Jag ska träffa honom igen

Medan jag hör på radion att Bergman är död dyker Petter upp på msn.

P: Bergman har dött!
K: jag vet...

K: skulle precis skriva till dig

P: jag trodde han var odödlig

K: konstigt

K: det är han

P: på sätt och vis

K: nu ska vi ses snart

K: konstigt att han skulle dö idag

P: ja väldigt märkligt

P: vad betyder det?

K: att det är en konstig dag då allt kan hända

P: precis

K: jag går till affären nu.

P: ok

P: ses snart
K: ses

Vi ska ses på Skanstull om två timmar.
Jag tar en dusch. Skakar. Försöker få i mig lite fil och flingor men jag mår bara illa. Det är nästan 3 månader sedan vi sågs. Ett kvartal. Jag väljer min gråa klänning med blommor, gympaskor. Han var snäll på msn, vi skrattade. Han är också rädd säger han. Jag ska köpa ett sexpack folköl. Hämtar en filt på vinden. Vår första dejt drack vi också folköl på en filt. Äppellunden i Västerås sommaren 2003. Då sprängde vi fiskar i luften. Precis som idag.

I love Sweden

Vi åker hem till Stockholm igen. Anniken, Mattias och jag. Mamma, pappa och skitungen i baksätet. De ser kära ut. Jag lägger mig ner och tittar på molnen. Allt är supersvenskt. Liv Ullman sommarpratar på P1. Vi stannar och äter kebabtallrik i Billingsfors. Letar Stig Lindberg-keramik och stringhyllor på loppmarknader längs vägen. Äter geléhallon och turkisk peppar.

Vi pratar om äckliga djur. Jag tycker att alla djur är obehagliga när de är många.
- Tänk ett rum fullt med ulliga kaninungar. Eller hästar, små och jättemånga hästar. Usch. En larv som är stor och ensam är inte så farligt. Som en elefant.
Mattias tycker inte om katter.
- De är äckliga. Bara hur de går omkring med svansen i vädret. Äckliga människor har katter.

Sedan pratar han om Klu Klux Klan och skrattar.
- Asså de är inte så många som man tror. Bara några hundra. Så har de ju inte bara vita kåpor, det finns alla möjliga färger att välja mellan. Det ser nästan ut som en pride-festival med alla färger. Så kommer de där i sin lilla specialkåpa i sitt lilla demonstrationståg. Står på en liten gräsplätt med kravallstaket runtom. Omringade av tusentals motdemonstranter som vill slita dem i stycken. Ha ha. Det är fan synd om dem. ”Jaha, varför är ni så få?” ”Vi är flera tusen.” ”Men vart är dem då?” ”Eh... vi är tjugofem.”

Vi stannar och tankar på en mack utanför Kristineberg. Då kommer Trazans Banarne gående. Han äter korv och har vackra blå ögon. Trazan är på Gotland och svinar.

Det är sommar i Värmland, Sveriges Texas. Björkar, bara ben och Banarnes blåa ögon. I love Sweden.

Banarne som Klasse Möllberg

På flakmoped genom skärgårdsnatten

Jag älskar att åka tåg. Nu är jag på väg till Strömstad för att prova på västkusten.
Hela Götelaborg sitter på tåget.
Ville do ha ett shex ellarr?
Erru dom i hovve ellarr?

En rödflammig dam i klimakteriet sitter mittemot. Hon ställer sin väska på sätet bredvid mitt och informerar mig om att de har tre säten men bara är två. Därför står väskan där. Det är fullt på tåget, folk står i gångarna. Kvinnan tittar ned i sin tidning, svettas klimakteriesvett, låtsas inte se.

Det är senare på kvällen och jag och Anniken får skjuts på flakmopeden av Mattias. Vi har en flaska whiskey mellan oss. Det luktar salt och snart är vi framme vid havet. De andra väntar i bastun. När vi kommer fram skyndar jag mig av med klänningen. Vattnet är inte så kallt som jag trodde, jag badar naken och försöker ligga på rygg i vågorna.

Jag och Kribbe dansar till Bruce Springsteen. Vi står på bordet på bryggan och jag ber om vind. Den kommer och tar tag i mitt hår. Vi dansar runt runt, nära kanten men vi ramlar inte ner.

