– Fan vad jag lever när jag är tillsammans med dig.

– Vad menar du?

– Att det känns så. Livet. Det känns så mycket.

– Är det det man eftersträvar?

– Ja, det är därför man kör 200 km i timmen, det är därför man dyker från balkongen. För att det ska kännas riktigt riktigt mycket.

Körsbärsstölden

Stockholm, ge tillbaka mitt regn. I fyra dagar i rad har fjorden invaderats av små fiskebåtar fyllda av rödflammiga norrmän vajandes med små flaggor.

Men ikväll klockan tio kommer Han!

Jag försöker tänka på varför det blev som det blev. På männen. Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om dem, de liksom överlappar, snor in sig i varandra. Och nu då? Ensamhet. Kloster. Nunna. Feministisk porr. Jag onanerar till youtubeklipp med Patti Smith och spelar bukkake-filmer baklänges

Jag har haft två drifter som styrt mitt beteende. Och det är inte fint. Det är kåtheten och spriten. Mina två pekande kukar.

Jag är en jävla manet.

Jag vill att den här boken jag skriver på SÄLJER så att jag kan fortsätta vara på såna här platser och vara ifred och låta Jack och Jim vara dem som är fulla för en gångs skull. Jag tänker att jag måste skriva en deckare så att jag tjänar pengar. Jag tänker att deckare är prostitution och porr är underhållning.

Och vad gör pojkvännen?

”Jag såg att du har lagt upp toplessbilder på dig själv på nätet. ”
”Ja… men alltså..”
”Jag får väl skaffa ett vapen då.”

...

Igår kväll ringde det på skype. Och där sitter han och osäkrar en kalashnikov!
”Såna här känner du igen från Afghanistan va?”
”Du är inte klok, vart har du fått tag på den?”
”Hemligt.”
”En sån får man väl inte ha hemma?”
”Nej. Det var lite jobbigt när jag gick hem med den genom stan. Jag hade den under en filt men den gled av hela tiden. Frameråm”

Besök från Sverige II

Besök från Sverige (och brandtrappan)

Det bodde tre ryska dansöser bredvid mig i hamnen, men de har åkt nu och när fabriken stänger på kvällarna är jag helt ensam här igen. De brukade ta med sig män hem på nätterna och då kom havet in genom springorna i fönstret och jag saknade dig ännu mer.

Jag brukar pressa läpparna mot handen och lista sakerna jag vill visa dig tills jag somnar. Hur det luktar här i gränderna när det har slutat regna. Den gula vallmon, kaprifolen, kullerstenen och rosorna. Platsen högst upp på berget där man ser molnen ovanifrån, stalaktiterna i bäckmynningen, ormbunkarna och jättedaggkåporna, suddiga moln och klart vatten. Skeppen och seglen, brännmaneterna under mitt fönster.

Du sa: ”Jag vill vara där du är ibland, förstår du inte det? Minst ibland.” Och jag sa att jag var tvungen att stänga av mobilen ett dygn för att tänka på om den verkligen var bra för mig, den här kärleken som människor vrider sig ur och in i. ”Vad är du rädd för?” frågade terapeuten. ”Det är jag inte”, sa jag och kröp ihop i skinnjackan och i samma andetag: ”Kanske för att de jag älskar tas ifrån mig och för att jag ska sluta älska.” Jag sa ”Det är en tunn gräns mellan det jag kallar livet, romantiken och självdestruktivitet. Jag är rädd att kärleken ska slipa mina kanter.”

I 24 timmar letade jag anledningar att sluta älska dig och jag kom inte på någon. Men jag kom på att jag vill inte förlora dig. Du är den jag vill vara närmast och du är viktigast för mig.

