Under sängen ligger gåsdun från ett trasigt täcke. (Nu ljuger du igen.) Mynt som utgått. Tre nötta spelkulor: ett kattöga, en dröm, och en galax.
– Kan du hålla en hemlighet?
– Ja.
– Kom, kryp under sängen med mig, vi får plats.

Vi ålar oss in på rygg och där under botten visar jag dig den självlysande kartan av stjärnhimlen.
– Vad gör den här?
– Vad gör du här, är väl frågan?

Har jag berättat för er om S?
Den mörka insidan av mina ögonlock.
Det är så jag vill beskriva honom.
En poetisk vidskepelse.

Han berättade att han kunde ligga på köksgolvet i timmar och stirra på kokplattan när han var liten. En dag drog hans far upp honom i armen. –Följ med, vi måste prata du och jag, sa han på bred västerbottniska. De gick ut på balkongen, det var början av sextiotalet och husen var ett landskap av beiga kuber. S tänkte De ser ut som sockerbitar som suger upp vattenpölarna. Blött socker som rasar.

– Det är skillnad på fantasi och verklighet, sa hans far och blängde på sockerbitarna.

Han har vitt hår och tre unga kvinnor hängandes runt halsen. Men man vänjer sig med allt. Kvinnor, pisslukt, spysmak, mögligt bröd, smärtan när någon försöker få in hela sin hand i en, ensamhet.

Han har lärt mig att ligga en halv sekund före takten när jag dansar.
– Då ser det ut som att det är du som skapar musiken.

Han har sagt andra saker också som har fastnat.
– De som skadar vill också bli skadade.
– Om man tar betalt i alkohol tar man inte betalt alls.
– För att få bort flugorna måste man hitta någon som luktar värre.

Lifterskan läser på Chimos Vänkväll

(Obs! Glöm inte att registrera dig innan!)

Första fredagen i varje månad (5/2, 5/3, 2/4 och 7/5) kl. 18-22 bjuder Chimo in vänner och bekanta på Tellus Biografens scen. Konceptet blir det samma som tidigare; poesi, musik, dans, film, teater och performanceuppträdanden. Ring för information. Entré 40 kr. Medlemavgift 20 kr. Åldersgräns 18 år. Insläppet är begränsat så kom i tid! Och ni som inte blivit medlemmar registrera er genom att skicka för- och efternamn samt er bostadsadress el födelsedata till Chimo senast torsdag 18:00 för att komma in på Chimos Vänkväll. 0707-31 21 35 Myspace: http://www.myspace.com/chimoandersson

Fredagen den 2:a april 18.00-22.00 gästas Chimos Vänkväll av LIFTERSKAN som läser om Sjöpojkens mardrömsstad. De visar filmen ”Brevet från Roskilde -1976” av bla MIKAEL LUNDIN, EVA DAHLMAN och SVANTE HELMERS. Performancegruppen SVENSKA FLICKAN bjuder på show. Wizzkids-ELIAS spelar solo med en ny skiva i bagaget.

Öl, vin och mat serveras i kafét. Entré 40 kr.

/love chimo

Om Chimos Vänkväll:

http://www.pastan.nu/merpastan/det-skulle-inte-bli-sa-stort-1.48808

Brottsplatsen by lifterskan

Han säger:

– Det är lite som att komma tillbaka till en brottsplats när jag vaknar bredvid dig. Man vet att det förmodligen innebär trubbel och blir det trubbel så blir det en jävla massa trubbel. Men man kan inte låta bli, se dig igen, i dagsljus, vad man har ställt till med. Det har redan hunnit vara en massa andra tjuvar där och tömt huset och slaktat karossen. Men skalet är kvar, och står och ekar efter innehåll.
– Jag är ett skal?
– Men alltså, de har ju inte hittat skatten.
– Skatten?
– Skatten. Det där som du har.

Jag vänder mig bort från honom.

– Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, säger han.
– Jag med. Jag… det finns saker som män har berättat för mig som är så otäcka att jag måste blunda när jag tänker på det, som om det skulle hjälpa.
– Jag vill inte veta, säger han.
– Bra. Jag skulle ändå aldrig berätta för dig. Jag vill inte uttala det, jag är rädd för att orden skulle eka här inne i det här rummet tills vi var tvungna att gå härifrån. Och jag vill inte, jag vill inte lämna dig.
– Jag är ju inte ens här, säger han.
– Jag vet det, du behöver inte berätta det för mig. Men en dag kanske du vågar komma tillbaka till mig.

Det var flera år sedan vi satt på hans balkong. Det fanns bara en stol och jag satt i hans knä och vi delade på en cigarett. Häggen blommade. Tänk så hade jag stannat där. Då skulle inget av det här ha hänt. Men, hur konstigt det än låter så tror jag att jag behövde gå igenom det här för att veta vad som är på riktigt. Nu vet jag det. Han till exempel, han var på riktigt.

