var iglar de ville få loss. Männen är små som tennsoldater, rosa små tennsoldater med flint.
Plötsligt dyker en snoppgubbe upp i vår vik.
– How are you girls doing?
– We would like some privacy please, säger jag argt. Hans rynkiga snopp är en meter från mitt ansikte, jag blundar.
Mannen stönar och går.
På vägen därifrån möter vi en naken kvinna. Hon har bröstvårtor stora som pioner och ler stort.
– Snart har vi befriat dem, viskar jag till Johanna.