Chatroulette – No gun, no fun

I tre timmar sitter jag och Judith och försöker få någon att visa ett vapen på chatroulette. Visst, några finniga tonårskillar tar fram ett luftgevär och en fransk utbytesstudent drar kniv. Men det är förvånandsvärt få som har ett vapen hemma. Vad som inte förvånar är dock alla kukar som dras fram.

out: Hi! I'll show you my tits if you show me a gun - not your dick.
in: Haha WHERE ARE YOU FROM???
out: Sweden of course, looking for guns
in: why??
out: I like it
in: i like your tits
out: me too
in: take off your clothes and i'll show you a gun
out: gun first!
in: dont have a gun
out: no tits
in: fair enough
out: no gun no fun
in: words to live by

Så till slut. En man med potatisnäsa sitter i bar överkropp och pratar mobiltelefon medan han slötittar på chatrouletten. Det tar en sekund. Snubben har ett maskingevär bredvid sig på skrivbordet!

Out: I'll show you my tits if you show me your gun.
In: Let's fuck.

Jag vill leva ett liv inte helt utan brist på självdistans och vissa självdestruktiva beteenden.

Bergen –
för varje andetag man tar här kan man dra av ett paket cigg från livslängden
men
JAG FATTAR INTE VAD DE SÄGER

Jag träffade en av konstnärerna som har ateljé här när jag var på väg till studion.

"Gröt gröt gröt", sa han.

"Ja, eh. Kristina, jag är gästartist här," sa jag.

"Gröt gröt gröt?"

"Eh hehe jae…"

"Grötgrötgrötgrötgrötgröt."

"Ja.. hehe eh jag måste gå nu, vi ses."

Jag skyndade mig in på mitt rum och låste dörren.

10:15
Me
Så du använder mens-kopp?

10:15
Judith
håller på att rodda ett seminarium ombiståndspolitik här. Kan vi ta det en annan gång?
men svaret är ja, det är den bästa uppfinning som gjorts

10:16
Me
Jag läste igenom gamla samtal och såg det. Hade inte reagerat då. Vi kan väl ta en kaffe och prata om det?

10:16
Judith
ja! fan tampong är förtryck!
mot jorden, mot kroppen och mot plånboken!

10:17
Me
Jag längtar tills ni kommer. Då ska vi leka ohyffsade miljonärungar i min studio.

10:18
Judith
ja! jag är alltför hyfsad här. förutom att jag sover under köksbordet

10:18
Me
Du kommer älska det här.
Å varför kan ingen sova normalt där hemma? S har flyttat ut på balkongen.

10:18
Judith
jobbar du på boken? hur går det?

10:29
Me
det är det ända jag gör
jag pratar inte med någon
eller
jag pratade med kille som kom fram till mig igår när jag var på promenad
han var civilingenjör från Ghana
"Hello. I recognize you. I know your face."

10:31
Judith
ha ha ha!

10:31
Me
Men jag var glad. Jag sa att han var den första personen jag pratat med på fem dagar.
jag var ju på fest första kvällen och blev helt mosig av norskan
så nu har jag slutat prata med folk.
väldigt skönt

10:32
Judith
jo, Love och jag har pratat om hur vi ska undvika normännen på vår resa.

10:32
Me
häng med mig och John

10:33
Judith
john?

10:33
Me
civilingenjören

Me
när jag kom upp till studion idag så stod det två jättehögtalare och en mixer utanför dörren
I love Hallvard!

21:02
Judith
oj!

21:02
Me
och två madrasser

21:02
Judith
jaaaaa!

21:02
Me
det blir öppen studio och rejält kalas när ni kommer!

21:02

Judith
han är gud hallvard
OM det blir
jag vill mixa

Idag ska jag prova på att vara norsk i den här den sista av Sovjetstater. Jag ska köpa hem fiskkakor och blodpølse och göra lefsor. Lefsor är ett slags bakverk norrmännen gör av ett hårt tunnbröd som de låter bli mjukt mellan fuktiga handdukar, brer smör, socker och kanel på, rullar ihop och skär i små bitar. Perfekt när man är ute på fjället med sin lilla lilla ko och sin lilla lilla smörkärna.