Mattias har fiskat Makrill och grillar dem i foliepaket. Varsit paket får vi. Med färskpotatis och löjromssås till. Det smakar himmelskt. Pojkarna röker cigariller och vi har tre sorters whiskey att välja mellan. Anniken dricker vitt vin och skrattar precis likadant som när vi var små. Hon har vassa hörntänder och kastanjögon. Jag anade inte hur mycket jag har saknat henne.

Tre meter från en telefonstople i förarsätet

Klockan är elva i Västerås och jag hämtar Moa med min storasysters gamla jeep. Vi åker högt över semestrande Svenssonfamiljer, trimmade Audis och nedsänkta vrålåk. Blänger på cityjeeparna med trasiga strålkastare. Vi pratar om när jag hade sönder Toyotan pappa köpte. Jag fick sladd och voltade ner i diket. Tre meter från en telefonstolpe fångades jag upp av en cementtrumma. Tre meter från en telefonstolpe i förarsätet. Fortfarande när jag rodnar så lyser ett rött märke från bältet på halsen.

Efteråt var jag rädd för vägrenar och körde som en gammal gubbe. Långsamt, så nära mitten av vägen jag kunde. Men nu har jag korsat USA med Johanna. Tornados, skyfall och jättelika lastbilar.

Vi hämtar upp Moas kille. Han kramar och pussar på henne som om de inte setts på flera månader.

För några somrar sedan körde jag lastbil med bröd från Västerås till Arboga. Lämnade backar med mormors hosta och nybakta frallor på lastkajer runtom i Dalarna. Vid en ICA-affär stod det alltid ett flak med svenska jordgubbar och väntade. Det var alltid en kartong mindre när jag åkte därifrån. Nyplockade jordgubbar, morgonsol och svarta tjärnar. Jag hade truckerkeps och tutade på alla snygga tjejer.

En gång välte kylskåpet i lastutrymmet. De hade sagt att jag fick äta allt som var trasigt och bakelserna var ju sönder allihop så jag parkerade lastbilen vid en folktom badstrand och fällde ner liften. Satt där och dinglade med benen i solen och provsmakade. Napoleon-, prinsess-, mocca-, budapest-, blåbär-, vanilj- och Sverigebakelse. En näve av varje sort och grädde runt hela munnen.

Får jag smiska dig på stjärten?

Jag har precis träffat honom, vi ska jobba ihop i två dagar. Jag har bara sovit tre timmar och han kallar mig älskling.

Får jag följa med dig hem?
Nej.
Får jag stå här bredvid och beundra dig?
Ja, jag är van.
Du har någonting på läppen, får jag slicka bort det.
Nej.
Får jag smiska dig på stjärten.?
VAD FAN GÖR DU?. Jag vänder mig om och slår honom hårt med knytnäven i ansiktet.

Egentligen så säger jag.
Vad gör du?!
Inte för surt. Man får inte vara för sur. Tjurfitta. Fan vad jag ångrar mig. Jag vill ju vara en tjurfitta som inte tvekar. En tjurfitta som vänder mig om och slår när någon smiskar till mig på baken. Jag trodde att jag hade lärt mig sedan förra sommaren när en man tog tag mellan mina ben. Då vände jag mig i alla fall och sparkade honom i magen. Slog honom över huvudet. Men jag knöt inte handen och det lovade jag mig själv att göra nästa gång.

Inte fan trodde jag att jag skulle stå där och vara en timid och halvsur ”älskling” och inte ens vända mig om och slå. Jag förtjänar fan smisk.

Jag dunkade mitt huvud mot rosorna på tapeten

Jag har flyttat tillbaka till den lilla stugan med mossa på taket som jag bodde i när jag var tjugo år. Bara över sommaren, jag är stödperson åt min storasysters åttaårige son. V fick en CP-skada under födseln. Han kan inte prata så bra än och en timme om dagen tränar vi ljud och kommunikation. Han berättar sagor för mig med hjälp av bilder. De flesta handlar om bilar. Bilar som åker rutschkana och slåss med polisen. Bilar som blir kära i varandra. Idag hittade vi på en sång. Den är förvånande gammeldags för att ha skrivits av en åttaåring i spindelmannenpyjamas och en moster i neonfärgade gymnastikskor. Jag föreställer mig en ung Gullan Bornemark med plisserad kjol och nystruken blus:

Smutsig och ledsen pojken ned för gatan går
En flicka kommer och hon förstår
Hon klappar och tröstar och blir hans vän
Flickan tar honom med sig hem
Hem till far och mor
Som ger honom byxor, skjorta och skor

Sedan leker vi charader. V berättar vad jag ska vara med hjälp av sina bilder. Jag är en ledsen och långsam morfar, en flicka som hittar frukt på taket och juice i vattenslangen, en tjockis som tappar godispåsen i golvet.

Så skrattar vi tills vi kiknar.

Jag lånar lastbilen och skjutsar V till stranden. Vi är barfota och lyssnar på vuxenprogram på radion. Det är inte så långt. Han springer i när vi kommer fram. Det blåser och han fryser så att han skakar tänder, men han vill bada ändå. Till slut ger han upp och jag lindar in honom i hans Turtles-handuk. Vi sitter på en filt i solen. V har på sig svenska landslagsdräkten och ritar av mig i sitt block.

Vi struntar i att säga någonting en stund. Han fryser lite fortfarande och jag frågar om han vill lägga sig i mitt knä, men han vill rita. När solen går i moln åker vi hem.

Det är hundra meter från min systers hus till min stuga. Jag flyttade in där första gången när mamma hade dött och pappa sålde villan. Den har ett litet rött femtiotalskök, ett vardagsrum, ett sovrum med blommiga tapeter och en altan med pinnsoffa och myggspiraler. Kissar gör man i skogen eller på utedasset. Det bor en igelkott under min stuga. Min systers man fick den av en bekant i byn bredvid. Den fick sitta mellan barnen i bilen när de åkte hem. En förargad igelkott med säkerhetsbälte.

När jag går och lägger mig på kvällen ligger jag och letar figurer i tapeterna. Det har jag gjort sedan jag var liten. I timmar hittade jag figurer som blev sagor som blev drömmar. Nu när jag tittar på tapeterna minns jag hur jag brukade dunka huvudet där. Mot rosorna på tapeten tills jag kunde tänka igen. Jag saknade mamma så att jag trodde jag skulle dö. Och jag var så jävla rädd för att vara ensam.

Jag ramlade överbord

Sommarnatt i Stockholm. Nakenbad med Mirjam sedan ofrivilligt med kläderna på. Jag är blåslagen men kameran klarade dyket.

Tejpad i lekparken

Jag börjar få sommarfötter. Barfota på gruset. Sneda, knotiga tår som vrider sig utåt. Min kompis Anna som ska bli läkare säger att jag har halux valgus. Det får mig att känna mig som en trollkarl. En gammal trollkarl med grått skägg ända ner till min halux valgus-fötter.

När jag var ihop med David sa han att han tyckte mina fötter var vackra. Att han bara sett två par vackra fötter. Mina och Henric de la Cours.

Jag inbillar mig att det är fötternas fel att jag har dålig balans. Att jag inte kunde hoppa över de där jävla plintarna på gymnastiken. Att jag fick klättra över medan hela klassen tittade på. Gymnastikläraren hette Leif och var en brunbränd snuskgubbe med tonade glasögon. När vi bytte om kom han alltid in med kläder.
Är det någon som har glömt det här?

En gång fick han en av killarna, Juha, att kissa på sig. En stor blöt fläck på gymnastikshortsen och kisset rann ner för benen, ner på linoliumgolvet. Juha började gråta.

Jag hatade gymnastiken. Hatade Leif. När vi tjejer fick mens slapp vi vara med. Jag hade mens varje vecka.

När vi skulle välja lag blev alltid Anna vald sist. Hon hade stora glasögon och badade i vattenpölar för en femma. När Anna kom in i puberteten blev hon näckad på rasterna. Killarna höll i henne och drog ner trosorna. Hennes bröst var fulla av sugmärken.
Säg till om du har mens så slipper du.

Jag blev också näckad. Ibland fick jag låsa in mig på toaletten för att killarna i klassen var efter mig. I lekparken tejpade de stora killarna fast oss med silvertejp och tafsade på våra tonårsbröst. Sedan fick vi åka med bakpå deras mopeder.