– Jag är ingenting. Jag har ingenting, säger han.
– Du har mig om du vill ha mig.
– Du måste förstå. Jag var så förälskad i dig.
– Jag vet. Men jag kunde inte då.
– Jag förstår det nu, jag förstår vad du gick igenom. Men det gjorde så ont.
– Vad är du så rädd för?
– Jag är rädd för att allting som jag någonsin har velat ha har jag förlorat. Som om allting jag rör vid blir… jag liksom flyter ut.
– Så nu dricker du istället? För att fylla i konturerna?
– Ja. Men det gör du med.
– Ja. Men inte här.
– Så det är därför du är här varje kväll?
– Ja, jag är trygg här. Jag kan inte vara hemma. Det är så ensamt. Elementen som rinner. Bruset från Nynäsvägen. Lukten av grannarnas middagar som tränger in under dörren. Jag blir tokig av det. Jag måste skriva mig in hit så att jag får vara med dig.
– Vad är det du ser hos mig egentligen?
– Jag vet inte, jag kan inte beskriva det. Jag vill bara vara nära dig.
– Men jag är…
– Det spelar ingen roll om du mår dåligt. Och jag tror inte att jag kan rädda dig… eller kanske gör jag det. Men jag är rädd för dig också.
– Ge det lite tid.
– Jag har inte tid. Jag kan inte vänta längre. Om du inte kommer hit så åker jag härifrån. Det måste finnas någonstans där jag kan vara där det inte brusar så här.

Avstånd.

– Vad gör du?
– Ritar.
– Får jag se?

t Sex fåglar, en död
t En fågel, en död
t Fyra fåglar, fyra döda

Amanisadickisachickenisadick by lifterskan

Och Elias sköldpadda som låg stenad bland ölburkarna i terrariet. by lifterskan

Jag sitter på sängen i rummet i Staden. Sänggaveln är gjord i något slags träimitation. Körsbär kanske. Överkastet och täcket ligger på heltäckningsmattan. Du har lindat lakanet om dig i sömnen. Madrassen är full av fläckar. Cigg, blod. Du ser ut lite som en av profeterna, Jesaja, Jeremia. Eller nu ser jag. Du ser ju ut som en hund där du ligger och rycker, som om du jagade någonting i sömnen. Du gnyr. Jag tänker: Nu skäller han snart. Snart växer svansen ut. Och huggtänderna. Och tungan blir lång och platt som en lövbiff.

– Vet du, jag skrek inte när mormor dog, säger jag och du vaknar, tittar på mig.

– Jag skrek inte när jag fick reda på att mamma var död heller. Som om att jag skämdes för mycket för att göra det. Hörs man inte syns man inte. Tittade någon på mig förut så blev jag knallröd och munnen liksom fladdrade när jag försökte le normalt. Jag sa: ”Min mamma är död.” Lugnt och sansat och plockade ihop mina saker. Satte mig i bilen och åkte rakt ut i rymden.

Mamma var instängd i ett svart hål inuti mitt bröst. Jag skulle aldrig få se henne igen. När jag vaknade på natten och insåg att det inte var en mardröm, att min storebror verkligen hade hittat henne död i sängen, öppnade jag bara munnen och sa hennes namn, tyst. Mamma. Mamma.

Mitt rum fanns i den delen av huset som pappa byggt ut. Den ena väggen var byggd av mexitegel, jag ville ha det så, inga tapeter, det var grunge så. Jag hade tejpat upp en stor affisch på Kurt Cobain, den där han satt med sin akustiska gitarr och rökte. Han hade svart skinnjacka med långa slitna muddar och sitt stripiga hår fäst bakom öronen. Under honom stod det: Kurt Cobain 1967-1994.

I taket satt fortfarande de självlysande stjärnorna som jag och Emma klistrade upp när vi var små. Vi hade stjärnor under ögonen också, som Henrik Berggren, som vi snattat på Panduro Hobby. I en krok i taket hängde en docka jag sytt i slöjden. Huden var i rosa blank trikå. Svarta kängor, svart bombarjacka och gröna byxor av fleece. Ögonen på den kala skallen var broderade kryss, han hade en pil från min storebrors darttavla instucken där hjärtat skulle ha suttit om han vore på riktigt. Han hängde i en snara från halsen, Nassesvinet. På andra sidan väggen hade mamma somnat in.

Ibland, innan det här hände, brukade jag låtsas att vi pratade med varandra. Jag låg vänd med ena handen mot det skrovliga svala teglet och jag berättade för henne om hur det egentligen var: – Igår, när vi var hemma hos honom fick jag låsa in mig på toaletten. Han stod utanför. Först skrek han. Och sparkade på dörren. Jag tror det gick hål på utsidan, det lät som det. Jag satt gömd bakom tvättkorgen, på golvet tills han blev tyst. Eller, det lät som han grät. Sedan blev han tyst. – Förlåt. Förlåt, du. Jag är inte arg längre. Kom ut snälla du.

Till slut låste jag upp dörren. Han satt utanför på golvet. – Förlåt. – Du är så jävla dum mot mig. (Jag borde hålla käften) Det var sista gången du gör så mot mig. (håll käften). Jag ska fan inte vara rädd för dig nå mer (men för i helvete håll käften.) Släpp mig! – Nej lämna mig inte… jag älskar dig, ge mig en kram. Vill du inte att jag ska trösta dig, va? Svara i alla fall så att jag vet… vill du att jag ska gå härifrån? – Ja… – Förlåt, förlåt, förlåt! Så började det om. Fingrarna in i munnen, han slet och läppen sprack. Jag visste att jag skulle få stora blåsor. Sedan knuffade han i mig i duschen, han… han spolade mig med iskallt vatten mamma… han säger att ingen annan kommer tycka om mig så som han gör, ingen annan kommer vilja ha mig.