Jag ska säga rusbrus och skallebank och gammelgris och jag ska kalla Tarzan för Djungel-Ola och Nalle Puh för Ole Brumm.

Jag ska låta glad samtidigt som jag saker som ”Ditt leende liknar mer ett fiskrens och därför ska jag smörja in dig i honung och rulla dig i pissmyror.”

Jag ska göra om engelska ord till mina egna genom att uttala varenda stavelse. Och sätta prickar över alla mina a:n. ”Det är graejt icke sånt?”

Och jag ska gå på tur och tänka på hur högt det är från fjällets topp till fjordens djup och lyssna på havet tills Grieg sprutar ut ur alla mina hål.

Det är storm. Jag hade glömt balkongdörren öppen och de vita gardinerna fladdrade som blöta spöken, in och ut ur lägenheten när jag kom hem inatt. Ibland känns det som att jag är på ett fartyg när regnet och vågorna piskar fasaden och skeppen tutar. Hurtigruttenskeppen har den vackraste signalen.

Det sägs att Bergen är Europas regnigaste stad och att det regnar 275 dagar om året. Vilket innebär: inget påtvingat solbadande. ingen bikiniångest – mina bleka ben är lämnade ifred.

Bodil Malmsten skriver:

"Ett väder som idag – grått, kompakt, skyddande, inga hårda solstrålar, inget tvång att ligga på en strand och ta tillvara på det så kallade vackra vädret.Vackert väder – det är som det är nu, regnet piskar, havet välter som cement, internetuppkopplingen fungerar, ordbehandlingsprogrammet behåller formateringen när jag kopierar, jag kommer vänja mig vid nya datorn, det är vackert väder hos mig idag."

Foto: Cato Lein

Jag fick precis reda på att Bengt Emil Johnson, poeten, är död.
Jag träffade honom 2007, på Elverket.
Minns hur vi stod där bakom scenen i mörkret,
att vi log och viskade och snart var det hans tur.
Jag hade en hemlighet,
jag hade spelat in fågelsång till hans entré.
Jag satt där bakom och lyssnade sen.

Jag hade fått i uppgift att skriva ihop en presentation om honom innan:

"Bengt Emil Johnson tilltalar sig själv i sin poesi. I sitt lyriska talspråk är han förbannad, enträgen, han klagar, kuvar och tröstar. Han jagar dikten, fångar den med utropstecken. Han talar om döden, visar sig själv en väg att gå innan den hinner ifatt, för ännu är graven en orörd grön matta. Han talar också om dem som kommer att lägga blommor där, när det gröna gräset en dag grävts upp och plattats till igen."

På något sätt talas här om dem
som kommer att sätta blommor
hos oss när vi dör.
Det har börjat,
visa nu bara ingen svaghet.

Varje morgon vaknar jag en kvart innan väckarklockan ringer. Jag knäpper på datorn som står på golvet vid sängen och sätter på något av sommarpraten som jag har laddat ner. Den här morgonen är det Ulf Malmros tur. Det regnar ute, smattrar mot båtarna nedanför balkongen. Jag tar mig tid att göra min frukosttallrik med fil (syrnet melk) perfekt. Skivar banan och ett äpple, lägger i tur och ordning i valnötter, hasselnötter, mandlar, linfrö, pumpakärnor, tranbär, gojibär och strör på torkad brännässla, kanel och krossade nyponskal. Det här har varit min frukost i några år nu och det har blivit mitt alibi för alla de där sena nätterna. Men spriten, spriten. Jag kan supa vilken gubbe som helst under bordet. Jag kan supa vilken vinpimplande kulturgubbe som helst under bordet. Aktarej Stig.

Jack och Jim och flaskan med Akvavit står fortfarande oöppnade. Men hur många dagar har gått? Sju, snart. Inte direkt dags för diplom, men ändå. Jag knarkar min roman nu. Hela nätterna sitter jag uppe i studion och skriver och skriver tills ögonen svider och bokstäverna gungar lika mycket som havet.

