Kattdjur

Hon lämnar Orkanen utsträckt som en katt i sängen: Hon pratar i sömnen i strumplästen om råttkroppar, att deras ryggar kröks så vackert, vackrare än en människokropp någonsin kan vara. "Ge mig svansen." mumlar hon.

Den här dagen kommer Lifterskan att träffa fem älskare.

Hon träffar den första på ett fik på Södermalm. Han bjuder henne på frukost; oljigt svart kaffe, rostat bröd med tjocka skivor cheddar och apelsinmarmelad. Han pratar skånska, han säger att han har någonting han vill visa henne i sin lägenhet. Hon följer honom till porten, går bakom honom upp för trapporna. Han skrattar annorlunda nu. Pratar högre, skyndar upp för trappan, två steg i taget. Hon går efter med en konstig känsla i magen.
Hans lägenhet är stor och ljus, vita möbler, vita väggar.
"Vad fint du har det," ljuger hon och han stänger hennes mun med en kyss.
Trycker upp henne mot hallväggen och viskar:
"Jag ville kyssa dig innan vi fått in kaffet. Jag vill ha dig."
Innan hon vet ordet av står hon naken i sina blanka herrskor.
Han säger: "Jag knullar inte runt."
"Vem gör det?" säger hon, sätter på sig och går.

Hon går vidare till Fotografen. Han ger henne fisk som vanligt, stoppar gröna ärtor i hennes mun. Blandar dogfuckers och rullar jazztobak i kärleksdikter. "Idag vill jag att du är sekreterare" säger han och sätter på henne sina glasögon. "Sedan, efteråt ska du få en present.
Kom lägg dig här i mitt knä och berätta nu vad du har hittat på för dumheter."
"Jo, när jag var liten bodde vi ett stort hus. Mitt rum hade utsikt mot vägen och mammas och pappas sovrum låg på andra sidan huset. Ibland kom killarna och knackade på mitt fönster, Lifterskan, får vi komma in till dig, sa de och jag öppnade och släppte in dem. Jag hade en flaska hembränt gömd i bokhyllan som vi drack av innan vi lade oss i sängen. En av dem brukade visa mig hans pistol innan han kysste mig."

Fotografen tar fram ett stort brunt paket utan snören. Där i ligger en flaska Fernet, en aprikos sidenklänning och svarta stayups. "Du kommer se ut som en countrystjärna i det här."

Hon drar på sig klänningen och kysser honom adjö. Så sätter hon sig på tåget och åker tills staden tar slut och åkrarna tar vid. Hundra meter från stationen står ett vitt stort hus hon aldrig varit i förut. Hon drar loss blommorna från lavendeln som växer vid sidan av grinden och gnuggar dem mot handlederna. Klockan åtta, som hon lovat, plingar hon på dörren.
Han ser ut som Tom Cruise.
"Hej. Du kom ändå."
"Ja."
"Vill du se min trädgård?"
Han visar henne gräsmattan, full av ruttnande transparant blanche. Buskarna med övermogna svartvinbär, syrénbersån, bolltistarna och magnolian. Körsbärsträden och den blekrosa kärleksörten. Han säger att han kan flyga.
"Jag lärde mig i New Mexico. Så gjorde jag en resa runt i USA. Tänk dig känslan att göra en roadtrip, fast i luften." Lifterskan stryker honom över kinden och tänker på Top Gun och Charlie…

She's lost that loving feeling.
She's lo... No she hasn't.
Yes, she has.
She's not lost that lo...

Han visar henne sin källare men han försöker inte kyssa henne. De sitter i hans kök och dricker svart te och han smeker hennes ben under bordet. Efter två timmar säger hon att hon måste gå. Han fyller hennes väska med fallfrukt och följer henne till stationen. Han säger att hon är välkommen tillbaka om hon vill.

Hon tar tåget till Södermalm igen till en man med skägg och rött läppstift. På golvet står en katt i svart som dansar Lifterskan med sig hem. Där finns påfågelfjädrar och tigrar i porslin, tomma ramar, guldspeglar och tunga gardiner.