I högstadiet började jag ha Dr Martins och palestinasjal. Gick på demonstrationer och lyssnade på Candysuck. Anders sparkade alltid på mitt säte när vi åkte hem i skolbussen.
Jävla AFA-trasa!

Jävla, jävla Anders. Jävla moppekillar. Jävla gymnastiklektioner och jävla småstadsmentalitet.

Fan vad tjejerna i Stockholm är snygga

Jag missar tunnelbanan såklart. Har tappat allt sinne för att passa tider. Jag kan inte gå och lägga mig i tid heller. Är uppe till fyra varje natt. Oftast vaknar jag inte förrän klockan två.

Salomon väntar med en tolvkilos vattenmelon vid Björns trädgård. Jag köper ett sexpack folköl och vi går Kocksgatan upp till Johanna och Mirjam. Mirjam har tagit med sig mat från cafét. Hennes storebror Martin bakar jordbubbstårta. Vi äter bigarråer från deras lantställe. Ett helt durkslag fyllt med bigarråer.

Fler gäster kommer. Fan vad tjejerna i Stockholm är snygga. Mirjam får ett disco-yoga-kit. Av mig får hon och Johanna biljetter till Måsen. Vi pratar om Persbrandts blåa ögon och allt vi säger är klichéer.

Vi dansar framför öppna spisen i vardagsrummet. Jag försöker lyfta Mirjam och Hedvig samtidigt. Alla är fulla. Rödvinsmunnar, rödvinskyssar, rödvinstjut.

Jag orkar inte vänta på tunnelbanan så jag går hem från Gullmarsplan. Jason håller mig sällskap. Det kostar tio kronor i minuten. Sedan pallar jag en stor bukett blommor till honom; rosor, malva, klöver, timotej, rölleka, johannesört och kärringtand.

Solen har gått upp när jag kryper i säng.

Den där gråten

När jag kom hem till lägenheten låg det ett brev från Petters mamma i brevlådan.

Välkommen hem Kristina! Jag tycker om dig trots ditt val. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta! M

Då började jag gråta. Annars har jag inte gråtit någonting. Det är konstigt för jag brukade gråta nästan varje dag. Är det så här det är att vara lycklig?

Men det gör fortfarande ont i magen. Speciellt när jag rensar bort minnen. Jag måste göra det, orkar inte ha honom omkring mig. Tar ner fotografierna, kudden jag broderat hans namn på, teckningen han ritat till mig.

Idag låtsades jag att du var här och att jag hade handen i din bakficka.

Jag skulle vilja gråta. En stor, ful, snorig, påträngande gråt. Men den stannar kvar i magen. Jag måste anlita en professionell gråterska. Kosta vad det kosta vill.

Hittade mitt gamla gosedjur Molly i källarförrådet. Jag brukade lägga mina tårar på hennes ögon. Hon är en hund. Jag hatade henne när jag fick henne för att hon var så stor och ful. Men hon var skön att krama och till slut var det hon som fick följa med på alla semestrar. Hennes fula huvud stack upp ur Bamse-ryggsäcken och hon tittade på alla med sina gråtögon. Jag kramades lite med henne i källaren. Men det hjälptes inte.

Jag brukade gråta varje gång jag kollade på Extreme Home Makeover. Kanske ska ta fram TV:n ur garderoben igen. Preston i kombination med en stackars whitetrash familj borde göra susen.

Jag filmar mig själv åt honom

Det är faktiskt inte helt dumt det här med långdistansförhållanden. Vi pratar telefon hela nätterna. Jag skriver långa kärleksbrev. Beställer böcker till honom på Amazon. Videofilmar mig själv när jag äter frukost.
If I were there you wouldn't have made it to the cereal.

Vi har skickat 151 e-mails till varandra. Jag har till och med komponerat en sång. Men det är hemligt än så länge.

Hjälp mig upp

Mannen ligger på golvet med uppsträckta armar. Alla tittar på. Jag hörde en duns och femton meter bort har han ramlat ihop. Vagnen är full av folk men ingen hjälper honom.

Hjälp mig upp.

Som om vi inte förstod. Som om han var tvungen att förtydliga sina uppsträckta armar.