Jag pratar inte med någon. Ibland ett litet "Hej" om jag möter någon i korridoren. Eller "Förlåt" om jag råkar stöta till någon i affären.

Men i mitt huvud bubblar det av ord, dialoger, tankar, drömmar. Jag tar pauser ibland och går utefter kajen och strukturerar upp det jag ska skriva. Pratar högt för mig själv, provar samtal mellan huvudpersonerna. Ibland skrattar jag och ibland börjar jag gråta. Då vet jag att det är bra. Eller är det bara jag som tycker det och skitsamma skit i alla andra nu. Nu är det jag och min roman.

Havet får lyssna. Det ser olika ut varje dag. Kanske gör det att hjärnan expanderar lite grann när man kan se så lång bort och att man då får plats med större tankar.

Jag sätter på mig strumpbyxor, klänning och en stickad tröja. Jag har snott med mig Loves blåa, han vet inte om det, men jag tänkte att det kan vara bra att ha den på sig. Jag skriver ju ändå om honom.

Jag har satt upp ett kort på honom i studion. Och fyra av mina andra vänner som ger mig inspiration till den andra protagonisten. Det blev för rörigt att ha med dem allihop så jag har smält samman dem till en mörkt lysande bubblande varelse som följer mig på min resa genom Staterna. Love är egentligen inte heller ensam om att inspirera till sin karaktär. I första uppsättningen av mitt manus var han det. Men så hände saker. Det gick en vinter. Jag blev förälskad. Så förälskad att jag till slut tappade förståndet. Han är med i den här versionen. Så förlåt Love, du är bättre i verkligheten. Och kanske den viktigaste personen i mitt liv. Fortfarande. Någon annan är där och försöker knuffa ner dig från piedestalen, men det kommer nog ta tid. Det tar tid visa att man alltid står kvar - vad som än händer.

Jag tar med mig min fil och går ut ur lägenheten, låser, går ner för spiraltrappan, över piren. Låser upp fabriken och tar hissen upp till plan tre. Det luktar rengöringsmedel i hissen, eller det luktar luktsudd, eller tuggummi. Jag får minnesbilder av tioöringar som klirrar i fickan, fem stycken från syrrans samling, vilket ska man välja? Lite ont i magen för stölden. Men men. Hade jag tio kunde jag växla till en krona och köpa ett i automaten. I med kronan, vrida om. -klonk- Vilken färg skulle det bli?

På dörr 545 står det: AIR USF International Guest Artist. Jag låser upp och går in i mina 67 kvadratmeter av himmelriket. Mina 3,2 meter till taket. Mina tre stora fönster med utsikt över viken och min stora franska balkong där jag kan stå som en miljonär och vinka till skeppen som åker förbi.

Det doftar målarfärg och rooiboste. Mitt skrivbord är fullt av målarfärgsfläckar och rispor. Jag kopplar in datorn och sätter på vattenkokaren. Gör en kopp te och en kopp pulverkaffe. På med glasögonen. Nu kör vi. Du och jag havet. Nu jävlar ska den bli klar.

Grattis till miljonen Kjetil!

ingen hjärna, kanske inget hjärta, fyra böjda kukar.

15:47
Me
vet du vilka casio kids är?

15:47
Judith
nej

15:47
Me
ok

15:48
Judith
vilka är de då?

15:48
Me
ett band. jag tog just en kaffe med basisten

15:48
Judith
kul

15:48
Me
han kanske får en miljon imorgon av Aha

15:49
Judith
oj! vad får du i så fall: gör en deal snabbt som ögat.

15:49
Me
han sa att det blev fest iaf

15:49
Judith
bra: på lördag hoppas jag.

