Lifterskan: July 2008

SMS

"Igår hittade jag sjön men gick vilse hem och nu ger jag upp, hittar inte den där stigen. Har letat i en timme : - ) kram"

"Jag förstår att lokalsinnet inte har förbättrats nämnvärt. Hade ju varit kul att fått bada i den där sjön, nu blev det inte så. Å andra sidan tror jag att den bara existerar i din fantasi."

Stigen hit

Hon vet inte hur många gånger hon har försökt hitta den här stigen nu. Han brukade alltid skjutsa henne på pakethållaren och hon satt med armarna om hans kropp och allting annat försvann. Men nu är den där och där borta glittrar sjön.

Hon klättrar upp och sätter sig på deras klippa. Hon är ensam här med vita näckrosor och fuks. En bris över vattnet, hans andedräkt och solen de en gång hade i ögonen. Hon kisar. Hennes hjärta ligger bredvid på marken, kippar efter andan. Då och då rör det sig. Öppnas, försöker minnas, ta in honom igen. Hon blundar och tänker att han badar. Hon kisar. Och ser honom bland näckrosorna, han har plockat flera stycken till henne. Han ler, med ögonen, som bara han kan och hon vet att han älskar henne. Älskade.
Älskare.

Hon skulle åka hit med sin älskare. De skulle få vara ensamma här och Han skulle aldrig få veta någonting. Men när hon äntligen hade hans kyss var den blandad med fylla och smakade ingenting. Och de åkte aldrig hit.

Hon går vilse på vägen hem.

Friheten

Lägenheten är stekhet när hon öppnar dörren. Rosorna har vissnat. Hon brer en knäckemacka med dillkaviar. Öppnar en öl. Öppnar alla fönster.

Hon tänker: Så här fri har jag aldrig varit. Hon tänker: Var det så här jag ville ha det?

Det tog sex timmar att ta sig från ön till Stockholm. Det är fortfarande varmt ute och hennes trädgård är full av ogräs och smultron.

Hon kommer sakna att vakna upp med havet utanför fönstret. Frukostarna i klippskrevan och det första morgondoppet. Nätterna och hur de såg på månen. Att fyllna till på rosévin och ta färjan in till stan.

Inatt stod de på klipporna och såg Linje Lusta genom fönstret. Tennessee Williams berättade om Stella, Stanley, Blanche och New Orleans blues. Året var 1951. De såg en ung Marlon Brando. Han ville ha dem båda två. Åtrådde och älskade. Han slog Stella, slog sönder glödlamporna med hennes badrumstofflor. Blanche var full igen. Jag vill inte ha realism. Jag vill ha magi!

Natten innan tog de färjan in till Göteborg och såg Thåström spela på Slottskogsvallen. Hon tänkte på Love och hur han varje kväll när han kom efter krogen satte på Skebokvarnsvägen 209. Satt på golvet framför stereon och grät i hennes armar. Som om han visste att de snart inte var något mer. Hon sprang barfota ikapp med Thåströms son över vallen, allra längst bort till muren där de klättrade upp och tittade ut över folkhavet.

I kupén på tåget hem satt en mamma med sina två söner. De tittade på kort från semestern och skrattade. Hon hade med sig matsäck, festis och smörgåsar och de smulade ner sätena. Den äldsta somnade med huvudet i hennes knä.

Och hon tänker: Det kanske inte är så här fri.

I sjögräsruset

Hon vill inte att det här ska ta slut. Hon vill sitta kvar här i en evighet. När han ror och hon hänger över relingen, ser krokarna genom det glasklara vattnet, När bandtången kittlar under hennes bara fötter, hans armar sträcker sig efter henne i vattnet med hår vitt som torkad tång. När sjögräs fyller hennes andetag, i sjögräsrus på svarta klippor. Med salta flätor i rönnbärskrig. Dubbelvikt av skratt i gräset.

Rödmanetklockan klämtar

Rödmanetklockan klämtar
Åtta lober åtta slag

Rödmanetrytmn genom strömmarna
Skölj mareld över hennes bröst

Rödmanetsträngar runt hennes ben
Hon har aldrig varit så fri

Ön blå

Smörblommor

Solen är röd över Brännö brygga ikväll. De sitter på klipporna och tittar på dansande par, måsarna och havet. Huden hettar av salt och sol. Hon har kornblå jeansshorts och gult linne, en nyponros i knuten. Yr av öl och kyssar.

