Hon var med en man i en skog i vintras
Hon vet att jag kan fly in i fantasin nu. Hon skapar dikt av verkligheten för att hantera den. Och den blir inte lika viktig längre. Hon åt middag med honom igår och de pratade om det.
Det är väl samma sak med musik antar jag. Man lär sig hantera verkligheten, ensamheten, underhålla sig själv, sa han.
Hon lever två världar. Den ena är den fysiska, möten med andra, kroppen. Den andra bygger på hennes vardagliga liv men där går hon över alla gränser. Som ett litet barn testar hon dem.
Ibland glider fantasivärlden över i den verkliga. Ett tag i vintras träffade hon en man i en påhittad skog. De möttes där och skrev till varandra hela dagarna. Lifterskan var en björn och han var en bäver. De visste att de aldrig skulle kunna träffas i verkligheten, men det som hände där, vad var det?
Bävern: Du gör ont i mig just nu. Blir lycklig av att bli ledsen av dig.
Björnen: Varför blir du ledsen av mig? Ska du också fälla timmerstockar nu? Du om någon borde vara bra på det.
Bävern: Vet inte. Är nog bara lite upptagen av dig för tillfället. Och jag vet inte varför egentligen. Det har hänt så lite ju... och så väldigt mycket.
I vår skog.
Bjjörnen: Mm.
Bävern: Måste sova nu. Stoppa vitsippor om dig, så hörs vi snart. Jag finns där vattnet porlar och träd fälls.
Björnen: Och jag har redan börjat.
----
Hon har alltid levt parallella liv, hon var ett sladdbarn ensam på promenad med påhittade vänner och pojkvänner. Hon gömde sig på vinden och drömde sig bort. Det är kanske just därför hon älskar honom, för att han kan följa med in i det där parallella, där vardag blir magi och verkligheten obetydlig.