15:50
Me
jag ska på konserten och prisutdelningen imorgon

15:50
Judith
tjusigt, jag trodde du skulle leva i exil där borta

15:50
Me
jag ska hångla med sångaren i Aha och förvandlas till seriefigur

15:52
Judith
oj vilken bra fantasi. jag brukade drömma om han den tecknade, när jag var 12 ville jag gifta mig med honom

15:52
Me
är inte det sångaren? Jag var jättekär i honom som tecknad.
men så blev jag ju kåt av Acke också.
N är ju lite lik Acke.
Jag och hans bror skrattade gott åt det. Att jag äntligen fått min våta dröm uppfylld.
Acke med skägg och gitarr.

15:54
Judith
ha ha!

15:55
Judith
jag brukar säga att Love ser ut som världens smalaste och blondaste sylvester stallone. han blir irriterad.
roligt

15:55
Me
haha ja!
men han ser också ut som en osminkad David Bowie

15:56
Judith
fast mest som dennis hopper

15:57
Me
Nu ska jag äta fiskkakor
man ska ta seden dit man kommer

15:57
Judith
gört, jag ska raggarduscha i handfatet på jobbet.
det är över 30 grader

15:58
Me
min kompis staffan sa att han var en skäggig pöl
och att han tänkte på mig när han såg en bild på Christina Lindberg

15:58
Judith
haha googlade just. porrbruden?
kom igen!

15:59
Me
japp
porrblomman

16:00
Judith
jag är en manet på land
rädda mig

16:00
Me
jag skulle bara gegga omkring med dig

16:01
Judith
nej, du måste lyfta mig varligt och bära mig till den stora havet!

16:01
Me
lägga i en hink tills du dog och ingen skulle veta
hur ser man att en manet är död?

16:01
Judith
bra fråga
man håller ett par glasögon mot munnen/analen (samma hål) och kollar om den andas eller nåt.

16:02
Me
snart är du här i mitt nya hav och fladskar omkring

16:02
Judith
den har ingen hjärna: kan inte hjärndö.

16:02
Me
hjärta?

16:04
Me
märkte du mitt nya ord förresten? Vad maneter gör i vattnet.
– kan också användas på dig en riktigt blöt kväll.

16:05
Judith
fladskar. bra ord. vad betyder det i manetsammanhang? googlar hjärtefrågan.

Öronmaneten är lätt att känna igen på dess fyra könsorgan, som är runda eller öronformiga.

16:06
Me
man liksom simmar utan att kunna styra fast man har ändå inget mål så det gör ingenting

fyra!

16:07
Judith
man går bara dit de fyra kukarna pekar

16:07

Me
FYRA!

16:07
Judith
ingen hjärna, kanske inget hjärta, fyra böjda kukar. vilket djur alltså.

16:08
Me
Ska alltid svara Manet på frågan om favoritdjur
fan att man inte får den frågan lika ofta längre
när man var barn så var det ju typ varje dag

16:09
Judith
min var sjöhäst länge. kul med häst i sjön.

16:10
Me
Är sjöhästens svans egentligen en förvriden kuk? Jag börjar misstänka det. Djur i vatten alltså.. herregud

16:11
Judith
har hittat svar: ingen hjärna, inget hjärta, inga ben, inga ögon. 95% vatten.

16:12
Me
bara vatten och FYRA könsorgan??
uä
låter som ett dåligt sopp-recept

Judith
Maneter förökar sig genom att hanarna sprutar sperma direkt i vattnet som honorna fångar upp med sina munnar.
det du

16:14
Me
been there done that

16:14
Judith
ha ha!
jag vet inte om jag ska älska eller hata maneten

16:14
Me
skaffa en och se efter
men stoppa ALDRIG ner huvudet i akvariet
och du får ALDRIG ALDRIG sätta dig i det

… Jello-baby

16:15
Judith
oj oj oj. det kan man göra en sf-film om som blir väldigt bra
som V fast maneter

16:16
Me
jag ska be Leoparden rita en serie

16:18
Judith
ja!

... Jag vaknade med en ofrivillig mustasch från bläckpennan. Nu har det gått en dag och jag är tillbaka i sängen igen. Har precis läst några sidor ur Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna. Jag har inte pratat med en enda människa idag.