Inte förrän jag var full slutade munnen fladdra. Varför skulle jag vara så jävla nervös för? Jag hatade det. Jag hatade mig. Men det var som att självföraktet och självförtroendet bytte plats i takt med klunkarna. Full på skolbussen, full i parken, i rökrutan, på Mc Donalds, på Elias balkong med spyhinken. Minns när Micke tappade sin keps där, så jävla äckligt. Och Elias sköldpadda som låg stenad bland ölburkarna i terrariet. Jag brukade stå inne på Elias toalett och prata med mig själv i spegeln. – Vad snygg du är. Jag drömde om dig inatt. Jag är kär i dig. Kan du inte följa med ner i källaren. Snälla snälla, bara lite. Vi behöver inte knulla. Men jag är så jävla kär i dig. Bara en liten stund.

– Har du aldrig skrikit?

– Jo jag skrek till slut.

Då när den där mannen hyssjade och drog pekfingret över halsen.

Då skrek jag hennes namn.

Av sand, soda, dolomit, kalk, nefelin och sulfat.

Blykristall. Fasetter. Polerade prismor. Kaliglas. Spektrum.

Regnbågarna på marken.

Flugornas utdragna själ-plågeri som själ-ransakan.

Det är sol i rummet nu.
Vi ligger på sängen.
Asfalten utanför darrar suddig, smälter.
Staden skakar av vår närvaro.

Foto: Lena Modigh

Flugorna som sönderslitna strasshalsband målar regnbågar på marken.

Vi tillhör den utslagna generationen. Efter atombomberna. Krigen. Tiden då bara insekterna fanns kvar på jorden. Vi är blommorna som kom tillbaka, som doftar av cigg och etanol. När flugorna sticker ner sina helvetestrattar i oss för att bränna bort sin rädsla tar de alldeles för stora klunkar och störtar som kamikazepiloter. Zzzzzzzzz. Deras tilltäppta tarmar och stinkkörtlar. Förvandlas till glas, och splittras mot marken.

Spindlarna bygger vackra nät mellan våra kroppar för att skydda oss.
Vi är vindblommor. Glasblåsare.

Fria speglar vi oss i revolutionen.

Du säger att du ska drömma mina mardrömmar nu.
Du blöter upp bergen och penslar mig med dem.
Du.
Du får mig att vilja dela upp himlen som Dantes helvete så att jag kan placera dig längst in, i den nionde kretsen, med Burroughs, Thunders, Nico, Yates.
Du står i vägen nu, för det som inte rör oss, som skulle kunna skada mig.

Och Satan står blind och tuggar i sig förrädare medan du bränner de av Methuselas bröder som slagit rot om mig, när du blåser mig ur stormen, ur ösregn, hagel.

Lifterskan & Orkanen & Stig Larsson

SÖNDAG

>Prästen

L: Jag har blommig klänning som täckmantel för bakfyllan.

P: Kvinnans motsvarighet till mannens ansiktsrakning.

L: + att jag tog på mig rouge och stickad tröja istället för kappa och gick ut och köpte påskliljor och flörtade med mannen i antikbutiken. När ingen ser sitter jag och gnager på en parmesanost och smyghäller Jim Beam i kaffet.

allt täckmantel

P: Hur var det igår?

L: Han som hade klubben hade suttit och supit med Stig Larsson hela dagen

P: Rosa drömmar i mitt hjärta

L: Ja det slutade där…

P: det gjorde det? haha

L: det började i Hjorthagen med en full gubbe som satt och sov på pizzerian för att då och då vakna och klämma på ett paket frysta räkor. Sedan hängde vi med en transa med rosa peruk, en mafioso, en full munspelande manisk poet, en pianist. Vaktmästaren var utklädd i en sån gycklardräkt och gick omkring och bjällrade. Sedan åkte vi taxi med Stig till Lilla Essingen och han bjöd på gröna Stig Larsson-drinkar.

P: Låter helt jävla surrealistiskt, över huvudet av syra-kabare. Har du några planer för dagen?

L: Jag är på kontoret och skriver nu.

P: Det va duktigt.

L: Men kan inte du komma hem till mig och titta på film ikväll?

P: jo gärna det. jag kan dyka upp som en skäggig vårdare.

L: Ska du ha sån sköterskedräkt på dig? plasthandskar

P: ja, sån där landstingsdräkt + helskägg + kanske en liten lustig kväkarhatt som mest är obehaglig
det blir diskhandskar

L: vilken film då? vänta.. jag har fått en lista av Nandor... Shutter Island och Vanvittig.Forelsket med swe subba.