De går hem till Rickard och hon dansar barfota under äppelträden i trädgården. Han har sina armar runt hennes rygg och Anthony Hegarty sjunger för oss genom fönstret. De dricker rödvin i det vita vardagsrummet och hon viskar vad hon vill i hans öra.

På vägen hem ser hon smörblommorna på ängen.
– Dem ska jag plocka till dig imorgon.
– Du ser lite ut som en smörblomma själv, säger han och lägger armen om hennes axlar.

It is a sad and beautiful world

Ikväll är det Down by Law på teve. New Orleans ser likadant ut, kanske mer slitna fasader nu. Och så var det den där gula randen på väggarna. Flodranden, och kryssen, siffrorna av döda. Gatorna uppslitna som man skurit dem med en vass kniv, med den upprullade asfalten som torra sår runtom. Myrtenblommorna som föll över henne när de regnade är svartvita på film.

Zack, Jack och Roberto i cellen. Under tiden hon var i New Orleans hamnade två av hennes vänner i fängelse. De var annorlunda när de kom ut. Blicken. Nacken, liksom böjd. Blicken, liksom på sin vakt. De bjöd på öl och pizza och firade att de var ute igen. En av dem hade en souvenir från fängelset, en blåtira svart som synden. Han svettades trots att det var kallt den natten.

Hon saknar Decateur street. Smidet i balkongräckena i de franska kvarteren, blommorna som svämmade över dem. Kvinnan som sjöng acapella i ett gathörn. Det stod alltid nyförälskade par och lyssnade. De stannade också, lade en dollar i hatten och hon rörde inte en min, bara fortsatte sjunga sin blues.

– Har du kännt vad gott det luktar ute inatt?
Hon står bredvid i mörkret. Men han ser henne inte. Hon tar hans hand men han ser henne inte, känner henne inte ens. Hon sätter sina midsommarblomster i den urdruckna whiskeyflaskan. Tom Waits i hans armar vaggar henne till sömns.

Paradise

Han knackar på rutan, säger åt henne att komma ut. Hon sätter på sig skinnjackan över klänningen och går ut på verandan, klättrar upp och sätter sig bredvid honom på räcket. Han lägger armarna runt henne, kysser hennes ögonvrå, tänder en cigarett. Hon lutar sig mot honom, kisar mot månen med hans andetag i sitt hår. Det är en ljummen kväll och havet ser ut som is under månen.

Hon bäddar med filtar på golvet och han tänder en brasa. På tvåan går Jim Jarmusch Stranger than Paradise. Eddie, Willie och Eva åker NY-Cleveland-Florida i en Dodge Coronet. Efteråt sitter hon länge och tittar in i glöden. Minns känslan och plötsligt känns allt så lätt. Hon vet att hon måste ha det där och hon bestämmer sig. Hon måste åka iväg igen.

Han hjälper henne av med klänningen.
– Följer du med då? Om jag åker.
– Vart ska vi åka då?
– USA.. Västkusten norrut. Vi kan ju jobba på vägen.
– Visst kan vi det.

Hällregn & hällbröd

– Ser du ljuset vid bryggan, vill du följa med dit?
Sjön ligger regnstänkt under de låga molnen. De sätter på sig vindjackor och gummistövlar och går ut. På andra sidan ön närmar sig en askfärgad himmel. Hon springer genom hällregnet genom vattenpölarna så att det stänker upp på jeansen. Vid bryggan vaggar båtarna som trötta sjöfåglar. En fiskmås lyfter från ytan, dess vita vingar mot havsdjupet.
Det är där de ser månen. Den stiger från klipporna som en dimmig blodapelsin och färgar himlen.

Skogen är tropiskt fuktig, svart. Det har slutat regna nu. Vid Hallonstigen ryker det från ett av husen. Där står en man i natten och bakar hällbröd. Det är till marknaden berättar han, då ska han serverade det som klämmor med grillat lamm. De får dela på ett nybakat bröd, det är varmt, sött och salt.

Innan de går hem igen sätter de sig på den högsta klippan vid vattnet. Han tänder en cigarett och hon berättar om för några år sedan, när Emma och hon var i Kambodja och rökte brass. Att Emma alltid blev monster och hon själv snabbköpskassörskan på Konsum där Emma bor. Han skrattar så att fräknarna försvinner in i skrattrynkorna. Och hon vill kyssa honom varje vaken sekund.