Jag har packat upp mina saker. Hängt upp klänningarna på galgar i fönstret, ställt Jack och Jim så att de har utsikt över varvet. Så har jag lagt smulor på räcket till balkongen från ett paket kex jag hittade i skafferiet, så att gråsparven ska fortsätta sitta där.

Jag har promenerat utefter piren och gått genom fiskmarknaden och tagit kort på krabborna som krälade omkring i stora kar. Och jag har varit i Botaniska trädgården och tittat på rosorna och tjacknackarna som sköt upp bakom Kulturhistoriska museet. Jag har bestämt mig för att gå till trädgården varje dag och sitta på bänken vid dammen och titta på karparna som far som guldpilar under näckrosorna. Eller, om det regnar, under valven vid Naturhistoriska museet, där taget flagnar gul färg och det droppar ur betongen.

Klockan är halv fyra på morgonen. Jag kunde inte förmå mig att gå hem till lägenheten med den utsikten. Efter solnedgången var staden stjärnor som fäst sig vid bergsväggen och speglade sig i viken tillsammans med fartygen och småbåtarna. Jag var ensam kvar i Sardinfabriken och gick omkring i de tomma korridorerna. Jag undrar vem som bodde i det vitkalkade huset där jag har min lägenhet. Hoppas att det var någon riktig gammal sjöbuse. I en segelbåt under min balkong spelar någon Guy Chadwicks Crystal Love Song. Luften känns som ett fuktigt Honolulu med stänk av regn och salt sill.

Jag önskar att jag slapp prata med någon imorgon också. Att det bara är Bodil Malmsten och jag och bläckplumparnas hemliga meddelanden i lakanen.

USF Verftet kl. 03.00

Fan vad bokstäverna dansar.

Jag ligger i min nya säng som gungar lätt av havsbruset och ölen Hallvard (#1!) bjudit mig på. Han hade som förutspått mjukt ljust skägg, sneakers, vindjacka och t-shirt med ett hippt fyrfärgstryck. Han var pyntad med rosiga kinder och ett plåster på näsan från fylleolycka på cykel i Köpenhamn. Hallvard visade mig runt i den gamla sardinfabriken där jag har min studio. Sardinerna har bytts ut mot konstnärer och musiker. På bottenvåningen finns en restaurang/bar som heter Klippers och i källaren finns konsertlokalerna Sardinen och Rökeriet. Och på våning 3 - min studio.

Hallvard tog med mig på fest på taket utanför kontoret där jag träffade curatorer, producenter och konstnärer som håller till i huset. De var supertrevliga, tror jag i alla fall, men jag blev helt tjock i skallen av norskan. Den gör mig dubbelt så full, vilket är bra för jag kommer spara in en massa pengar. Jag var i alla fall tvungen att be Hallvard visa mig hem till lägenheten efter tr

Forsarna

Finse, 1222 meter över havet slår lock för öronen. Jag tänker inte ens försöka skriva något poetiskt om de här turkosa forsarna som dånar ner för de snötäckta bergen. Min naturromantiska lyrik är en mört, efter att katten varit på den, jämfört med det här.

Jag får panik när jag ser snön. Jag har packat väskan full med hippeklänningar. Hur kallt är det här i Norge egentligen? Tåget hänger sig fast i klippkanten. Himlen är vindsblå. Och forsarna – nu gör jag det ändå – de verkar själva ha glömt varifrån de kommer och vart de ska, bara störtar fram.

Jag saknar ingenting – kanske är det det som är lycka. Jag är jag och min kappsäck och det är jag som bestämmer vad jag ska göra. Ingen chef – aldrig någonsin mer en chef, livet är för kort för att spendera på vad andra tycker att man ska göra. Jag längtar efter att packa upp mina saker i min nya lägenhet, öppna fönstren på vid gavel och lyssna på mina nya ljud. Jag känner hur forsarna och bäckarna drar igenom mig. Jag drömde mardrömmar om berg när jag var liten – jag ska erövra dem nu.