"Vill du låna ett nattlinne?"
Hon tar fram ett gammaldags i vit bomull och spets, slitet tunt. Hon tar av sig klänningen och öppnar sovrumsfönstret, sätter sig på fönsterbläcket och tittar ut på natten som katter gör. Hon har blankt svart hår, bär korsett och tänder en cigarett med sin creme brulee-brännare. När hon rökt går hon in till köket och blandar drinkar på whisky och citronsaft och sätter på en skiva med Bob Dylan. Hon kisar mot Lifterskan som sitter med benen i kors på djurfällsöverkastet. Hon kryper upp och lägger huvudet i Lifterskans knä med ansiktet nedåt. Hennes tunga är het och kroppen nu mer som en tiger än en katt.

De somnar slingrade i snåret av fylla och päls.

Brev från Erik - Munnen och det beska

Han har väntrumsångest.
Han sitter på en flygplats och rensar öronvax med fingrarna. Stoppar dom i munnen och det beska, äckliga mot tungan. Det är så han gör ibland, när han är likgiltig inför omgivningen. Han längtar efter den totala friheten.
Ibland är det så.

Han har en urinfläck på byxorna. Det hårda i magen klättrar på ryggraden. Det inre är det yttre och alla får ta hand om sig själv. Alkoholen och dom långa cigarretterna blandas med magsyran och tränger sig ut.
Han är morfinmissbrukare.
Det svarta framför ögonen tar formen av statyer i granit. Äter sig igenom det freudianska försvaret. Klumpas ihop efter att tårarna har koagulerat. Jag har inte knullat på 3 år och 255 dagar. Ibland är det så.

Han åker till Amsterdam.
I övergivna byggnader bygger han ett hem av skräp och fallfrukt. Sprit värmer, nätter pulserar genom naken hud och kön och kaffesump.

Lifterskan, om jag lämnar mitt telefonnummer kan då inte du skicka ett sms ibland, någon gång i månaden eller så. Så att jag inte känner mig så ensam hela tiden.

Drömgeneratorn

Du måste sluta tänka på den där staden. Du är sjöblöt av svett på nätterna och det rycker i kroppen på dig. Så pratar du i sömnen. Inatt sa du åt borgmästaren att stänga av drömgeneratorn, att du inte stod ut längre.

Yelwerton?

Va?

Han heter så, borgmästaren.

Jaha.

Du sa att orkaner dör med sommaren, då måste jag ha någonstans att ta vägen.

Vi måste klara oss själva.

Jag trivs där, med dårarna.

Du träffar dem ju hela tiden i verkligheten. Sjömannen, Fotografen, Judith, Johnny. Eller finns de ens på riktigt?

Ja, det gör de och idag ska jag på Torsdagsklubben och träffa Wimsy.

Vem är det?

Det vet jag inte än.

(Foto: Lena Modigh)

Brev från Fotografen: ”10 anledningar till att jag älskar min Lifterska med flaskan i hand”

1. Hon får djävulen i sig, bockfot, snetå, vargtass och strimmor av röd päls. Febrig. Organisk. Obeveklig.

2. Hon skapar kontakt med den brinnande jorden under hennes fötter. Det ryker i köttet. Könet skallrar.

3. Hon ändrar sakta färg, en helt ny nyans med en andes anatomi i D-moll, fullkomligt hängiven pulsen.

4. Hennes begär tar över och kastar långa skuggor framåt, bakåt och in i gamla tider. Nuet är en trång dröm.

5. Hon får fågelns förmågor, vildsvinets hjärta och spökets alla karaktärer - flyger likt en blodig hårig duva in i ett regnigt motljus.

6. Hon får rummen att ändra form. Tar ner månen från taket och dricker med aska, tårar och blod.

7. Hon blir värme, ljus och saltvatten. Stiger och sjunker i varm mjölk. Slår på blecktrumman. Skriker slottets konturer.

8. Hon löser upp alla band, avskaffar allt - knyter sedan ihop dem. Ofta i nya former, satser, bisatser, bokstäver.

9. Hon hatar förgängligheten, jagar stunden, rör den inte, visar bara en väg upp och en väg ner.

10. Hon blir ett med naturen - alla blommors beskyddare, öppnar stängda hjärtan, slår fast att allt är kärlek - allt är ett.

Staden: Horhusen

Hororna i staden har tomatstora kukskaft. Så feta att de verkar fyrkantiga.

Staden 3. Hororna by lifterskan

Staden: Djuren

Djuren i staden kännetecknas av att honan lägger ägg, att mjölkkörtlarna saknar spenar och i stället utmynnar i porer, samt att djuren har halsrevben. Hos djuren mynnar deras urogenitala system: könsorganen, urinkanalen och tarmen ut i en enda öppning, kloaken.