Jag reser mig men en annan tjej hinner före. Mannen som står en meter från mannen på golvet hjälper plötsligt också till.

Den golvade mannen skyndar ut ur vagnen. Han har ont i benen och går konstigt. Några tonårskillar skrattar.

Stockholm. Jag tar gröna linjen hem och Sverige gör mig mörkrädd.

Tonårsdrömmar och raggarbilar

Jag mellanlandar i Västerås. Power Meet. De amerikanska flaggorna vajar fortfarande, Elvis och Fogerty spelas på radion. Jag jobbar i grillen, steker hamburgare i minishorts och försöker att få alla raggare att bli kära i mig. Sitter på bardisken och dinglar med benen. De har snuständer och motorolja i håret. Vi får starkcider i dricks.


En liten raggare med fjunig mustach och tonårshy ropar: Du är söt! och springer därifrån. Han kommer varje dag. Sitter och smygtittar och jag ler tillbaka.

Tjejerna har urringade linnen och ölmage. Tatueringar på bröstet och rött läppstift. Jag minns när jag var tonårig tjej och hängde på Powermeet. Jag bodde i den lilla byn Barkarö en kilometer bort och smet ut på nätterna för att cykla dit. Jag fick starköl av raggare som jag gömde hemma i garderoben. Pappa hittade dem såklart. Det här är du för liten för. Sedan drack han upp dem själv.


Ett powermeet hittade jag ett par som knullade i skogen. Killen låg ovanpå och jag gick fram och frågade om hon verkligen ville ligga med honom. Det ville hon.

En tjej åker förbi i sin röda Cadillac. Högblanka vingar och vit cowboyhatt. Jag längtar efter Texas. På vägen hem är det VM i fylla och dålig smak. Människor hänger ut ur bilarna. Alla intensivt sugande på flaskölen. Rock n' roll. Sydstatsflaggor. Alla är 18 här, säger en gammal man som knappt kan stå på benen.


Men allvarligt talat. Hur kul är det inte att sitta med sina bästa vänner i en bil, på en bil. Med stereon på högsta volym och en kall pilsner i handen. Skråla. Hur många behöver inte vara 18 år ibland?

Portad

Veckans löpsedel för tidningen Västeråsaren. Welcome to Sweden.

Independence day

Sitter på tåget till Västerås. Jag ska göra hamburgare till raggarna under Power Big Meet, världens största träff för amerikanska bilar. Klockan är sju, jag har sovit tre timmar inatt. Gömmer mina röda ögon under min Folly Beach-keps.

Det var väldigt konstigt att vakna i min egen säng. Det första jag tänkte var att Jason redan gått upp. Jag var blöt av svett igen. Jag kände inte igen mig. Tittade mig omkring, sakta kom det tillbaka. De tomma hyllorna, mina hyllor, min lägenhet.

Det tar ett dygn för mig att ta mig från New Orleans till Stockholm. Hundra meter från porten går väskan sönder. Resan är slut. Nycklarna ligger under rabarbern.

Lägenheten är en jävla röra. Papper, tidningar, räkningar överallt. Ett stort diskberg täckt med dammande mögel. I kylen står mat som gått ut för en månad sedan, ruttna grönsaker och några folköl. Det är stopp i badkaret. Aska på vardagsrumsmattan.

Jag brer en knäckemacka med dillkaviar. Öppnar en öl. Öppnar alla fönster.
4 juli. Independence day.

Jason ringer. Briana har äntligen fått sin skateboard. Hon var överlycklig. Han frågar om jag gråtit. Jag svarar att jag drack whiskey istället.
I have, säger han.
I didn't think it would be this empty without you.

Jag tittar på filmerna från Autobahnpark. Han är så vacker. Grått skägg, sexton skrattrynkor. Vi skålar med hallonöl.
I september kommer han hit.

SMS från Mirjam:
Ps. Får jag ta med mig en f l a r r e vin och våldgästa dig typ nu? Om en stund. Säg ja.

Vi äter svenska jordgubbar och sojaglass i bersån. Hon gråter när jag berättar om Jason. Skrattar, jublar. Johanna kommer. Hjärtat gör en volt. Revolt. Vi kramas och Mirjam gråter. Hon kan inte sluta skratta.