Jag vet inte ens om jag tycker om det här landskapet, jag bara häpnar över att det kan vara så här. Allting är stort. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om Norge inte är lite väl gulligt för mig. Jag studerar Mette-Marit-kopian i sätet mittemot. Rosiga kinder, hon osar friluftsliv, som om hon andades ut friskare luft än hon andades in. De andra passagerarna glor på mig. Kanske för att jag precis öppnade en ölflaska med tänderna, men jag tycker ändå att de glor lite väl mycket. Speciellt en kortklippt kvinna i fyrtioårsåldern. Hon gör det i smyg när hon tror att jag inte ser. Varje gång jag tittar dit – som nu – så gör hon liksom en rörelse som ska verka som om den redan var på väg någonstans. Som om hon precis bara sträckte lite på nacken, eller tittade i sin mans pocketbok och nu är på väg tillbaka till att titta ut genom fönstret. Nu gäspar hon, hon kommer inte undan. Jag glor tillbaka och när hon möter min blick tittar jag snabbt bort och gäspar jag med.

Ska jag försöka prata norska nu? Bergen-norska låter ju som något tyskarna knullade fram under Hansatiden.

Jag har fått ett mobilnummer till Hallvard som ska möta mig på tågstationen i Bergen.

Jag har två olika förslag på vem Hallvard är.

Hallvard # 1: ElektroPop-Hallvard

Är lika gammal som jag, blond, mjukt ljust skägg, sneakers, vindjacka och t-shirt med ett hippt fyrfärgstryck. Elektropop-Hallvard har lite hull och han är ständigt lätt alkoholrosig om kinderna. Han ger ett snällt och mysigt intryck. Han har en flickvän sedan fem år tillbaka som han älskar men som han har varit otrogen mot en gång. Flickvännen vet inte om det och det har blivit till ett ont frö som gror i Hallvard.

Hallvard # 2: Lång-Hallvard

Är jättelång med rödskimrande ögonbryn som avslöjar elden i kalsongerna. Svår acne, men bara på ryggen. Besserwisser med lite för korta jeans och något obskyrt norskt Oi!-band tryck på t-shirten.

Det är ingen utsikt längre. Bara en blå dimma av regn så jag antar att vi är nära. Jag har inte ens några gummistövlar med mig fast folk sagt att det regnar mer än 22 meter regn i Bergen varje år. Det blir första prioritet imorgon. 1. Köp gummistövlar. 2. Ring och kolla om Jon Fosse är hemma.

Nu är jag äntligen på väg. Jag ser mitt ansikte speglas i tågets fönster. De små rynkorna runt ögonen, jag har svullna ögonlock av för lite sömn. Håret är nytvättat och lockar sig under hatten. Jag har satt på mig min svarta trikåklänning och skinnjackan där backstagepasset till Thåströms konsert på Slottsskogsvallen fortfarande ligger kvar som en trofé i bröstfickan. Det är så påtagligt att jag är på väg till friheten. S har packat ner svenska jordgubbar och en stock snus. Lifterskan har packat med sig Jack och Jim och Akvavit. Solkatterna leker över hennes kinder när hon lämnar Stockholm bakom sig.

Vi vaknade tidigt imorse. Ingen sa någonting. Jag duschade och han gjorde en frukosttallrik till mig, kokade kaffe. Vi var uppe sent. Låg på en filt i parken utanför mig och drömde om en roadtrip runt Svarta havet. Pekade ut länder och städer i kartboken. Först tre veckor med bil genom Lettland-Belarus-Ryssland-Georgien-Azerbadjan-Iran-Turkiet, sedan några veckor i Syrien och sedan tillbaka genom Europa Turkiet-Bulgarien-Rumänien-Ungern-Slovakien-Polen-Tyskland-Danmark. ”Jag älskar dig, men nu orkar jag inte hålla upp ögonen längre.” var det sista jag hörde honom säga innan vi somnade med näsorna i kartboken.