P: tror inte jag har ngn...kan kolla ifs. antar att du behöver snälla saker och inte typ ken loach-iga misärskildringar, ay? shutter island såg jag häromnatta, den va ganska bra. den andra låter kuslig

L: Legion - rolig sifi scräck
Law.Abiding.Citizen. - killfilm thiller crime bra
Hachiko.A.Dogs.Story - gråta film om man gillar hundar som e trogna snyft
Flickan.2009.SWEDISH.DVDRip.XviD-Sabelma

P: mouhahaha, "om man gillar hundar som är trogna" men va fan, Legion kanske? vad som helst. jag ser allt
jag ser ALLT. det låter ju dökusligt i sig

L: om du ser ALLT vill du inte komma hem till mig. rosa drömmar my ass.

Stig berättade för mig om när han var i Bergen och föreläste om poesi
Och blev förgiftad av pilgrimsmusslor
Mitt i lektionen, efter att bland annat ha sagt: "Varje ögonblick kan vara en port till helvetet."
Så fick han spasmer och de gav honom flytande kol och så spydde han ner sig själv med svart slem.

> Orkanen

O: Jag tittar på filmerna från taxin. Vilken kväll det var, Lifterskan, stället som ett parallellt universum med ett helt eget folk.

Clark Olovsson. "jättegullig kille"

"Jag är hitman" sa han "jaha" sa jag "ja, jag dödar folk"

"tokerik"

”Jag och en tjej som heter Gabriella, 19 år, rödhårig med grön glitterklänning
men gud, som att han vore James Bond

”jagad av 7 ryssar, kastar mig ned på marken iklädd frack”

L: När vi gick hittade jag en massa sån potpurri som jag snott på toan på Rosa drömmar. Såna bruna fröskal och dadelbark. Jag skulle använda dem för att demonstrera mitt hjärta i olka faser av mitt liv. Jag gav dem till Stig, han höll på att garva ihjäl sig.

Födelsedagspresent till Ola:

http://karleksmonarkinjoyceland.blogspot.com/

Jag hade feber den tredje dagen. Du sa att du såg svettdroppar som lockade tesar av hår vid mina tinningar. Att ljudet från mitt bröst porlade över storskogen och bergen.

– Och himlen? frågade du.

– Himlen är den svarta fågelns anatomi.

Tonsatt.

Så var
luften vi andades
full av flygfän
och sotflagor.

Du sa, om vi springer tillräckligt fort känns inte nålarna.

Tjuven:

Så, Casarsa, säger du och jorden blöter sig uppför kullarna, slankar ut och öppnar sig, det är ett derivat säger du, och får sol i munnen. Inte som att födas första gången, men kanske andra, tredje, denna gång ifrån någonting annat, det egna moderskapet kanske, där strömmarna värkt på andra sätt, andra spasmer i de kladdiga musklerna och du slickar saltet från marken, du suger upp vätskan ur gräset och skär ett litet snitt över läppen.

Men du är en moder av något slag, säger du och jämför kroppen med sig självt, en föraktfull spegelbild, en dubbelhet som du har svår att ta till dig. Man ska ha ett av allt, och helst inte ens det. Anatomin smickrar inte dig, du gräver i marken efter mineraler, skär i klipporna efter det gnistrande du vet ska finnas här. Att se dig så i dagsljus gör mig våt i munnen, jag kan inte hjälpa det, jag vet inte vad det betyder, jag har inga önskemål här med dig, din kropp, här där vi står solkattade från Saturnus med mytologierna som tvättade pengar i fickorna på våra rena byxor.

Det är tydligt nu, att du rör dig bland ikoniska föremål, fruktbarhetstecken, krigsgudsrekvisita, skördesymboler men du förstår precis som jag att menstruationen inte är symptomatisk för fortplantning, snarare ett produktionsfel av slarviga divina som suttit för länge på teatern och sytt kostymer och insett att jag slipper göra det här förevigt, alltså denna eld!, jag slipper repetera rymdens algebra, stjärnornas lingvistik; vi skär upp henne här, syr in ett par stygn, gör en söm som får kroppen att vecklas ut ur en annan. Så, i din mage, bland spirituella säkerhetsnålar och falska fiskodlingar uppstår Eli, kullarnas rullningar, åskornas moln, daggen ljusdränkt, anarkiska formula, pistiller, kapillärer, idiom, duggregn, tisdagsmorgnar, och du slipper ansvara för detta, du ska bara ge regi och skriva böcker.

Jag mötte dig med uppslagen hjälm och rustning,
bakom mig, våra två första länder:
den stjärnströdda natten och den stjärnlösa men solglänsta dagen.

Till Orkanen, på födelsedagen!

Jag är hos dig nu. Jag är på väg, åtminstone.

Ska vi dela upp världen i fyra, fem länder?

Poem för en orgel!

Poem för extasen!

Vi går på skattjakt i heltäckningsmattan
letar guldguld.
Det är Ediths stjärnträdgård, säger du.

Akta så att du inte skär dig,
stråna här är vassa som nålarna.
Jag ser på dina händer att du har varit här förut,
dina nedslitna naglar,
brännmärkena på knäna,
spåren,
som blåbär i mjölk på våra vita armar.

– Kom lägg dig nära mig och se, vi letar efter stjärnorna vi valde när vi var barn.