Staden

Staden: Lifterskan

Runt staden finns en vallgrav
full utav avfall och skuld
hon sitter på sin kammare
med en krona av fiskben i guld

Hennes ögon är kolsvarta stenar
hennes hud har förlorat sin färg
någonting att koka soppa på;
reducerad till skinn och märg

I staden är Gud en fähund
och det ryker ur invånarnas hål
som om de vore vulkaner:
spyende stålverk, brinnande svål

Här föds hororna med röda läppar
och myntinkast i pannbenet
de skramlar av dollar och dimes
pissar silver i månskenet

Barnen i staden har styltor till ben
och de sover med riktiga vapen
de leker fred när ingen ser
och gömmer kärlek i krokodilgapen

De unga har praktfulla horn
som de fejar mot pissoarernas golv
de drömmer mardrömmar på dagarna
och vaknar när natten slår tolv

Varför låter det så vackert om staden?
frågar ett passerande skepp
jo folket har klockspel istället för lungor
och munspel istället för läpp

Längst in i hennes vita byrå
finns herrarnas svarta skor
de påminner om hennes barndom
och hur hon älskade sig stor

Hon ser ut över staden och natten och sjunger:
Tänd på min lyckostjärna
nu vet jag att döden är drömmens bror
nu vet jag att livet bär dödens skor


Staden 2. Lifterskan by lifterskan

Nakna varelser med hatt och suspekta vänner

Muminpappan Lifterskan är pojkaktig och äventyrlig, och mycket stolt över sin roll som familjens överhuvud och försvarare. En drömmare med stark dragning till det irrationella, till något suspekta individer och till whisky...

Brev från Fotografen - God vinter, gott fläsk

Lifterska,

Jag är ute och ror i cognac.

Lifterska,

Då bonden slåttrar kjoltyg in på höstkant i morgonrodnad bliva hösten prima och vintern sträng. Om juledag på en torsdag, sillfredag, femte eller lönetisdag komma vill då kommer god vinter, gott fläsk och regn och fuktig trosa därtill i våren skall det blåsa allmännelig, sommaren god, febrig, gränslös - hösten temperera sig i den sjunde och nionde på dagen skall hö och ladan silas som brukligt..

Lifterska,

Jag lever och knarkar på människors ångest.

Jag vill röka en hövding och sova nära dig.

Predika min bondepraktika baklänges.

Jag äcklas av ditt hänsynslösa beteende. Inte av dig.

XXX /Fotografen

Jag sover på kyrkogården ikväll

Hon tänker på hur gravstenen och cyklamen turas om att skugga varandra.

Hon läser dikten hon fått av Erik, han romantiserar döden han med. Det är underligt hur hon hela sin barndom omsorgsfullt försökt att undvika den – då när hon inte känt någon som dött hade hon cykelhjälm på sig i bilen. Och sedan, efter de där fyra åren då alla dog (farbrodern, morbrorn, katten, hundarna, mormodern och mamman): började längta efter den. Och började se den som friheten.

Du ska veta hur nära jag har varit, säger hon till Orkanen.
När jag ramlade i sjön.
När jag hängde knäveck i höghusen.
När jag var i krig.
När jag slogs med kniv.
När sorgen tog vansinnet med sig.
När spriten tog vettet ifrån mig.
När jag ställde mig tvärs över motorvägen i Tennessee.

Jag har längtat efter den ända tills den här sommaren då jag rörde vid det jag trodde var frihet och upptäckte att det var en kall vägg i en krympande cell; ett svart svar till den eländige; att det var samma sak som att blunda mot slocknade blodkärl. Ända tills du visade mig att frihet är en manöver, inte ett fall.

Erik sover på kyrkogården. Begraver sig själv levande. Jorden som duntäcke. Himlen som potemkinkuliss.

Himlen som potemkinkuliss: Vi fortsätter låtsas att döden finns där bakom. Vad i helvete är det vi försöker intala oss själva Erik?? Döden ruttnar oss.