Han skjutsade mig till stationen och satt och väntade med mig på perrongen. Han såg ledsen ut. ”Men du kommer ju och hälsar på i augusti.” ”Ja, om jag inte köper en flygbiljett redan imorgon.” ”Jag känner verkligen att jag är på väg nu.” ”Ja, du är ju på Centralen.” ”Ja men liksom inuti mig. Jag är inte kvar här längre.” Då höll han om mig och kysste mig över hela ansiktet. ”Jag måste kyssa varenda fräken nu innan Norge tar över.”

Jag har åkt genom nästan hela Sverige den här sommaren. Färgerna är det samma, och människorna. Det är något hjulbent bastant över svenskar. Något rödkindat blå-gult i de neonfärgade foppatofflorna. Perrongerna liknar varandra, teglade stationshus, planterade träd på rad. Åkerfräken som lutar sig mot nedklottrade vagnar, blålångblomster mellan rostiga järnvägsspår. Det är hus men inga människor. Ensilagebollar och klöverängar. Tranor som bögigt spatserar över vetefält. Jag är bortskämd med de gröna skogarna och rapsfälten som Gud spritt över landet som gula pisspölar.

I Karlstad byter vi till buss och båda mina väskor går sönder. Axelremmen på mammas gamla skinnväska och det ena hjulet på resväskan. Karlstad gillar inte mig och jag får skrivkramp av Karlstad. ”Parkeringshuset Duvan”, skriver jag i mitt block. ”Sven Ingvars på Beach Boys-turné”, ”sporthall/gaskammare”. På grund av att jag nu måste släpa min 20kg-väska till bussen hinner jag inte på förrän den är full. Det är jag och ett kinesiskt äldre par och en fetlagd lantisfamilj som inte kommer på bussen. Mamman i familjen, som är mitt uppe i ett blomstrande klimakterium ropar hysteriskt att vi måste ha en buss, att hon minsann inte tänker åka någon jävla lokaltrafik genom hela jävla Sverige. Och den tjocka sonen som måste vara i tioårsåldern och dagen till ära klätt sig i någon typ av fin-kavaj med tribals i glitter på ryggen och en tjock silverlänk runt halsen spottar ur sig roliga historier från en slitet exemplar av dass-boken. Pappan är liksom genomskinlig i bakgrunden, släpandes på familjens bagage. Efter ett tag kommer en buss och jag somnar så fort jag satt mig. När jag vaknar är jag i Norge. Jag har smugglat sprit över gränsen och ler nöjt. Framme i Oslo släpar jag min resväska genom Sentralstasjonen. (Allt som jag hädanefter skriver på norska kommer vara på gehör.) En röst i högtalarna får mig att stanna upp. Det är som om en porlande bäck från Fäbojäntan strömmade ut över stationshuset. Stig har rätt, alla svenska tjejer borde lära sig norska.

Det är sista utekvällen i Stockholm och jag möter upp med Love, Jonna, Liebe, Dartanjang och Jenny på Södra Bar. Vi står på altanen och det är sommarvarmt och staden blänker. Katarina och Johan spelar och vi låter fyllan rinna till. Jag kommer sakna dem.

Jag tar sista tunnelbanan hem till S i Zinken. Kryper ner i sängen bredvid honom och han drar mig till sig och säger något om att jag luktar som ett bryggeri. Jag älskar att ligga bredvid honom när han sover. Och det är så lätt att somna på hans arm.
Ellen väcker mig på morgonen. Hon ligger med näsan mot min. ”Usch vad du luktar.”
”Ja, jag var ute och drack öl med mina kompisar inatt. Men jag ville sova här så att jag fick träffa er innan jag åker.” Olle kommer också och lägger sig och S suckar och säger att de ska gå och leka på sitt rum. ”Men vi vill gosa.” Och så blir det. Jag börjar vänja mig vid den här lilla familjen nu som ligger i en liten hög på morgnarna.