Vad vi gör här? Vi bara råkade hamna här. Jag satt redan på sängen när han kom in. Jag hade väntat på honom och han hade varit på väg till mig.

Du brukade sova med hundar. Du höll de minsta så hårt att de gnydde i sömnen. Deras rådjurstassar och mjuka öron i dina nedfläckade lakan. Din håriga kropp med stornävar och sovtunga fötter. Det var dina hundar, de som vaktade vid dina fötter. De låg avslagna som om dagen alltid var efter. Med fimpar till huggtänder och svansar av mattpiskor. En hade gyllengul päls och talade tre språk. En hade varit kejsare men han fick ont i fötterna en dag när han stått för länge på balkongen, han fick nog –Det finns väl annat ni kan göra än att stå här och svettas i solen och glo på mig? Nu får ni gå hem.
Den ryska hunden sov djupast. Den äldsta hunden jagade horor i sömnen, en golden retriver slog klackarna i taket. Valparna så tätt tätt i en ormgrop, inte ens de visste vem som var vem.

Du tog med dem på månsafari.

There is a bluebird in my heart

...trots att hans stad är så mycket större än min.

Du skapades och stals av världen men nu är du här. Född utan livmoderkaka i ett rum i en stad vi egentligen inte vet någonting om.

Kejsaren skäller så det ekar mellan husen, skakar vägglössen ur gobelängerna. Så fåglarnas klusternäbbar far rakt ner i halsen på människorna som står och gapar in i absurdum av vördnad mot himlen. (De tror att det de ser är oändligheten. Men både du och jag vet att rymden har ett slut. Vad kommer sen frågar den idioten. Sedan vänds allting ut och in.)

Tjuven:

Det var här någonstans du började, i den blodtunga skogen av hus, mörka i rötterna och dövande lystra där de närmade sig sin himmelska plym.
Cumulunimbus, kallar ni staden där hjärtat är en fästing i Gud. Så oförskämt att berätta detta, jag vet.

Men nere på marken sprakade det av sylvassa strålar som trängde in, man kunde träffas i bröstet och ta fyr, man kunde skäras ut ur sitt eget ark.
Så minns då denna ark, tung och förhistorisk, där unga rokokokåta män stått på lur, sminkade i vitt och andromedagrönt, ögonvåta i sitt kejserliga slagg.

Man ska akta sig, Parisiennes, för det kejserligas slagg. Inte bara parfymera stanken eller blott med vätska vaska dessa plagg, inpyrda i rök och sly, som täcker unga kroppar; elastomer, alltså böjliga atomer, rörliga ljus som glödspiraler, nödsignaler över något fördärvat hav i storm.

Till marken faller vackra fågelbomber nu, med brösten stoppade med knarkigt vax. Vi ödelägger städerna så här, vi åderlåter kropparnas tjack,
vi förflyttar oss i syd till slätterna strax.


Lifterskan:

Det var där någonstans du slutade. I en köttrymd inuti en uppspänd magblåsa. Du spelade dina första och sista melodier på navelsträngen och klämdes ut i det som andra kallar ljus, men du varken bländades eller skrek. Du blundade när de lyfte dig upp i luften och firade din ankomst – som om du tillhörde solen. Din moder viskade, öppna ögonen bara lite grann, så att du ser vem jag är som äger dig nu.

Men nu står du här i dörren och du blinkar inte ens. Dina ögon tåras, och det är inte nålarna, de har du inte sett ännu. Det är jag, låt mig säga det nu Gud, så som du med din egen blasfemi, att jag är större än själva födseln för honom.

Jag kommer ihåg att det stank när vi åkte förbi städerna med pappersbruk.

Det är så det luktar när du har tagit av mig min tröja och rör vid mig så att jag glömmer hålla andan. Hade du vetat det, att massan skulle rinna ut som ektoplasma, att rummets tapeter skulle bli spegelbilder av en ruttnande kropp, skulle du sagt att vi är lika som likmaskarna nu? Att vi ska göra jord av det här helvetet och blommor ska växa ur nekrosen. Av min hjärtvävnad och mina ruttnande jävla exotiska frukter.

Nej, apoptos, säger du. Det kontrollerade självmordet. Cellerna tillkommer och försvinner, precis som dagarna. Kroppens innehåll har bytts ut, och ditt hjärta det har spolats rent, kramats ur. Som att byta kropp, och börja om. Och du luktar inte illa.


– Kanske är det alltid början, förruttnelsen av historien.
– Va?
– Kanske är det alltid början, förruttnelsen av historien.

Lifterskan,

Du har något slags pappersmassa inunder, som du fyllt kroppen med. Tusentals böcker ligger blöta och smulade under bröstkorgen och du pressar fram detta, biblar, testamenten, fågelböcker, diktsamlingar om höga höjder, fram genom revbenen, mellan läpparna, genom ögonen. Men du ser inte det, du bara skriver, tittar inte upp.

Se detta, för det är det finaste. Det är här du kommer in i mitt liv. Du är de vackraste arken.

Och man ber och ber när staden smälter i sitt feta regn. Det växer in över oss, från marken, men också uppifrån. Det är sant, det kommer uppifrån, den glans du finner på hjärtvävnad och äpplen, allihop sedan fusktryckta, reproducerade i någon sval dynasti i väntan på dig.