Vi går upp till mig. De fixar med Johannas myspace och jag sitter i fönstret och ler. Independence day.

Jag vill läsa mailen från Petter medan de är där. Jag har inte orkat öppna dem än. Två stycken är det. I det första står det att han gömt nycklarna under rabarbern. I det andra:

Jag tänkte bara tala om att också jag har träffat någon. Det hela hände efter att du hade ringt. X och jag började umgås och på den vägen är det, tänkte bara att det kanske var bäst att du hörde det från mig först. Jag förstår att detta medför vissa komplikationer i och med att du känner henne, men jag hoppas att du har viss förståelse.

X var förtjust i mig för inte så länge sedan. Hon var här när jag fyllde år och jag sa att hennes ögon var sjukt fina. Hon hade sytt en väska till mig.

Klart att det gör ont. Men han är iallafall inte ensam. Och vem är jag att bestämma vilken han får bli kär i. Eller hon. Båda är väldigt fina. Ett snyggt par. Aj aj aj.

Men jag blir arg när jag står och diskar hans mögliga stinkande disk. När jag hittar obetalda räkningar. Rensar hårkockor ur avloppet. Den här gången orkade han inte ens sopa skiten under mattan.

Jag tänker på Jason. Hur han lyfter upp mig när jag är trött. Bär mig till sängen. Jag är liten i hans armar. Sedan somnar han på mitt bröst.

På morgonen vaknar jag av att han tittar på mig. Stryker mig över magen. Jag kryper upp på honom. Vi viskar. I sömnen har jag knuffat honom ur sängen inatt igen. Armbågat honom i ansiktet. Snott allt täcke.
Snart, viskar jag.
Snart har vi dubbelsäng.
Men jag kommer fortfarande sno ditt täcke.

Jag flyr fältet med dödgrävare i magen

Jason kommer och kysser mig en sista gång.

Watch out for dead cats kitten.
I sure will.
See you soon.
See you.

Han har en svart t-shirt med ett kryss på. Justin målade det med vit väggfärg. Krysset står för New Orleans, Katrina, saknaden. Husen här är målade med kryss. I krysset finns information om vilka som undersökt huset, hur många husdjur man funnit, hur många människor..

Nu går han sin väg. Jag vet inte vilka sorts fjärilar som virvlar runt i min mage. En blandning av Svart Dödgrävare, Sorgmantel, Fältfly, Skymningssvärmare och Dårgräsfjäril.

Jag vaknade dyblöt av svett imorse. Febrigt blöt och frusen. Drömmarna jagade mig inatt. Vägrade lämna mig ifred. Jag minns känslan av att någon är bakom mig. Försöker få tag i mig. Dets händer nära min rygg. Kylan från fingertopparna.

Jag längtar hem nu. Men jag vill inte åka. Jag är rädd. Han har lagt nyckeln under rabarberbladen. Alla hans saker är borta. Jag är rädd för allt det tomma. De tomma hyllorna.

Mini-skillsmässa. Skillsmässa. Jag vet inte ens om jag kan stava det rätt.

När jag åkte trodde jag att det var han och jag. Jag önskade att allt äntligen skulle falla på plats. Vi pratade om barn och giftemål. Vi pratade om att flytta ut till stugan på landet. I nästan fem år har vi varit tillsammans. Fem år av turbulens. Och jag gav upp till slut. Jag vet inte hur många gånger jag sa åt honom.
Jag orkar inte mer. Snälla jag orkar inte mer.

Jag tänker på alla runtomkring. Hans mamma, pappa, syskon. Jag önskar att de inte hatar mig. Jag hatar att förlora dem. Vill att de förstår. Förlåter mig.

Han låter så annorlunda på telefon. Frånvarande. Jag vet att jag förlorat min bästa vän. Men jag vet att vi satt fast. Vår historia kletade sig fast vid oss. Vi kunde inte glömma. Vi klängde oss fast för att slippa ta tag i våra liv.

Varje natt somnade jag på hans bröst. Han räckte upp handen som en skolpojke och jag sa med frökenröst:
Ja, Petter?
Kom hit.
Varje kväll.