Hur jag tappar andan

– Det ligger liksom alltid kvar, i kroppen. Allt som hänt förut. Händerna.
– Det är inte så konstigt att det känns i hjärtat.
Han låter henne krypa upp och lägga sig ovanpå. Omsluter henne med sin kropp, som ett extra skydd. Men långt inuti bankar hjärtat febrigt och det regnar sekunder utanför fönstret.

Hon vaknade redan halv sju och tog en promenad. När hon kom till skogen började det regna och hon fick gömma mig under björkarna. Täljde två pinnar med den schweiziska armékniven hon hade med sig. Känslan av den i hennes hand tog henne tillbaka till minnena av honom. Mannen på motorcykeln i södra Irans öken. Hans sparkar, hur hon tappade andan, hans tyngd ovanpå, handen på knivbladet, buskarna som rev sönder henne.

Det ligger kvar i henne. Och när vinet är slut kan hon inte hålla det tillbaka längre.

Tape

Hon väcktes av ett fat bullar, nybakta av hans bror. Sedan ännu en dag av ingenting och allting, lite regn och promenad i sommarklänning och gummistövlar. Plocka blommor, äta fil och jordgubbar, sova på indianfilt och doppa fötterna i havet. Brodern grillade hamburgare och Han hade på sig hans gamla läderbyxor från nittiotalet.

På kvällen tog de färjan in till stan, ett glas på Haket och sedan till Masthuggsterassen (tydligen var det där Göteborgspunken en gång startade) där Johan, Andreas och Hallon i Tape spelade. Hon satt bakom scenen och lyssnade tills det blev för mycket för hjärtat. Hon hittade en tjej där som var härlig och en kille som bara ville prata om sig själv.

De tog sista färjan hem. Efterfest med Johan, Andreas och Hallon framför öppna spisen med Tandarra-rosé och tobak. Den här natten somnade hon i sängen, inte på golvet.

Ikväll är det jazzfestival på ön och efterfest i en lummig trädgård på andra sidan ön som tydligen ska vara spektakulär. Men tills dess stannar hon där på filten, för solen skiner, han sitter på trappen och spelar, där borta är havet och hon har precis fått en kopp kaffe.

Flyg fula fluga flyg

Dansen den går / Hjärtat det slår

Vid Brännö brygga har båten just lagt till. En man snubblar iland med ölflaskan i bakfickan. Han märker inte att han häller halva flaskan över en liten flicka som går förbi. De beställer stora stark och jäger. Den vindpinade dansbanan är full av dansande par.

Han bjuder upp och med henne i famn går han in för en dans som om tyngdlagen alls inte fanns. De dansar tre låtar, det luktar tjära och grillad korv och solen går ur moln. Dragspel och måsrop, han sjunger i hennes öra.

Han gjorde det på natten också, när de dansade framför öppna spisen och det kändes som att hon sjönk in i honom. Som om tonerna var skepp, rösten segel, kroppen havet.

Over gravel roads

I see her
standing at the bus station
standing there
my heart’s frustration

over gravel roads
princes and toads

on the road with my sister
through nights´ intoxication
through my blood
the colour of carnation

on my way with love
this night’s temptation
this is love
she’s my gas station

on through the night
with her on probation
with her soul
the sound of violation

over gravel roads
princes and toads

we will find the night
hold it like a declaration
hold on girl
this is emigration

Ur sin moders kropp

Kulturens fotboja
den ni fäste vid henne
redan i hennes moders kropp

föddes med en längtan efter frihet
Nu slår hon sig fri
bryter alla lagar om kärlek och hat
vägrar hata
älskar till sin död
går ut naken på fältet
med hjärtat i handen

det här är hennes liv
hennes krig

hon laddar vapnet med sin moders ammunition
helvetet existerar inte längre

Kaffe ska vara svart som natten och hett som kärleken

Jag vaknar på morgonen av en mås som försöker öppna en blåmussla mot klipporna. Tack - tack - tack - tack. Madrasserna har glidit isär och jag ligger mellan dem, på träspjälorna med huvudet på hans arm.

Jag går upp innan honom och sätter på mig den blåa stickade tröjan. Han berättade att han fick den när han var lika gammal som jag är nu. Jag sätter på mig gummistövlar och går ut i morgonen som fortfarande är fuktig av nattregn, till hallonsnåret vi hittade igår kväll. Först såg vi tio svanar på havet, två rådjur som lekte jaga i skogen och sedan hallonbusken med vildhallon stora som hans fingertoppar, mörkt röda, blödande söta.

Jag gör frukost, kokar kaffe enligt direktion på den broderade bården: ”Kaffe ska vara svart som natten och hett som kärleken.”.