Hur vi möttes? I någon illegal rymd, bland underliga språk och sken. Du har alltid varit del av detta.

Jag vill att du ska läsa för mig. Och låt det ta tid, läs sakta. Vi hinner riva hus och hem innan det här är över.

/Tjuven

MMS från Orkanen:

Så finns det också hardonerna.
Jag vill veta om du längtar efter att ta på mig.
Om du har ambitionen att någon gång lämna det här landet.
Om du kan få mig att ligga kvar i din säng.
Om dina förtroenden med röda, svarta dvärgar.

När du blir genomskinlig,
när vi drar linor mellan ebb och flod,

berätta hur nära det är till månen om hur ytan sjunker och stiger.

Malmö II

Malmö

Tjuven:

Det här rummet, som vi är i, innanför oss går väggarna. Solen stirrar in på oss genom fönstren.
Ser du nu, hur Abdallah tar små kliv längs en sträng av din saliv, och hur Jean rullar cigaretter av bladguld?
In i eminensen, säger de, och hostar den kalk de skriver med. Jungfrun som blivit varm nu blåser små bubblor
av oljefärg mot dig, mot dina kroppar som du ställt upp på led framför speglar. Och, du vet, det
öppnades ett nöjesfält på din födelsedag som stängde samma dag, alla var hos dig.


Lifterskan:

Ja, jag ser Abdhalla halka och Jean röka sitt guld. De hostar blod, inte kalk. Och jag hör att varje mening du yttrar säger någonting om att du vill ha mig. Dina små bubblor av oljefärg spricker i berlinerblått över dankarna jag har i handen. Hotellrummet. Spegelrummet. Kristallsalongen. Ställ dig i fönstret nu så att jag får se på dig ordentligt.

Ska vi verkligen vara här?
Jag längtade efter dig.
Men jag bygger så lätt upp fantasier.

Kommer du kunna hålla huvudet högt bredvid mig?
Jag ser din hud som stål nu. Varm och vit av vintern. Du har varit kall. Kallare än rummet du brukade befinna dig i. Du brusade genom staden så så bitande klar. Vit kristallmeth. Och när jag kom och var i dig kokade du och spräckte deras (människornas) trumhinnor som is. Så var mina andetag dina ovädersmoln.
Husen ska rasa, skrev vi.

kvarkar
leptoner
bosoner

På natten tar jag fram fågeln jag har gömt under sängen. Den är fortfarande varm. Jag plockar bort stjärtfjädrarna först och lägger dem på fönsterbläcket, stora blänkande fjädrar som smälter in i ornamenten.

Ögonen små svarta kulor i handen.
Fågeln som pickade och pickade mot fönsterbläcket.

Tjuven

Orkanen, jag är hos Tjuven i Malmö. Det är fint, vi skriver dikter och dricker whiskey och går ut med hunden i Tivoliparken. Det är vår här. Gatumusikanterna sjunger playback och människorna stirrar in i solen som om de vore dårar. På natten är torget utanför fullt av rutten frukt och maffia. Han har en guldklocka på väggen som står still, en bokhylla med diktsamlingar av Pasolini och en italiensk vinthund som sover ihoprullad vid min hals.

*

Tjuven: Man ser på boken. Man stänger den. Man öppnar den igen. Man tittar i den. Man läser detta:
Abdallah, din sträng av gläns från munnen, din mun som mumlat mig i sömnen. Nu är det du som faller ur din egen kropp.

Lifterskan: Kom så drar vi linor mellan ebb och flod.

Tjuven: Och han förstod. Han var den skyldig till så lite blod, en blek, kort stund av solen återstod.

Lifterskan: Du talar som en mjuk klang av tång, sjögräs på svarta stenar, blåvalsång.

Tjuven: Kanske drömmen spyddes upp med tårar, från någon skadad stad, barn på bårar, änglalika dårar, allt som återfinns i oss, er, vintrar, vårar.

Lifterskan: I staden är Gud en fähund och det ryker ur invånarnas hål, som om de vore vulkaner, spyende stålverk, brinnande svål.

Tjuven: Där någonstans, i skillnaden, ligger döttrar och sover med skelett. Här diktar djuren, som i flickornas hudar man klätt.

Lifterskan: Varför låter det så vackert om staden? frågar ett passerande skepp. Jo folket har klockspel istället för lungor och munspel istället för läpp.

Den döde

Jag har plats 18 vid fönstret, inklämd bredvid en överviktig äldre kvinna. Hon har kritstrecksrandiga byxor, vitt hår, rött läppstift, fyrkantiga glasögon med skalmar i röd-metallic. Hon har en quiltad svart jacka, hon säger att hon fryser.

Bordet är fullt av Macdonaldsförpackningar. Det luktar starkt av svett och pommes frites. Mittemot sitter en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har mörkt hår till axlarna, några spridda grå hårstrån, vinröda manchesterbyxor av märket Flash. Svart kofta, rutig sjal hårt lindad runt halsen och bruna skor. De är mor och dotter.