Jag kommer sakna honom så mycket. Hur vacker han var att titta på. Hur han kunde göra volter och hoppa över höga staket. Hans berusade barbröstade dans. Teckningarna. Våra loppisräder. Hur vi grät tillsammans. Trängdes i badkaret.

Hur jag somnade till hans hjärtslag.

En ilsken och försupen gammal apa

Sista dagen i New Orleans. Den här gången. Skateboarden torkar i solen, vi tar bilen till de franska kvarteren. Köper woododocker och åker till Cemetery # 1. Woododrottningen Marie Laveau ligger begraven under namnet Paris. Hennes grav är full av kryss. Det sägs att om man sätter tre kryss där får man med sig lite av hennes magi. Kyrkogården kokar, bilen är en bastu. Vi åker till Whole Foods. Indulge. I en och en halv timme provar vi frukt och ost, väljer vin, kött, bröd.

Jason pratar om druvor och ekfat.
Presto Prosecco brut sparkling wine.
En spansk Mas Rabell med Garnacha och Carinenadruvor, lagrad på amerikanskt ekfat med vaniljinfluens.
Lindemans hallonöl. Fermenterad två gånger.

Vi väljer tomater i en kvart. Stora missbildade Herrloomtomater som en vän till Jason odlar i Kalifornien.
Beslutar oss för tre ostar.
Hand streched mozzarella.
Berkswell får- och getost.
We want the dankiest, smelliest, dirtiest fungucheeze you have.
Roaring fourties blue cheese. Den bästa osten jag haft.

Päron, havssalt- och vinägerchips, hummus med kronärtskocka och rödlök, ciabatta, carne asada med jalapeno och cilantropesto.

Autobahnpark. Jason lägger filten under den största eken. The tree of life. Grenarna sträcker sig över 50 diameter. Vi blir små igen när vi klättrar upp.

Vi äter picknick i timmar. Jason berättar om när han var liten och bodde granne med schimpansen Cheeta från de första Tarzanfilmerna. Cheetas tränare Tony hade blivit en gammal ilsken och försupen man. Han satt på sin veranda, vaggande i gungstolen med ett hagelgevär i knär. Skör skarpt mot tupparna. Sköt rocksalt på Jason och hans lillebror när de smög in för att titta på elefanterna. Cheeta hade blivit en gammal ilsken och försupen schimpans. Man kunde höra henne om kvällarna när hon gick lös i sin bur. När hon var yngre fick hon följa med grabbarna till Jasons hus och dricka öl. Ibland smet hon dit själv. Gick direkt till kylen och tog en öl. Halsade i sig uppe i ett träd och vägrade komma ner om hon inte fick en till.

En kille kommer cyklande genom parken. Slänger cykeln i gräset och skyndar sig till eken. Lutar sig mot den. Omfamnar den. Står där stilla i nästan en kvart. Somebody needed a hug. Torkar tårarna och går därifrån.

Det är mörkt när vi lämnar parken. Nervevade rutor. Blues. Vi sjunger med och håller varandra i handen. Gangsters i gathörnen. Neonskyltar och tomma byggnader.
Hang in there with me kid. We belong here.

New Orleans i mitt hjärta

Midcity dogs

Det var varmt, ofta mer än 100 grader farenheit.

Fixa flätor.

Nästan som powermeet.

Briana

Justins väggmålning in the making.

The ozzietwins

Kenny: "Have a safe trip back sweetheart"

Liam

Reed

Man med stora meloner.

Jag och min surfare från Kalifornien

Stå och hänga är olagligt i New Orleans

Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig fick jag syn på en pandabjörn. Pandan visade sig vara en Matthew med blåtira. Han var stor och tung men han såg ut som ett litet barn. När jag lade min hand om honom gnydde han som en bebis. Ögat var alldeles igenmurat, svart och svullet. Jag tog hans hand och gick till bänken vid dammen. Så fick han äntligen gråta lite. Han luktade konstigt sött i mina armar. Som jag kan tänka mig att en övergiven pandaunge luktar. En svettig pandabebis som var alldeles för stor för att jag skulle kunna hålla om honom som han behövde.