Han säger:
Det känns bra ibland att rista in hieroglyfer på underarmarna
Det känns bra ibland att rista in ikoner i hjärtat

Han har skickat en bild på sig själv. Han står i motljus på en kyrkogård och håller handen för ansiktet. En snusdosa putar i jeansfickan, han har rutig skjorta, arméjacka. Ena bröstfickan är oknäppt. Han har korta naglar, ett litet födelsemärke vid örat, mörkblont hår. Buxbomen är kortklippt. Allt är grått eller grönt på bilden förutom Erik. Himlen är bara ett ljus. Han är fin.

All kärlek

Det är någon som hela tiden försöker skrapa på hennes yta; som försöker lura henne till att Prata om vad som har hänt. Jag vill inte håll käften innan jag somnar, säger hon och han maler på med döva öron och slukar all kärlek hon vill ösa över honom. Han säger att han menar väl och han begraver henne i JAG BRYR MIG BARA OM DIG. MEN LYSSNA NU. DU MÅSTE JU FÖRSTÅ ATT: JAG TYCKER SÅ MYCKET OM DIG: VÄNNEN DU KAN INTE HÅLLA PÅ SÅ HÄR: LILLA LILLA LILLA DU JAG FÖRSTÅR DIG: KOM HIT: SÅ JA: GRÅT INTE: GRÅT INTE: GRÅT INTE: DET ÄR INGEN FARA: BARA DU SLUTAR LÅTSAS SOM ATT INGENTING ÄR FEL SÅ BLIR DET BRA: HUR ÄR DET? HUR ÄR DET? HUR ÄR DET? LILLA GUMMAN: LILLA LILLA GUMMAN: KOM OCH LÄGG DIG PÅ MITT BRÖST.

Jag kommer hem till dig snart.

Va?


(Foto: Lena Modigh)

Brev från Erik: Köpenhamn Zoo

Hon kommer alltid för sent. Jag har tappat andan och sitter på Köpenhamn Zoo. Luftslott och hallonberg och den brutala närvaron av total tomhet. Hon får mig att le falska leenden. Får mig att hoppa hopptorn högt hopplöst helvete. Jag är småfet efter rehab, kritvit. Jag är frånstötande och nervös och jag har inte varit med en kvinna på flera år.

Vi sitter vid insekterna och dricker öl, med tomma blickar och förakt och för mycket tid att känna efter.

”Det är du och jag nu baby” säger hon. ”Du och jag och Lake Michigan.”

Jag är fast nu i denna malström av rymd. Det finns ingenstans att ta vägen. Ingen inspiration, ingen takt, ingen ton, spänningen är borta. Jag är jag och jag kom aldrig fram till sanningslandet.

Förra året satt jag på ett vandrarhem i Tokyo. Vi väntade på begravningen. Pontus och tvillingarna hade kommit. Dom bodde på femstjärnigt hotell och rullade cigaretter nakna i badkar fyllda med champagne. Jag stod utanför franska ambassaden i rutig skjorta och spelade Allan Edwall för dom trendkänsliga japanerna. Det var så Rikard hade velat ha det. Vi hade varit på den där tyska puben i Singapore när Rikard började förändras. Alma var där då också, försenad. Det som höll oss samman var våldet, det bespottade porträttet av förlorad ungdom och brist på mål och mening. Det susar inte längre i säven. Efter dimman kommer molnen. Vi är trötta och längtar efter kontakt. Förstår ni inte att vi också behöver närhet?

Vi lämnar Zoo och åker taxi in till staden.

"Vad ska du göra nu då?" undrar hon.

Det känns ovänligt och stelt. Hon är utmanade; Donna Karen och Vivienne Westwood.

När vi först träffades var det annorlunda:

Någonstans i det amerikanska mittlandet. Vi tävlade om vem som kunde simma fortast. Sötvatten mot naken hud. Eldflugor och dagsländor. Spindlar i sovsäcken. Milkshaken som fastnade i sugröret. Sitta bakpå pickup truck och ormarna och dom fattiga och solen som omfamnar och svider. Springa barfota genom bomullsfälten. Känna det mjuka mot magen. Pirret mellan benen. Punka på cykel och ligga sömnlös, sävlig, sorgfri. Sexuell nyfikenhet och besvikelse.

"Varje dag är en kamp mot döden," svarar jag. Hon pratar i mobiltelefon.

Jag funderar på det där hon sa. Vad är det egentligen jag ska göra nu. Hur skapar man ett nytt liv mitt i livet. Jag vill skapa nya minnen, nya historier.

Men jag är Dorian Gray
nu
och jag är rädd
för mitt eget porträtt.