Dottern: Han föll på eget grepp. Stackars pappa. Det ska han ha fan för. Det var ett jävla sätt, typiskt pappa eller hur. Skjuta upp allting på morgondagen. Han dog på samma sätt som han levde det var ett jävla tjafsande ända in i döden. Men han verkade inte lida av det.

Modern: Men hans omgivning blev lidande. Jag trodde att jag skulle klara det. Jag trodde hela tiden att jag skulle klara det.

D: Men han bemästrade dig ända in i döden.

M: På sitt sätt fick han sista ordet och ändå var det inte honom jag argumenterade med, det var samhället. En pjäs, man borde skriva en bok.

D: Ja, jag har tjatat på dig om det. Nu kommer kanske någon och stjäl minplats. Min plats min plats här i världen. Han trodde att han var den allsmäktige.

M: Kors. Det sitter ett kors i kapellet. Men vi ska låta dem sitta kvar.

D: Man kan väl få ett evigt liv i universum utan att Gud är inblandad, men det vet man ju inte. Men pappa vet. Han vet.

M: Vad var det sista du sa. I fredags? Du sa inte dra åt helvete det brukar du inte säga.

D: Jag gav dig luren men det märkte han inte. Jag orkade inte säga någonting. Han bara pratade på.

M: Efter femtifem år var det det sista han sa. Dra åt helvete.

D: Men då hade du dividerat länge. Det sa ju Mikael också, dra åt helvete. Då på födelsedagen. Men det var starkt gjort. Så jag kom inte till Köpenhamn med pappa, inte ens och bada kom vi.

M: San Torini borde man åka till.

D: Till centrum kom vi.

M: De flesta vykorten från Grekland är tagna på San Torini. Jag har varit där.

D: Du har ju varit överallt du. Det är Oskarsgalan på måndag, efter begravningen. Då kan vi titta på det hela natten.

M: Det orkar inte jag.

D: Då kanske jag ska sova i extrarummet. Så kan jag göra vad jag vill. så kan jag titta hela natten. Jag måste gå på toaletten. Visste Linn om att pappa dött? Va? Hon visste om det va? Va? du ringde henne?

M: Ja. Tyst nu. Allting ska du säga.

Hon ska på toaletten och allt som hon ska göra där. Spegla sig och suga in kinderna, dra ut huden så att den blir stram och blank. Kinesögon, ska hon tänka och fnissa för dig själv. Kanske säger hon till och med Tjing Tjong. Tjing Tjong.

Hon ska hålla upp håret och åma sig. Och måla läppstiftet lite utanför. Smacka och ha rosa salivsträngar i munvecket. Lukta gott, lite luktagott på halsen. Tralalala nu ska du få se pappa. Så ska hon riva av tre lika långa bitar toalettpapper och lägga på toalettsitsen som ska blåsa bort precis som hon sätter sig. Pappa bjuder, det blir ju så. Äsch nu sitter jag ändå. Så ska hon tänka om det var mannen som var där innan henne som hade urinerat på sitsen. Hon säger urinera. Det sa alltid pappa. Papapapapapalalalala. Nu är du död. Bagare Bengtsson är död. Inge mera bröd.

D: Det finns väldigt många misshandlade djur. Hoppas att den där finnen försvinner på dig till på måndag mamma. Han gick i barndom pappa, gick tillbaka till femtiotalet.

M: Sextiotalet.

D: Du som är flicka Kajsa, hur gör man med flickor nu för tiden, sa han. Jag menar hon är 72 år och gift. Det var ju inte gymnasium längre, fattar inte att han inte kunde tänka ut det själv.

M: De var väldigt goda vänner. På Gunnar lät det så.

D: Titta här i tidningen. Råttor och ormar kan jag uttala men spindar.

M: Du blir illa berörd?

D: Illa berörd. Det är hemskt.

M: Råttor?

D: Nej, jag bryr mig inte om råttor. Jag kan ju inte prata för hela världen men jag är ledsen, det kan jag väl få vara? Jag har alltid haft mina föräldrar.

M: Ja det är klart du får säga det. Gäsp.

D: Mikael sa Om det är någon som är otrevlig mot en när man mår dåligt och sedan ringer om tjugo år och säger att de själva mår dåligt, vad gör man då. Då mådde ju Mikael bra. Det är pappa som har dött är jag övertidsoptimist tycker du? Vad handlar livet om mamma?

M: Jag orkar inte förklara jag vet ungefär.

(De är tysta. 10 minuter senare.)

M: Ungefär så här är det. Man lever och så dör man ho ho ho.

D: Men varför mamma? Varför lever man?

M: För att bli älskad. Vissa lyckas. Jag lyckades inte. Du lyckades inte. Vissa ha tur andra inte ho ho ho.

D: Ska jag hämta expressen också?

M: Han såg fräsch och trevlig ut Mikael. Lycklig. Han beklagade sorgen. Han var fortfarande snyggt klädd. Såg solbränd ut.

D: Det här var ju tråkigt också, (hon visar en artikel i tidningen)

M: Ja han som klättrade in i…

D: Ja och polisen struntade i att leta efter.

M: Va?

D: Polisen struntade i att leta. Så hade pappa sagt. Alla tvingades lyssna på pappa. Ring mig, sa han.