Natten innan stod han och pissade när polisen kom och tog honom. Staden får 160 dollar för varje person de sätter i fängelse. Passar på innan midnatt så att de kan slänga ut en igen när man betalat sina böter. Ensam utan pengar och sedan arrestera en igen efter midnatt för prostitution eller loitering, vilket rakt översatt betyder stå och hänga. Polisen hittar alltid en orsak. Hittar alltid på en orsak.

Man får dricka öl på gatan i New Orleans men akta er för att pissa ut den i ett gathörn.

Matthew blev misshandlad i fängelset av en annan intern. Sedan utslängd på gatan efter att ha betalat sina 800 dollar i böter. Jag luktar som honom nu.. Jag höll om honom innan han åkte till psykiatrikern. Äckligt söt, rädd svett över hela min klänning.

Matthews första resa utomlands. Stackars pandabjörn.

Fontproblem

Ursäkta för att texten hoppar mellan fonter och ändrar storlek och alla underliga å, ä och ö. Jag fixar det när jag kommer hem.
Sista dagen här. Jag har ont i hjärtat.
Jason sitter brevid och hittar på en sång till mig.
"Why aren't there any songs about girls with blue eyes..."

Förföljda i Midcity

Sömndrucken sitter jag naken i nattlinne. Det är tidig morgon och Reed har bakat kanelbullar. Idag ska vi bygga en skateboard till en liten tjej i kvarteret.

Vi bor i Midcity och de säger att det är en av de farligaste delarna av New Orleans. Igår blev Jason och jag förföljda av en svart van.

De såg oss vid Broad and Banks. Jag satt i min beiga klänning och utsläppta hår och väntade utanför. Jag blev sur när Jason sa att jag inte borde sitta där själv så han gick in. Visst blev jag stirrad på, men inget värre än det. Av någon anledning känner jag mig trygg här. Det gäller bara att vara smart. Inte gå ensam om kvällarna, lämna juvelerna hemma och snöra på sig de magiska gymnastikskorna.

Jag kan föreställa mig.
En gangster kommer fram och drar sin pistol.
Så får han syn på skorna. Sänker vapnet.
Girl! Where did you get them shoes? Those shoes are tight!
Sedan rånar han dem av mig.

Min pistol är mitt leende. Ladda och avväpna med ett:
How are you all doin?
Möter man folk med rädsla kommer de att reagera mot det.

Är man offensiv, defensiv, slår de oftast tillbaka. Jag har mött så många resande som förbannat hur respektlöst de blir behandlade. Själva går de med bar överkropp genom en helig stad.

Det är kulturer som skapar människors agerande. Och det finns många kulturer som inte passar in i "västs" syn på världen. Jag säger inte att man inte bör göra något åt kulturer som innebär förtryck av människor. Bara att man bör vara medveten om att det är just kultur och inte alltid ondska som ligger bakom vad "vi" kallar hat.

Ibland när jag möter människor på mina resor kommer de att se mig som en priviligerad vit ung kvinna och det kan vara väldigt provocerande i sig. När jag reste i Afghanistan gömde jag mig för att inte provocera, men kanske hade jag inte behövt. Det är inte sharialag där, det var rädsla och varningar som fick mig att gömma mig under chadoren. Ibland stack mina illgröna gymnastikskor fram under det svarta tyget. Vem vet, de kanske fungerade på samma satt där. Kanske var det någon som under turbanen tänkte:
Damn, those shoes are tight! Inshallah I will get those shoes!

Jag vågade bara inte se mig omkring på samma sätt som nu.

Fast kanske är det smart att gömma sig ibland. När kulorna viner i luften, när bilen blir stoppad av en man med bazooka eller när amerikanska soldater lurar i bergen.

Igår hamnade jag mitt i en storm. Åskan smällde som kanonskott och när regnet träffade myrtentraden föll dess blommor ner på marken. Ett purpurfärgat regn av små, små blommor. Och jag var mitt i det.

Vanen åker sakta förbi oss. Stannar ett kvarter bort och väntar. Två män inuti. De ler överlägset när vi går förbi. En gång till. Igen.

Jag är inte rädd alls. Bara en ledig dag i New Orleans. Leka jaga med the white girl.
Jag tänker inte låta dem vinna. Sträcker på mig, ler mot Jason. Jag håller inte hans hand. Plötsligt är de borta.