M: Är det någonting som vi är intresserade av på den här Oskarsgalan.

D: Jag har sett så lite filmer från förra året. Precious. Det vore roligt om Gabourey Sidibe vann, hon är ju duktig. Men jag har sett så lite . Kan du svara på min fråga, du kan ju svara om jag svarar.

M: Nu får du lugna dig. Jag är..

D: Du ställde en fråga så svarade jag Precious tycker jag. Så var det helt dött. Jag har inte brytt mig så mycket förra året.

M: Ja jag kommer inte ihåg någonting just nu. Jag är alldeles slut just nu. Ska vi gå nu? (Gäsp). Jag måste bara ta sats. Vet du den här. Jeff.

D: Jeff, ja han är väldigt känd. Väldigt känd. Crazy heart. Det handlar väl om en gubbe. Han gick upp i elden han och såg den. Han var polis och såg också lite sorgsen ut. Sju gånger.

M: Han såg bra ut i alla fall. (Skratt.) Titta katten, titta långt och stilla så ser du den. Första ordet.

D: Nu har pappa dött, lite underligt var det väl. Lite underligt.

(Dottern läser.)

M: Oj då På spåret ikväll, det missar du.

D: Ikväll?

M: Ja. Men det kommer i repris?

D: Ja.

M: Det vet jag inte. Men det kommer i repris?

D: Ja det vet jag. Tyst jag läser.

M: Torsten Flink på Skavlan. Men det går också i repris? (…) Christer Sjögren.

D: Ja ja.

M: Smala Sussie.

D: Jag har sett den. Jag bryr mig inte så mycket om teve just nu. Jag har sett den. Han var från Stockholm tydligen. Han begravdes i Oskarskyrkan, Stockholm. Här läs om Daniel. Jag vill att du ska läsa om Daniel.

M: Har du sett den där Kollateral. Tom Cruise som yrkesmördare.

D: Nej jag har aldrig sett den. På bio eller teve?

M: Han var yrkesmördare.

D: Ja yrkesmördare. Jag har sett den på teve. De jagar varandra i någon byggnad. De kraschar hit och dit. Ja jag har sett den på teve. Flera gånger. Typiskt killar att klättra så här. Ja det är därför jag inte vill ha några pojkar för att de går åt mer.

(De går till restaurangvagnen och köper ostbågar.)

D: Min pappa är död.

M: Är du törstig? Vill du ha vatten?

D: Nej jag dricker inte vatten förstår du, där går gränsen. (…) Akvavit. Akvavit alltså, det betyder livets vatten.

M: Jaja. (…)

D: Det är gott med lite tilltugg när det är fest. Lite salt.

M: Ja, dränka sina sorger.

D: Har du det där förlovningskortet med dig? Du har dolt det väl i alla år du har ju inte hängt upp det på väggen direkt. Han tittar så ömt på dig.

M: Men vet du vad han säger: Vem är du?

D: Vem då? Cornelis eller Chuck Berry?

M: Tyst. Ja i alla fall.

D: Är det inte roligt att låtsas i alla fall att du har haft älskare?

M: Tyst. Vi sitter på tåget nu. Lägg av. Det här är min och det är din. (Hon pekar på ostbågepåsarna)

D: Jag kan skryta att jag hade Jack Vreeswijk iallafall. Han bodde i Norrköping eller Nyköping då när jag träffade honom. 92 eller 93. Lyssna på det här. (hon läser ur expressen) Så här säger Torkel Petterson som ska presentera fem musikstycken. Att London Calling, den Clashlåten..

M: Han är från Lund.

D: Nu är det jag som pratar. Att London Calling påminner honom om en Madeleinekaka från Lund. Han är från Lund det var det jag skulle berätta men nu förtog du det från mig.

M: Ja, stackars dig.

D: Påminner om en Madeleinekaka från Lund, det är punk för mig. Jag hade en Clashskiva. Lyssna. ”Har du en unik stil? Vi vill visa vardagsmode…”

M: Tyst.

D: Då ska du gå där.

M: Jag?

D: Ja jag pratar ju med dig.

M: Nej sluta jag är inte intresserad.

D: Ja du har inget val, äntligen får du gå på catwalken. Visa upp dig.

M: Sluta nu.

D: Jag är vuxen. ”har du en unik stil? vi vill visa vardags..”

M: De kan läsa själva. Mats vet inte om det här med färgfesten. Orange det är ju en ful färg. Det ska ju vara smoking på killarna. Kanske en orange slips.

D: Jag har massa orangea kläder. Från från några år sedan. När orange var årets färg. Jag har en orange tröja, orangea skor, orangea strumpor...

M: Kan jag få min svarta väska? Den här väskan har jag fått av dig va?

D: Ja från New York. jag och Mats köpte den. Vi skulle köpt en röd men det fanns ingen röd. Silver syns annars bättre. Egentligen lite dumt.

M: Heldumt. Halvdumt.

D: Är jag fin nu, glänser det fint (hon kammar sig.)

M: Orange, fult. Oskarsgalan på måndag.

D: Då kan jag kolla hela natten efter begravningen.